Avsked

Tre veckor av total tystnad. Inte sedan jag började min karriär som bloggare har jag haft ett så långt uppehåll. Min tid och energi har helt enkelt ätits upp av jobb, studentmottagning, flytt, flytt, flytt, ny skola, avslutningar och andra vårtillställningar.

Efter allt flyttbestyr är jag således inte längre förortsbo och har därför beslutat mig för att lämna denna blogg, för att återuppta min gamla. Från och med idag återfinns jag därmed på:

kinapaulsson.blogspot.com

Tack alla ni som har följt mig på denna sida. Hoppas att ni följer med tillbaka till ursprunget.

Underbart mycket

Allt är egentligen helt fantastiskt just nu. Mitt nya jobb är precis så roligt och utmanande som jag hade hoppats, vi flyttar till ny fin lägenhet om ett par dagar, min äldsta underbara söta duktiga dotter tar studenten i morgon och minsta dottern har börjat i sin nya klass, vilket fungerar jättebra. Kan det vara bättre? Skulle vara att inte allt händer på en gång.

Det är svårt att njuta av allt det underbara när all tid går åt till att hålla reda på deadlines, korrespondendera med elleverantörer och kabeldistributörer, boka flyttstädning och sköta logistik i största allmänhet.

För att komma ner i varv och njuta av tillvaron ska jag så fort jag har skrivit klart detta, lägga mig på golvet med bra musik i bakgrunden och dra tio djupa andetag. Förhoppningsvis somnar jag inte. Därefter ska jag njuta av morgondagen då vi får nycklarna till vår nya lägenhet i vår hand och stora lilla nittonåringen rusar ut i friheten. Inte stressa upp mig över rapportering på jobbet och fönsterputs hemma.

Miss

Hela Arlandabussen är prydd med färgglad reklam för den tyska staden Bremen.

"Bremen påvåren - njutningens stad!"

Precis så står det och jag frågar mig samma sak som en resenär före mig: Vem är den skyldige? Och hur kul känns det?

Trots

Trots de sämsta av förutsättningar frodas stora vackra gula blommor mitt i byggkaoset i Norrtull.

Eller är det på ren trots?

Gary Shteyngart

Häromdagen lyssnade jag på Gary Shteyngart på Fresh Air, NPR. Han är en amerikansk författare, född i gamla Sovjet. Förutom att han mycket bättre lyckades sätta ord på det jag försökte säga i ett inlägg häromdagen om Informationsöverflöd, säger han något annat mycket insiktsfullt om vår tid:

- Alla vill skriva, men ingen vill läsa.

Visst är det tragiskt men sant? Själv känner jag mig så träffad att jag genast ska ta fram en bok istället för att skriva ytterligare ett narcissistiskt inlägg.

Bästa grannarna

För två veckor sedan identifierade vi fredagen den 20 maj som sista chansen till avskedsfest med våra grannar. Denna information lagrades därefter någonstans i vårt undermedvetna och plockades inte fram förrän fredag morgon. Lite i senaste laget för att ställa till med fest.

Istället tog vi till med den för området klassiska After Worken. Enkelt och anspråkslöst för de som har möjlighet. Av tolv inbjudna kunde sju komma med kort varsel, vilket kändes helt tillräckligt för att det skulle bli en festlig kväll.

Som tilltugg bjöd vi på smakrika korvar från Håkans kött, den enda affär vi kommer att sakna när vi flyttar härifrån. Kvällen blev som vanligt kort men intensiv vilket känns bra när man som jag oavsett sänggående vaknar klockan sex morgonen efter.

Stor tjej

På tre veckor har nittonåringen klarat av 14 prov. Dessa prov avgör helt vilket slutbetyget blir och således intagningsmöjligheterna till universitetet. Behöver jag säga att det har varit lite spänt här hemma emellanåt?

Men nu är det över. Alla prov är avklarade och någon gång i sommar kommer resultatet. Som krona på verket lyckades min stora tjej förhoppningsvis fixa sommarjobb idag också. Hon ska i alla fall få provjobba redan i morgon.

You go girl!

