Älskade NYC

Tisdag nytt jobb, onsdag sjuåring blir åttaåring, torsdag tjejmiddag och fredag Under Hallonbusken av Maria Blom. Är det ursäkt nog för att jag inte har skrivit något på hela veckan? Dessutom krävde vår stundade NYC-resa en hel del planerande. Mer än en handfull personer är inblandade i vår åttaårings väl och ve medan vi är bortresta.

Nu har jag i alla fall tid. Vi sitter i lobbyn på vårt hotell på Manhattan och väntar på att få frukost. Vi har varit varit vakna till och från sedan tre i natt och börjar bli hungriga.

För första gången sedan vi flyttade hem i juli 2009 är jag tillbaka i NYC och jag njuter varenda sekund. Lite lider jag också. Över att jag inte längre bor här. I går åt vi Shrimp salad och New England Clam Showder på Oyster Bar på Grand Central Station. Ingen jet lag i världen kan förstöra den måltiden.

Risken finns att jag gråter en skvätt på onsdag eftermiddag när vi måste åka hem igen, men tills dess kommer jag att njuta varenda sekund.

Lättja

Frampå kvällen, Annandag Påsk, kommer paniken smygande. Vi har varit lediga i fem dagar och jag har hur mycket som helst kvar på min to-do-list. Tvätten ligger fortfarande ostruken och kartongen med sommarkläder har inte blivit uppackad. Under hela helgen har jag istället grävt försiktigt i kartongen för att fiska upp kläder lämpliga för vår nya årstid.

Deklarationerna blev vi i och för sig klara med. Dessutom har vi förgyllt trädgården lite, främst med sådant vi kan plocka med oss till vår nya balkong. Det går inte att vara bra på allt. Man kan inte både vara bra på att ta det lugnt och samtidigt ha ett perfekt hem. Bäst att bara acceptera faktum.

Arkösund

Under påskhelgen har vi kunnat betrakta våren med snabbspolningsknappen nedtryckt. Sällan har nog naturen förvandlats så markant mitt framför våra ögon. Det osannolika var just att det hände när vi faktiskt var lediga.

Långfredagen begav vi oss tillsammans med många andra i Storstockholmsområdet av på E4:an söderut. Vårt mål var Arkösund i Östergötland. Vi anlände vid lunchtid och promenerade direkt ut på badklipporna med medhavd picknickkorg. Allt var helt perfekt - maten, utsikten och vädret.

På kvällen åt vi hotellets ganska ordinära påskbuffé och kröp sedan ihop på hotellrummet för att titta på TV. Dessvärre fastnade vi framför Talang, vilket jag hade kunnat klara mig utan.

Glasmästarson

När det är en kvart kvar av påsklovets gymnastikläger samlas många föräldrar för att få en glimt av sina guldklimpar. Några ropar högt ner från läktaren för att påkalla uppmärksamhet från barnen nere i salen, andra (som jag till exempel) nöjer sig med att bänka sig på läktarplats för att smygkika ner på aktiviteterna.

Då kommer han, glasmästarsonen, med cykelhjälm och självlysande väst. Han placerar sig mitt framför oss sittande föräldrar och tittar ut över hallen, totalt ovetande om att han därmed skymmer sikten för alla andra.

Med självbehärskning som en matador tyglar jag den pyrande kärringen i mig och säger ingenting. Varje återstående minut blir en kamp mellan mitt förnuft och känslan av att vilja skjuta iväg en dräpande kommentar. Förnuftet vinner även denna gång, vilket kanske är ett bevis på att jag ännu inte är en fullfjädrad kärring. Men jag känner att hon finns där, redo att ta språnget.

Nya tider

I dag arbetar jag min sista dag som konsult, i alla fall på ett tag. På tisdag träder jag återigen in världen av fast tjänst och det känns riktigt bra. Inte för att jag klagar på mina år som fri konsult. Tre lediga somrar har jag haft, om man räknar flytt från ett land till ett annat som ledig tid.

Med fast tjänst kommer så mycket mer än bara fast lön. Det medför långsiktighet, kollegor, stabilitet och inflytande. Tror jag och hoppas åtminstone.

NYC

Om två veckor bär det av till New York City. För första gången sedan vi flyttade hem för snart två år sedan får jag äntligen återigen insupa den speciella NYC-auran.

Vi kommer hem igen den 5 maj, vilket är samma dag som mitt visum går ut. Då är det exakt tre år sedan vi fick vårt tillträde till det stora landet i väster. Tre år som gått förbi allt annat än obemärkt.

För att vara på den säkra sidan har jag även fyllt i om ESTA-visum, även om jag i teorin faktiskt redan har ett visum. Frågorna som jag alla svarade nej på är mer än skrattretande. Finns det någon som svarar ja på frågorna?

Flygbiljett, hotell, barnvakt och ESTA fixat. Nu är det bara att börja nedräkningen.

Fristående

Yngsta dottern går på gymnastik och är naturligtvis i sin mammas ögon mycket begåvad. Jag anser mig dessutom vara helt opartisk i min bedömning, vilket kanske ytterligare bevisar min totala brist på självinsikt.

Om en månad är det dags för första tävlingen och i friståendemomentet får endast hälften av gruppen vara med. I övriga moment är alla med. När jag stod och tittade på träningen för en vecka sedan fick jag intrycket att min dotter inte var utvald att vara med bland de åtta som skulle representera truppen i friståendet.

Den känsla som välde upp i mammahjärtat var näst intill skrämmande. Jag kunde inte ens nöja mig med känslan utan var dessutom tvungen att stolpa fram till en av ledarna för att förhöra mig om om urvalet hade gjorts och i sådana fall hur det hade gått till. Beskedet jag fick var att de ännu inte hade valt ut vilka som kommer att vara med, ett besked jag tog emot med misstänksamhet.

I går kom dottern hem och meddelade glatt att hon var utvald att vara med i friståendet. Jag vet inte vem som var gladast över det beskedet, min dotter, jag eller min man som slipper se sin fru förvandlas till en rättshaverist.