Downton Abbey

Min äldsta dotter har lurat min in i fördärvet. Eller tvärtom, vad nu motsatsen till fördärv kan vara. Ända sedan sista avsnittet av Downton Abbey sändes har hon hävdat att jag måste titta på det i efterhand och nu är jag fast.

Ikväll har det varit rena himmelriket. Mannen är borta och jag är barnvakt. Att mannen är borta innebär att jag kan välja kvällsaktivitet helt utan påverkan från någon annan. Att jag är barnvakt innebär att jag måste vara vaken tills föräldrarna kommer hem för att hämta sina barn.

Med denna kombination har jag lyckats klämma tre avsnitt på en kväll. Bara två avsnitt kvar av första säsongen. Tur att det finns en säsong två.

Brandlarm

Precis när min mat har blivit varm i micron sätter brandlarmet igång på kontoret. Med risk för att det hela drar ut på tiden tar jag med allt som kan behövas på dagens kontraktsskrivning. Förutom pennorna, de glömde jag.

Nu står jag i solen och väntar på beskedet att faran är över. Synd på min mat som står i micron och blir tråkig.

Prylfritt

Äntligen är visningarna avklarade. Peppar peppar. Förhoppningsvis blir det inte fler än två. Sedan i fredags har vi levt i ett museum där vi knappt har vågat gå på toaletten av rädsla för att förstöra alla små chica inredningsdetaljer.

Men det har säkert varit värt det och snart är det över. I morgon börjar budgivningen och jag kommer att gå som på nålar i flera dagar.

Trots besväret har vi fått lite smak på att leva i en sådan här prylfri värld. Det blir ett lugn i huset utan massa störande objekt. Ljuset tillåts flöda fritt utan att hindras av alltför mycket möbler. Problemet är bara vad som ska bort.

"De här gamla simfenorna, måste du verkligen ha kvar dem? Du kommer ju aldrig använda dem igen."

"Två ridhjälmar måste du ha det, du rider ju inte ens? Och de här ridstövlarna, får du på dig dem egentligen?"

Minnen och affektion är starka krafter och som starkast när det kommer till förrådsröjning.

Vädring

När jag ändå var tvungen att vara hemma med sjuk sjuåring passade jag på att vara flitig i hemmet. Bland annat vädrade jag min vinterkappa som jag börjar bli lite trött på. Mer vintern än kappan i ärlighetens namn.

Klockan två i natt vaknade jag till med ett ryck - "Jag glömde ta in min kappa!! Ska jag ta in den nu, eller vänta tills i morgon?" frågar jag min ännu tröttare man. "Gör det nu" svara han som slipper tassa upp mitt i natten.

Sagt och gjort, jag ilar ner till vår uteplats som ligger helt torr i absolut stillhet där min kappa dinglar försiktigt i mörkret.

Nästa morgon vaknar vi av ett ihärdigt regn mot rutan och jag skänker en tacksam tanke till mitt undermedvetna som väckte mig och min man som uppmanade mig att ta tag i saken.

i-landsproblem

Vi vet att vi lever i ett i-land när...

... fackets största bekymmer är att vi blir stressade av våra smartphones.

och tonåringars ovilja till strukturerad lagidrott anses vara en riksnyhet.

Selma

På onsdag presenteras nya sedelmotiv och de ryktas om att Selma Lagerlöf ligger risigt till. Där också. Vad händer egentligen med vår gamla nobelpristagerska, finns det inte någon plats för henne längre?

Den numera 19-åringen har läst många svenska klassiker i skolan, såsom Doktor Glas och Fröken Julie, men inte en enda av Selma Lagerlöf. Hur kommer det sig att Jane Austen höjs till kultstatus medan Selma Lagerlöf lämnas i glömska?

Det kanske är helt fel att jämföra dessa två författarinnor, de levde inte ens samtidigt. Men de har en hel del likheter. Båda levde och dog ogifta, var sjukliga som barn och hade ett ovanligt stort intresse för läsning.

För egen del är jag lika omåttligt förtjust i bådas böcker och jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att inte Gösta Berlings Saga, Jerusalem, Löwensköldska ringen med mera ska glömmas bort.

Uppfostran

På frågan vem man vill vara i Pippi Långstrump svarar nog de flesta Pippi. Möjligtvis Pippis pappa eller Herr Nilsson. Absolut ingen skulle svara Tommy och Annikas mamma, det kan jag hederligt försäkra. Därför är det inte så roligt den dagen man upptäcker att man är just Tommy och Annikas mamma. Denna "man" betyder naturligtvis i detta sammanhang "jag".

Vi har ofta sjuåringens kompisar på besök över middagen och nästan varenda gång förfäras jag över deras brist på bordsskick. Eftersom jag precis har erkänt vem jag är och även kan erkänna att jag inte är stolt över det, har jag självinsikt nog att inse att det inte är barnens bordsskick det är fel på, det är mig.

Det är OK att börja äta innan jag har sagt varsågod, att ha armbågarna på bordet och äta med bara gaffel och öppen mun. Dessutom är det OK att svära i varannan mening så länge det är på ett annat språk.

Varje dag kämpar jag med mitt alter ego. Å ena sidan vill jag släppa fram henne i full blom och låta henne fritt bekämpa all form av ouppfostran, å andra sidan inser jag att jag är totalt förlegad och näst intill förryckt. Tills vidare fortsätter jag att pysa ut henne då och då för att fostra mina egna barn.