The Reader

I går såg jag filmen The Reader med Kate Winslet på DVD. Den hon fick en Oscar för förra året. Filmen var naturligtvis jättebra, precis i min smak. Jag älskade alla omsorgsfulla detaljer i scenografin och det återhållsamma skådespeleriet.

Däremot höll jag på att bli tokig på den manliga huvudrollsinnehavarens passivitet. Att han i rättsalen inte ställde sig upp och skrek sanningen rakt ut kan jag så här i efterhand förstå, även om det kändes som det enda rätta just då. Men att han inte gjorde något överhuvudtaget förstår jag inte.

Eller gör jag det? Han förstod faktiskt hur innerligt hon ville bevara sin hemlighet. Själv avskyr jag hemligheter, särskilt mina egna. Därför har jag så få som möjligt och lider av de få jag har.

Älskar gör jag däremot en film som får mig att länge efteråt fundera över vad som är rätt och fel.

Ilska

I dag har jag varit vansinnigt arg. Att bli så arg som jag har varit idag, på någon utanför familjekretsen är mycket ovanligt. I alla fall för mig. Förhoppningsvis har personen ifråga bara en marginell uppfattning om omfattningen av min ilska.

Som tur var har jag haft två mycket trevliga saker att dämpa min ilska med under eftermiddagen.

Det började med utvecklingssamtal med sexåringens fröken och sexåringen själv. Sexåringars utvecklingssamtal är nog mestadels positiva och dagens var inget undantag. För mig var det efterlängtat att få sitta i skolan och prata om en av de personer jag håller mest kär. Glömma allt som egentligen är totalt meningslöst och inte värt att ägna en minut av sin tid åt.

Efter det givande samtalet träffade vi på en av våra vänner på gatan. Jag kunde inte låta bli att i förbifarten nämna min hemska dag och hon bjöd in på kaffe och samtalsterapi. Att bo på samma gata som några av ens närmaste vänner är ett verkligt privilegium.

Nu avslutar jag dagen tillsammans med Jussi Björling och sakta men säkert elimineras de sista irritationsbollarna i magtrakten, som har studsat runt sedan lunch.

Magsjuka

Sedan jag började arbeta i december har sexåringen varit sjuk en gång. En fredag kväll insjuknade hon i halsfluss, vilket vi lyckades bota med penicillin tills måndagen kom och vi kunde alla bege oss till jobbet som om ingenting hade hänt.

I natt drabbades vårt lilla pyre av magsjuka. Nästan en gång i halvtimmen mellan två och sex har hon vaknat för att kräkas. De sista gångerna självklart utan något att kräkas upp. Nu har hon lyckats få i sig nästan ett glas saft och en halv smörgås utan återfall och vi håller tummarna för att hon är återställd.

Därefter är det bara att fortsätta att hålla tummarna för att inte vi andra ska drabbas så att vi alla kan gå till jobbet på måndag som om ingenting har hänt.

Tunnelbanefärd

Med skräckblandad förtjusning inser jag, att jag för ett ögonblick har lämnat min trygga bubbla. Jag befinner mig på T-Centralen och väntar på tåget mot Kista, vilket kan låta som något mycket vardagligt. Eftersom mitt kollektivtrafikåkande vanligtvis består av direktbussen mellan vår trygga förort och Sergels Torg, är en tunnelbaneperrong för blå linjen mycket exotisk.

Tåget mot Hjulsta beräknas komma om en minut medan jag ska få vänta ytterligare fyra minuter på mitt tåg. När Hjulsta-tåget anländer har förutsättningarna ändras. En underrubrik med texten "Tåget medtar även passagerare mot Akalla" har dykt upp på den stora skärmen som hänger ner från taket.

Jag kliver på tåget och hör samtidigt förarens röst i högtalarna som meddelar att Akalla tåget inte kan passera Centralen utan vänder vid Fridhemsplan. Något Akallatåg kommer inte att anlända till T-Centralen på länge. Undrande sitter jag och tittar ut på perrongen. Hur kommer det sig att det fortfarande sitter folk på bänkarna?