Logistikproblem

Åttaåringens gymnastikklubb är gymnastikens Brommapojkar. Den är stor, har resurser och tar sin sport på allvar med goda resultat som följd. Nu när vi ska flytta från vår förort är vårt största problem hur vi ska lösa gymnastiken. Visst finns det gymnastikklubbar i innerstan också, men inte någon av samma kaliber. Åtminstone inte med samma resurser.

Till hösten börjar de små träna tre gånger i veckan, vilket innebär att hälften av veckan kommer att gå åt till stressade hämtningar och motorvägskörning. Precis det som vi vill slippa genom att flytta till stan. Nu när jag skriver om det inser jag att vi måste hitta en annan gymnastiklösning.

Problemet är bara hur och vem som ska ta den diskussionen med vår koleriska dotter.

Ny skola

Större delen av dagen har åttaåringen tillbringat i sin nya skola. Egentligen börjar hon inte förrän om knappt två veckor, men vi ville att hon skulle få besöka skolan innan för att avdramatisera bytet.

Skolan är liten med innerstadsmått och fantastiskt fin. Dubbla trappor i nationalromantisk stil leder genom skolan upp till tredje våningen där åttaåringen har sin nya hemvist. Vi kom extra tidigt till klassrummet för att hinna träffa fröken i lugn och ro. Klassrummet är stort jämfört med det nuvarande och påminner om klassrummet i Springhurst, Dobbs Ferry.

Allteftersom anländer fler och fler barn och alla är uppriktigt nyfikna och intresserade av den nya klasskamraten. Även föräldrarna kommer fram och hälsar glatt på oss. Det är tydligt att vår ankomst är välannonserad. Åttaåringen är till en början skräckslagen och vill inte bli lämnad i klassrummet.

När pappan kommer för att hämta senare på eftermiddagen är det ett helt annat barn han möter. Då vill den lilla inte alls gå hem redan. Resultatet av dagen är att hon nu längtar efter att få börja i sin nya klass samtidigt som hon inte alls vill sluta i sin gamla. Ett betydligt behagligare problem än det omvända.

Blå Hallen

När jag anländer till arbetet på måndagsmorgonen frågar min kollega chefsjuristen om jag ska gå på den stora branschfesten på kvällen. Tyvärr, svarar jag, inbjudningarna gick nog ut innan jag började. Klart du ska gå, replikerar hon och 30 minuter senare har jag en bekräftat bokning i min mailbox.

På så sätt hamnade jag i Blå Hallen denna vanliga måndagskväll tillsammans med diverse kompositörer och annat branschfolk. Precis som jag misstänkte har det en del fördelar att vara anställd.

Stolt

Den här helgen har jag haft mer anledning än annars att vara stolt över mina barn. Alla föräldrar är nog ofta orealistiskt stolta över sina barn och plågar sin omgivning med allsköns historier om sina avkommors fantastiska göromål. Men den här gången tycker jag att jag är berättigad till att vara stolt.

Strax efter klockan nio på lördagsmorgonen sitter jag, mina systrar samt mina tonårsbarn i bilen på väg till Roslagen för att städa och röja i min mammas sommarstuga. Den ska säljas och måste fräschas till innan visning. Vi krattar, städar, skurar, kånkar och fixar hela dagen och tonåringarna kämpar på utan knot hela dagen.

Söndag morgon drar vi upp alla barnen ännu tidigare. Det är dags för åttaåringens första riktiga gymnastiktävling och tonåringarna inklusive flickvän är beordrade att följa med. Vi vuxna och åttaåringen som valde bort Melodifestivalen till förmån för sömn har inga problem att kliva upp när klockan ringer 5.30. Värre är det för tonåringarna som valde Melodifestivalen.

Trots detta sitter alla i bilen på avtalad tid och klockan 7.15 parkerar vi utanför Tyresö Skola. Tävlingen börjar inte förrän klockan 9 så medan åttaåringen förbereder sig för tävlingen med sin trupp, intar vi andra frukost på läktaren.

Tävlingen blir en succé för åttaåringens gymnastikklubb. De är en fantastiskt duktig och jämn trupp med en disciplin som skulle ha platsat i det militära. Resultatet blir guld i matta och fristående och laget får en definitiv revansch mot förra helgens klubbmästerskap.

Lika stolt som jag är över min duktiga gymnast är jag över mina tonåringar som ställde upp hela helgen, med gott humör till och med.

