Luskamning

En av våra grannar hittade en lus på sin dotter i morse. Eftersom det inte var länge sedan dottern lekte här i huset var det nödvändigt med en koll på vår yngsta dotter.

"Du får luskamma" säger jag till mannen. "Du är mycket bättre på det än jag"

Varför är det så? tänkte jag sedan. Hur kan den ena vara bättre på att luskamma än den andra?

Ganska snabbt kom jag på svaret. Mannen luskammar för att hitta de där hemska lössen. Jag kammar för att bekräfta att inga finns. Mitt mål med kamningen är helt enkelt att inte hitta några, eftersom jag verkligen inte vill att det ska finnas några. Självklart vill inte mannen heller hitta några hemska löss, men målet för honom är att hitta de som finns.

Generellt sett är jag nog en dålig felsökare. Jag vill se det som är bra och positivt. Förhoppningsvis är också det en egenskap som kan vara bra att ha ibland, även om den inte passar vid luskamning.

Som tur var hittade inte ens mannen några löss hos sexåringen och vi kunde pusta ut för denna gång.

Barnflickor

Nu är vi inne på vår tredje barnflicka sedan vi flyttade hem till Sverige. För att bibehålla sexåringens engelska har vi hittills valt att ha engelsktalande barnflickor. Upplägget är att de hämtar tre dagar i veckan klockan tre och vi behöver inte stressa hem från jobbet. Ett bra sätt att kombinera språkövning med lugnare tillvaro för oss.

Den första var från Australien och visade sig vara en riktig klippa. Pålitlig, ambitiös och mycket gullig med sexåringen. Dessvärre åkte hon på semester till Australien i sju veckor från slutet av november och vår jakt började på nytt.

Nästa var också från Australien men betydligt flyktigare än den första. Hon hade rejäl otur sin första arbetsdag, då alla bussarna ställdes in i hela norrort på grund av snöoväder och lyckades aldrig ta sig ut till vår bussberoende förort. Strax därefter begav hon sig hastigt och lustigt hem till Australien för gott och hennes karriär som barnflicka i vår familj blev mycket kort.

Därefter fick vi ha vår första australiensare till låns igen i knappt två månader innan hon lyckades skaffa sig ett riktigt heltidsjobb. Som tur var hittade vi snabbt en ersättare som än så länge tycks vara ytterligare en fullträff.

Denna gång har vi hittat en tjej från Sydafrika och idag har hon varit här för första gången ensam med sexåringen. De två viktigaste faktorerna lyckades hon infria sin första dag, att komma i tid och att överhuvudtaget komma. Att hon dessutom lyckades ha kul tillsammans med sexåringen är ett extra plus. Nu håller vi tummarna hårt för att hon stannar hos oss april ut.

Åldrande

När jag var 32 blev folk ofta förvånade över att jag hade så stora barn. De som är tonåringar nu, var då 5 och 3. Inte nog med att jag fick barn tidigt, jag såg dessutom yngre ut än jag var. Eller åtminstone betedde mig yngre, eller nåt.

I dag har jag tre barn, varav två tonåringar och aldrig får jag höra hur jag kan ha så stora barn. Vad har hänt? Ser jag plötsligt äldre ut än jag är? Kan det verkligen vara möjligt? Visst ser jag exakt likadan ut idag som jag gjorde för fem år sedan? Eller gör jag inte det?

Jag som aldrig har haft en ålderskris i hela mitt liv har helt plötsligt blivit totalt åldersnojig. Nästan dagligen betraktar jag andra människor för att bedöma hur gamla de är och varför vissa ser äldre ut än andra.

Om det är en mitt-i-livet-kris eller ett resultat av att mina närmaste kollegor på jobbet är 32 år vet jag inte, men jag hoppas att det är övergående. Allt detta funderande har säkert en negativ inverkan på mitt åldrande.

Kvinnodagen

Vid vår busshållplats klockan 6.45 på morgonen står alltid minst 80 procent kvinnor. Ju senare morgonen lider, desto större andel män. Förklaringen till detta fenomen är extra intressant idag, på kvinnodagen.

Min teori är nämligen att större andel kvinnor väljer att vara på jobbet i ottan för att kunna gå hem i dräglig tid och hämta på dagis och fritids. Som jag nämnt tidigare är det socialt oaccepterat att hämta efter 16.30, vilket innebär mycket tidiga morgnar om man ska hinna med sin heltid.