Vid Rådhuset ställer sig föraren samma fråga. Efter att ha ropat ut samma mening ett antal gånger säger han i högtalaren: "Meningen är att det ska bli tomt på perrongen och jag kan inte förstå varför det inte är så". Jag skrattar nästan högt av hans kommentar. Även kvinnan mitt emot mig drar nästan på munnen. Som tur var, eftersom jag inser att jag betraktas som ett UFO som sitter och småskrattar helt ensam på bänken.

Föraren ger upp efter ett tag och lämnar de ouppmärksamma kvar på perrongen. Eller rör det sig om språkförbistringar? Jag minns den gången jag skulle ta ett tåg från en liten stad i Italien. Ur högtalaren strömmar ett meddelande på smattrande italienska. Totalt omöjligt för oss att följa, speciellt som ingen av oss talade italienska. När samtliga människor lämnar perrongen för att bege sig till nästa perrong drog vi slutsatsen att vi skulle göra detsamma. Vilket var tur.

Lite försenad anländer jag till slut till Kista och inser att en nog så simpel resa utanför bubblan kan vara berikande.

Referenser

Fördelen med att, som jag, arbeta som konsult är att jag vet att jag inte ska vara så länge där jag är. Nu trivs jag väldigt bra, men om jag inte hade gjort det, hade det varit skönt att veta att jag inte är fast tills vidare.

När det ska anställas på en arbetsplats, föregås detta av en herrans massa tester, intervjuer, referenser och andra uppvisningar. Av den som ska anställas. Vem har någonsin tagit referenser på sin blivande chef? När tvingade man sin blivande arbetsgivare att genomföra ett lämplighetstest innan man tackade ja till jobbet? Har man tur och rör sig i en liten bransch finns det kanske någon lämplig att höra sig för med, men annars är man minst sagt utelämnad.

Nästa gång jag blir anställd på riktigt ska jag komma ihåg att ställa lite motkrav.

Djurliv

Vi människor tillskriver gärna djur mänskliga egenskaper. När en katt kommer och stryker sig mot vårt ben vill vi gärna tro att den gör så för att visa sin uppskattning. Likadant är det med hästen som gnäggar när den hör sin husbondes steg i stallgången.

När jag ställer mig framför vårt akvarium och tittar in på våra fiskar, dröjer det inte många sekunder innan tolv av våra sjutton fiskar har simmat fram till platsen där jag står och uppfordrande stirrar tillbaka mot mig.

Eftersom det rör sig om just fiskar och inte något pälsbeklätt kan jag inte förmå mig att lura mig själv. Fiskarna kommer inte fram mot mig för att de älskar mig, utan av samma anledning som katten stryker sig mot sin mattes ben och hästen gnäggar. De vet att det finns en chans till mat.

Anledningen till att det bara är tolv av sjutton fiskar som kommer fram till glasrutan, är att fyra av de sjutton är malar och så den sista lilla fröken som vi tror lider av anorexia. Hon är oroväckande ointresserad av mat och vi fruktar lite för hennes välmående.

Inspiration

I helgen var jag på inspirationsdag med bara kvinnor, förutom en av föreläsarna som var Mark Levengood. Som vanligt pratas det mycket om sådant som vi alla vet, men just igenkänningsfaktorn fyller oss med tillfredsställelse.

Mark Levengood tycks ha en uppsjö av historier från sin uppväxt att berätta om. Första tanken är vilken spännande barndom denna finlandssvensk tycks ha haft. Nästa tanke är att han kanske inte alls har haft en intressantare uppväxt än oss andra, han kanske bara är bättre på att berätta om den?

Har inte vi alla fantastiska människor i vårt släktgalleri att fylla krönikor med om vi bara hade haft förmågan att berätta deras historia? Om jag hade kommit ihåg historier från min morfar som var sjökapten eller min farmor som levde ett liv i sus och dus med baler och långa klänningar som ung, skulle jag också ha haft berättelser att förtälja.

Hemligheten bakom en god historia är nog inte ett spännande liv, utan en god berättartalang och en betraktares vakna öga. Med de egenskaperna kan vilket trist vardagsliv som helst blir en saga.