Resplaner

Snart är det slut på torftiga inlägg om fritidshämtning, mörker, kyla och tristess. Snart ska jag dra nytta av att jag är konsult och vara ledig mitt i. Mitt i våren, när sporlov och påsklov är avklarade och sommaren ännu inte har kommit igång ordentligt, ska jag vara ledig. Inte bara jag, utan även sexåringen som då kommer att vara en sjuåring, ska få följa med.

Den 2 maj bär det av för oss båda till Luang Prabang i Laos. Där ska vi hälsa på svärfar/farfar i tre veckor och upptäcka hans nya land. I dag har jag varit på Laos ambassad och hämtat ut våra visum. Resan till Bangkok är redan bokad. Sista etappen till Luang Prabang saknas fortfarande, men den har svärfar lovat att ordna. Vaccinationer ska vi se över också, men de har jag ganska bra koll på sedan vår flytt till USA.

Visst är det något fiktionskt över en resa på två? En resa med familjen är förutsägbar, men när två personer är ute och reser kan vad som helst hända. Så inbillar jag mig i alla fall att det är och det dröjer ytterligare knappt två månader innan vi får reda på sanningen.

Decimerad skara

Det här med akvarium var visst inte så lätt som man kunde tro. De höga ambitionerna som valde bort enklare varianter som guppies har straffat sig. Alla fiskarna utom tre har drabbats av någon form av pricksjuka som inga behandlingar lyckades tvätta bort.

Dottern är bestört och maken lite stukad. Nu får akvariet vila några veckor innan det är dags för nya försök.

Förortsbo på riktigt

Just nu befinner jag mig i ett långt gånget tillstånd av cocooning. Kvällar som helger tillbringar jag helst hemma och skulle jag kunna välja fritt, allra helst i sängen. Det finns nog många anledningar till detta tillstånd varav det ständiga mörkret och den eviga kylan nog är två av de främsta.

Enda tillgängliga botemedlet mot detta sjukdomslika tillstånd är oumbärliga vänner som drar med en ut när man som minst vill. Oavsett om det rör sig om en middag, teaterbesök, träning eller konsert är det lika nödvändigt ont. Trots att hela kroppen skriker - soffan, sängen, kudden, täcket, vet jag att det är den enda medicin som finns.

I söndags var det en operagala i Johanneskyrkan som gällde. Det var en underbar föreställning med sköna arior och körmusik. Allt i välgörenhetes tjänst för att göra det hela ännu bättre och precis den sortens behandling min åkomma behövde.

Baksidan var att jag avslöjade ytterligare en sanning om mig själv - jag har blivit en förortsbo på riktigt. Nu är jag inte längre en stadsbo som tillfälligtvis bor i förorten, utan nu är jag definitivt en förortsbo. Min käre vän jämförde mig till och med med sin syster i Mora, vilket tyder på att jag har gått från stadsbo till lantis.

Sanningen avslöjades av att jag med vånda planerade var, när och hur jag skulle parkera min bil. I tio år har jag bott i närheten av Johannes Kyrka, varav fem av dem med bil. Ytterligare sju år bodde jag inte långt därifrån, också med bil. På den tiden var bilparkering i innestan en del av livet. Nu har det blivit ett omak, något som måste planeras och kalkyleras. Jag har blivit en lantis.

Ljuset

En förunderlig upplevelse och känsla att vänta på bussen hem till vår förort när det fortfarande är ljust ute. Som att vakna ur ett mörkt töcken och faktiskt kunna urskilja de andra personerna som står och väntar.

Kombinationen av att gå hem tidigare och det långsamt analkande ljuset skapar en nästan syndig känsla. Kan jag verkligen åka hem så här tidigt från jobbet? Är det sant att jag och dottern går hem från fritids i dagsljus? Finns det hopp om en vår?

Efter att ha försökt skotta uppfarten rent, inser jag att vi fortfarande har en bit kvar.

Fiskliv

Varje dag tillbringar vi många minuter framför vårt nya akvarium. Aldrig kunde jag ha anat att ett akvarium skulle innehålla så mycket action och socialt spel.

Jag skulle kunna skriva långa inlägg om kampen mellan de olika ciklidarterna, om färgförändringarna som uppstår hos fiskarna beroende på hur de mår, om malens totala ointresse för sin hetsiga omgivning och tetrornas förmåga men ovilja att simma i stim, men jag inser att det vore att gå för långt. Hur intressant detta än är för oss, inser jag hur totalt ointressant det skulle vara för någon annan.

Riktigt spännande är det i alla fall och vem hade kunnat tro det?

Tonåringar

Plötsligt händer det. Precis som i den där reklamen som jag inte vet vad den gäller. Triss-lott kanske?

Helt plötsligt tar tonårssonen med sig en extra smörgås att äta på bussen, eftersom han äter så dålig frukost. Senare på eftermiddagen ringer samma son och frågar om han och flickvännen ska börja med middagen när han kommer hem. Samma flickvän som troligen ligger bakom denna drastiska förvandling.

Senare på eftermiddagen ringer även tonårsdottern och frågar om hon ska börja med middagen. I och för sig inte lika överraskande, men lika positivt.

Ingenting överraskar mer än tonårsbarn. På gott och ont.

Depeche Mode

När jag var i tonåren skulle man antingen vara syntare eller hårdrockare. Men det stämmer inte riktigt för man kunde också lyssna på Earth, Wind & Fire och vad var man då? Min bästa kompis storebror var syntare, i alla fall till musiken, och därför lyssnade vi också på syntmusik. Egentligen gillade jag Earth, Wind & Fire mer, men såsom den svajiga tonåring jag var tog jag aldrig riktigt strid för min egen musiksmak.

Ett av det stora syntbanden var såklart Depeche Mode och igår spelade de för ett fullsatt Globen. Varken jag eller mannen var egentligen så sugna på att gå. Ingen av oss lyssnar på Depeche Mode idag men återigen hade jag fallit för grupptrycket.

Våra platser låg så högt upp man kunde komma i Globen, med svindel och ganska dålig sikt som följd. Långt, långt nere såg vi den stora massan framför scenen. De riktiga fansen, de som troligen hade lagt ett dygn av sitt liv för att hamna längst fram.

När man sitter så långt bort från scenen på en konsert, blir upplevelsen mer introvert än extrovert. Jag kände mig som han som sitter med halvt slutna ögon på en jazzkonsert och diggar lite försiktigt genom att stampa i takt med foten, långt innesluten i sin egen värld. Men upplevelsen blir inte sämre för det, bara annorlunda. För jag måste erkänna att vi båda blev positivt överraskade av konserten.