Jag är fullt medveten om att jag bor i ett område med ovanligt moderna män och kvinnor där begreppet dela lika har hög prioritet. Men faktum kvarstår att 80 procent av busspassagerarna tidigt på morgonen är kvinnor. Till hundra procent stöder jag vår rätt till valfrihet och stöttar alla kvinnor som väljer att vara tidigt på jobbet för att kunna hämta sina barn i tid. Till hundra procent håller jag med min vän Hemmafrun i New York.

Problemet är att dessa morgonkvinnor är osynliga på jobbet. Sitter man kvar på kvällen finns det alltid någon att småprata med. Till exempel någon chef, som troligen är i den åldern eller i den sitsen att några barn inte ska hämtas. Då syns det hur flitig och plikttrogen man är som ställer upp för sitt företag.

Ingen ser den flitiga som väljer att lägga sina övertidstimmar på morgonen. Den där gamla stämpelklockan kanske hade sina poänger?

Hamlet

"...Vem skulle dra på bördorna

och stöna och svettas under livets ok,

om inte vi fruktade för något efter döden,

det oupptäckta landet

från vars gräns ingen har återvänt?

Det lamslår viljan,

och hellre bär vi våra vanda plågor

än flyr till andra som vi inte känner.

Den inre rösten gör oss alla fega.

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens kranka blekhet över,

och företag av högsta vikt och flykt

kan falla platt och mista namnet handling"

Detta är ett utdrag ur Hamlets kända monolog, den som inleds med "Att vara eller inte vara...". Citatet "i eftertankens kranka blekhet" använder jag ganska ofta, fast jag hade glömt bort varifrån det härstammade.

Efter att ha hört Hamlets ord, via Gustav Skarsgård, på Stadsteaterns scen i torsdags, var jag tvungen att läsa dem igen. Orden är snirkliga och svåra att följa när man hör dem muntligt, men ändå så vackra och meningsfulla. Shakespeare visste minsann vad han gjorde.

Som kuriosa kan jag nämna att förutom vi, befann sig även Kronprinsessan med sin blivande gemål i publiken på Stadsteatern.

Tåhävningar

Efter att ha gått omkring med öm häl i sex månader har jag äntligen kommit iväg till doktorn. Där har vi fördelen med företagshälsovård. Även om det kostar lika mycket, kommer man iväg. Vi har till och med en ortoped på vår företagshälsovård.

Jag har hälseneinflammation, vilket jag tycker låter mycket sportigare än hälsporre. Kanske en helt felaktig tolkning, men så är det när okunnigheten talar. Nu är jag ordinerad 100 tåhävningar om dagen i två månader. Sedan borde jag vara bra, enligt doktorn. Ni förstår att jag får ligga i för att hinna med 100 tåhävningar på en dag. Överallt står jag och häver - vid skrivbordet, busshållplatsen, i badrummet, i trappen och på bussen

Snart kommer jag vara känd som den knasiga kvinnan som ständigt gör tåhävningar och dessutom ha extremt starka vader. Förhoppningsvis också en mindre öm häl.

Känslor

Väl på bussen i morse upptäckte jag att jag hade glömt min iPhone hemma. Jag nämner tydligt att det är en iPhone, eftersom att alla som har en, vet att det var mer än en mobiltelefon jag hade glömt hemma. Det var min ipod, min kalender, min adressbok, min kompis och min mobiltelefon.

Första tanken var att kliva av bussen och springa hem igen, men eftersom nästa hållplats efter vår ligger nästan fyra kilometer bort insåg jag att det var en dum idé. Nästa tanke var att börja gråta. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga, stålsatte mig mot en resa utan vare sig radio eller musik och ägnade mig åt funderingar. Om varför jag nästan började gråta till exempel.

Jag tror att vi människor har ett sorts membran mellan våra intryck och våra känslor. Detta membran kan, liksom ozonskiktet, variera i styrka och storlek, även hos samma person. Ibland är det tunnt som en trumhinna, ibland tjockt och oelastiskt som en ljuddämpare på en bil. Med ljuddämparen på, klarar jag vilka motgångar som helst. Jag tänker kallt och analyserande, funderar inte så mycket utan arbetar framåt med målmedveten blick. Andra dagar börjar jag gråta bara för att jag har glömt min mobiltelefon hemma.

Min beskrivning är troligtvis hur flummig som helst, vad jag menar är egentligen att jag ibland inte har någon som helst barriär mellan det som händer och hur jag känner. Inte en enda förnuftspärr som sätter in och filtrerar. Egentligen tror jag att det är då jag ser saker som de verkligen är. Det är då mina känslor är på riktigt.