Informationsöverflöd

Varje dag får jag kanske mellan tio och trettio mail om jag räknar in båda mina mailboxar. Varje mail innehåller ganska lite information, men sammantaget blir det en herrans massa text som skickas hit och dit varje dag.

Mitt problem är att jag har så svårt att skiljas från alla dessa meddelanden. Ibland gör jag försök att sortera mailen i mappar, men det har visat sig röra till det hela mer än underlätta. Det bästa för min del har visat sig att ha allt i en och samma inbox och använda sökfunktionen för att hitta det jag vill ha. Trots att jag har kommit fram till att detta system är det bästa, stör det mig att jag inte har mer struktur.

Poängen här är i och för sig inte min brist på struktur i inboxen, utan informationen som sådan. Frågan har stötts och blötts ett tag nu, men jag måste få ta upp den igen. Hur fungerade ett samhälle egentligen för femton år sedan innan mailen hade tagit över all kommunikation? Visste vi något om något eller någon överhuvudtaget?

Om jag, som har varit vuxen i båda dessa världar, inte förstår hur det egentligen gick till före internets tid, hur ska då mina barn någonsin förstå att det har funnits en tid då vi inte i realtid visste precis allting om allting?

Cyklister

I vår förort finns riktigt fina cykelbanor. Våra vägar däremot är anpassade för en bilbredd i vardera riktning. Någon väggren finns inte och borde inte heller behövas, eftersom vi har cykelbanor.

Problemet är att det finns en kategori av cyklister som inte anser sig höra hemma på cykelbanorna, utan hellre trängs på vägarna med det betydligt större och snabbare bilarna. Dessa cyklister ses vanligtvis på tunna racercyklar iförda tighta byxor samt färgmatchande tröja och hjälm.

Vad är det som gör att dessa män (sa jag att det oftast rör sig om män?) tror att de kan cykla lika fort som bilarna? Är det dålig självinsikt, bristande verklighetsuppfattning eller ren och skär hybris? Eller rör det sig om en hemlig reclaim the street-aktion?

Skulle någon av dessa aktivister av en händelse titta in på denna sida vill jag bara säga: Du är i vägen!

Knapp

Som om inte lägenhetsköp, husförsäljning, bouppteckning, flytt, student och nytt jobb vore nog, helt plötsligt vägrade vår tvättmaskin att centrifugera. Hela helgen har jag därför släpat säckar av tvätt mellan vårt hus och de grannar vi känner allra bäst, för att undvika ett alltför gigantiskt tvättberg.

Idag kom räddningen i form av en servicetekniker från Bosch. Efter tre minuter hittade han en liten knapp i systemet, fråga mig inte var. 1000 kronor ville han i alla fall ha för besväret. Det höga priset förklaras troligen av någon form av straffavgift för att vi drog hem en utbildad tvättmaskinstekniker för en liten knapp skull.

Slut på semester

Efter en veckas semester är det dags att ta itu med skrivandet igen. New York var toppen, det behöver jag kanske inte säga så mycket mera om. God mat, gamla vänner och kvalitetstid med mannen i en stad som är svår att inte älska.

Vi kom hem lagom till helgen, vilken har ockuperats totalt av åttaåringen. På lördagen var det KM i gymnastikklubben, vilket innebar första tävlingen någonsin för minstingen. Klubben hade lyckats med konststycket att utse pris i fem olika kategorier när det bara var sex lag som tävlade. Tyvärr blev det just vår åttaårings lag som blev utan pris, trots att de gjorde en fin insats. Det krävdes lite pock och lock på hemvägen för att tårarna skulle sluta trilla nedför kinderna på förloraren.

På söndagen var det dags för kalaset då åttaåringen tillsammans med en kompis skulle fira att de blivit just åtta. Kalaset tilldrog sig på Lekhuset i Bromma och hela klassen var bjuden. Som tur var för föräldrarna kom bara två tredjedelar av klassen, vilket underlättade logistiken. Det blev en helt lagom trupp som stimmade i lekhuset och intog glass i pausen.

Efter Svenska Dagbladets artikelserie om påkostade kalas kanske vi ska skämmas som betalade oss fria från allt arbete ett kalas innebär, men med nuvarande tempo i tillvaron kunde pengarna inte varit investerade i något bättre.

