Haiti

Port-au-Prince - visst låter det som något vackert, spännande och exotiskt? Trots att staden under hela min livstid har varit en av världens fattigaste och mest korrupta, har namnet alltid haft en aura av mysticism och exotism. Antagligen för att jag aldrig har varit där. Hade jag besökt staden hade nog associationerna blivit annorlunda. Ungefär som vissa personnamn som aldrig har haft en chans i namndiskussioner på grund av tråkiga erfarenheter i skolåldern.

Jean Bertrand Aristide - den föräldrarlösa prästen som skulle rädda landet, men visade sig vara lika oförmögen till förändring som alla andra. Självklart sätter man sin tro till en man vars namn associeras till en fransk 1700-talshjälte.

Men vad hjälper det Haiti att namnet på deras huvudstad och forna president ger mig positiva associationer? Hur ska jag kunna förstå den misär och katastrof dessa människor just nu genomlider, när jag sitter i mitt kök och tittar ut över det vindstilla vinterlandskapet?

Det kan jag inte och det behöver jag kanske inte heller. Huvudsaken är att jag tar mig tid och bidrar med det jag kan - pengar.

Effektivitet

Trots att jag bara har varit borta från arbetslivet i ett och halvt år hade jag hunnit glömma. Under hösten har jag funderat på hur folk hinner med sina liv, när man arbetar heltid, har barn och ett snyggt hem. Nu kommer jag ihåg.

Man tar med sig sitt uppskruvade tempo från jobbet och arbetar som en outtröttlig Duracelkanin när man kommer hem. In med tvätt i maskinen, hacka lök till köttfärssåsen, läsa saga för sexåringen, rensa bort julprydnader, plocka ur diskmaskinen mm mm mm. På en timme hinner jag med lika mycket som jag gjorde på fem timmar tidigare.

Utan att notera hur förvandlingen har gått till, har min roll på slottet transformerats från drottning till kungens lilla piga.

Och hon ska sopa trappan
och hon ska skura golv,
och hon ska bära slask och ved och vatten.
Hon kommer ej i säng
förrän klockan slagit tolv,
och då så får hon ligga bredvid katten.

Men hon är aldrig ledsen fast det är mycket knog
hur än det går i livet så klarar hon sig nog,
för se - hon går och sjunger
så glatt vad än hon gör,
för kungens lilla piga har ett strålande humör.

Spark

När jag var liten åkte jag spark till skolan. Vi bodde då i en förort norr om Stockholm, inte så långt från där jag bor nu. Egentligen kanske det bara var en vinter som vi åkte spark till skolan, jag minns inte säkert.

Jag minns i alla fall att fröken till slut ringde hem till både mig och min bästis och förbjöd oss att ha sällskap till skolan mer. Vårt sparkåkande gjorde att vi kom för sent till skolan. Man skulle kunna tro att det skulle gå fortare på spark än utan, men det beror på vilken väg man tar.

När såg någon senast en spark i Stockholmstrakten? Att vi inte såg många i stan var inte så konstigt, men inte heller här i förorten har jag mött några barn på spark på väg till skolan. Vet barnen i skolan ens vad en spark är? Är sparkar något som överhuvudtaget saluförs i någon butik i Stockholmsområdet?

Nu har vi i alla fall så mycket vinter att det borde vara läge att leta fram det klassiska gamla fortskaffningsmedlet. Det vore väl en underbar syn på de igensnöade cykelvägarna?

Kylig morgon

Malung, kl 8.15, -30 C

Solen har ännu inte stigit över horisonten när vi kliver ut från hotellet för att hämta bilen vid festlokalen. Trots att jag inte är snorig, fryser snoret i näsan efter att ha vistats utomhus i 30 sekunder. Luften är sträv att andas och det gör nästan ont i lungorna när jag drar in den kalla luften.

Om det beror på den tidiga morgonen eller det kyliga vädret, vet jag inte, men vi möter inte någon på vår promenad. Trots att vägen går rakt genom centrum. Inte ens hundägarna har vågat sig ut i kölden.

Vi går rakt väster ut och har en orange horisont till vänster om oss, ett fenomen jag inte får ihop. Borde vi inte haft morgonsolen i ryggen? En stor, men tunn månskärva hänger fortfarande kvar på himlen.

Efter en femton minuter lång promenad är vi framme vid bilen och den startar nästan omedelbart. Ett par extra varv hör vi från motorn innan den drar igång. Hade vi behövt vara ute i tre minuter till hade jag blivit riktigt nerkyld. Nu är promenaden bara uppfriskande och vi återvänder till hotellet för en välförtjänt frukost.

Malung

Hole Bystuga, kl 20.00, -23 C

Bystugan ligger utmed väg E45 som går rakt genom Malungs centrum. Den stora salen påminner mer om en frikyrkolokal än en bystuga, med den höga takhöjden och det brutna taket. Det långa bordet är uppdukat som ett u, med de ditresta gästerna på den ena flanken och de lokala gästerna på den andra. I mitten sitter de som är knutna till alla.

På scenen står en man och en kvinna och stämmer sina fioler. Den stränga kylan gör instrumenten ostämda trots att de var nystämda när de lämnade bostaden. Publiken är förväntansfull men också lite misstänksam.

När paret börjar spela försvinner misstänksamheten och församlingen trollbinds av fiolernas spel. På samma sätt som människor i dessa trakter sedan långt tillbaka har trollbundits. Spelandet fungerar som ett tidsfönster. En liten glugg öppnas mot gamla tider, när fiolspelande var den underhållning som fanns. För en stund befinner vi oss i ett tidlöst kosmos där strängarna på fiolerna fungerar som trådarna i ett osynlig tidsnät och binder ihop oss med det som har varit och det som kommer att komma.

Brist

2010 har inte varit ett bra år för mig som bloggskribent. Förutom det lilla inlägget om nyårsafton har jag faktiskt skrivit ett inlägg som jag inte iddes publicera. Det handlade om vår improviserade nyårsdagsmiddag, men höll tyvärr inte måttet. Träigt och ointressant. Inlägget alltså, vildsvinsfilén smakade ljuvligt tillsammans med rödkålen.

Egentligen handlar det nog inte om brist på tid, utan brist på kreativitet. Nu när jag arbetar går hela min hjärnkapacitet åt till att just arbeta. Alldeles för lite kapacitet återstår till att iaktta och reflektera. Ännu mindre till att omvandla iakttagelserna till ord.

Förhoppningsvis är det bara en inkörsperiod. Snart kommer jag att kunna arbeta hela dagarna, hämta och lämna på fritids, laga mat, tvätta samt göra små kluriga iakttagelser under tiden som jag sammanfattar i spirituella inlägg när resten av familjen har somnat. Inte tonåringarna i och för sig. De somnar aldrig före mig.

Nyår

För exakt tio år sedan var det milleniumskifte och jag med två vänner hade nyårsfest i min lägenhet på Regeringsgatan. Nu var vi firat nyår tillsammans i nästan tio år och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Men en sak är säker, lika snygga är vi idag som då.