Älskade NYC

Tisdag nytt jobb, onsdag sjuåring blir åttaåring, torsdag tjejmiddag och fredag Under Hallonbusken av Maria Blom. Är det ursäkt nog för att jag inte har skrivit något på hela veckan? Dessutom krävde vår stundade NYC-resa en hel del planerande. Mer än en handfull personer är inblandade i vår åttaårings väl och ve medan vi är bortresta.

Nu har jag i alla fall tid. Vi sitter i lobbyn på vårt hotell på Manhattan och väntar på att få frukost. Vi har varit varit vakna till och från sedan tre i natt och börjar bli hungriga.

För första gången sedan vi flyttade hem i juli 2009 är jag tillbaka i NYC och jag njuter varenda sekund. Lite lider jag också. Över att jag inte längre bor här. I går åt vi Shrimp salad och New England Clam Showder på Oyster Bar på Grand Central Station. Ingen jet lag i världen kan förstöra den måltiden.

Risken finns att jag gråter en skvätt på onsdag eftermiddag när vi måste åka hem igen, men tills dess kommer jag att njuta varenda sekund.

Lättja

Frampå kvällen, Annandag Påsk, kommer paniken smygande. Vi har varit lediga i fem dagar och jag har hur mycket som helst kvar på min to-do-list. Tvätten ligger fortfarande ostruken och kartongen med sommarkläder har inte blivit uppackad. Under hela helgen har jag istället grävt försiktigt i kartongen för att fiska upp kläder lämpliga för vår nya årstid.

Deklarationerna blev vi i och för sig klara med. Dessutom har vi förgyllt trädgården lite, främst med sådant vi kan plocka med oss till vår nya balkong. Det går inte att vara bra på allt. Man kan inte både vara bra på att ta det lugnt och samtidigt ha ett perfekt hem. Bäst att bara acceptera faktum.

Arkösund

Under påskhelgen har vi kunnat betrakta våren med snabbspolningsknappen nedtryckt. Sällan har nog naturen förvandlats så markant mitt framför våra ögon. Det osannolika var just att det hände när vi faktiskt var lediga.

Långfredagen begav vi oss tillsammans med många andra i Storstockholmsområdet av på E4:an söderut. Vårt mål var Arkösund i Östergötland. Vi anlände vid lunchtid och promenerade direkt ut på badklipporna med medhavd picknickkorg. Allt var helt perfekt - maten, utsikten och vädret.

På kvällen åt vi hotellets ganska ordinära påskbuffé och kröp sedan ihop på hotellrummet för att titta på TV. Dessvärre fastnade vi framför Talang, vilket jag hade kunnat klara mig utan.

Glasmästarson

När det är en kvart kvar av påsklovets gymnastikläger samlas många föräldrar för att få en glimt av sina guldklimpar. Några ropar högt ner från läktaren för att påkalla uppmärksamhet från barnen nere i salen, andra (som jag till exempel) nöjer sig med att bänka sig på läktarplats för att smygkika ner på aktiviteterna.

Då kommer han, glasmästarsonen, med cykelhjälm och självlysande väst. Han placerar sig mitt framför oss sittande föräldrar och tittar ut över hallen, totalt ovetande om att han därmed skymmer sikten för alla andra.

Med självbehärskning som en matador tyglar jag den pyrande kärringen i mig och säger ingenting. Varje återstående minut blir en kamp mellan mitt förnuft och känslan av att vilja skjuta iväg en dräpande kommentar. Förnuftet vinner även denna gång, vilket kanske är ett bevis på att jag ännu inte är en fullfjädrad kärring. Men jag känner att hon finns där, redo att ta språnget.

Nya tider

I dag arbetar jag min sista dag som konsult, i alla fall på ett tag. På tisdag träder jag återigen in världen av fast tjänst och det känns riktigt bra. Inte för att jag klagar på mina år som fri konsult. Tre lediga somrar har jag haft, om man räknar flytt från ett land till ett annat som ledig tid.

Med fast tjänst kommer så mycket mer än bara fast lön. Det medför långsiktighet, kollegor, stabilitet och inflytande. Tror jag och hoppas åtminstone.