Beroendeframkallande

Första gången kan vara helt omedveten. Det kan röra sig om en present eller något du har köpt på rea. Aningslöst har du tagit ett kliv utan möjlighet att vända om. Självklart kan du också välja att ta klivet och försent inse att det steg du just tog är oåterkalleligt.

God kvalitet är beroendeframkallande och ger ingen möjlighet till återvändo. Halvbra viner går utmärkt att dricka så länge man håller sig till dem. Börjar man däremot dricka viner av något högre kvalitet, kan man aldrig återgå till de viner man drack tidigare.

Likadant är det med kläder. Visst är lammull mjukt, men den dagen man får in en kashmirtröja i sin garderob förvandlas lammullströjan till en tagelskjorta. Har du flygit ekonomi extra över Atlanten är det en plåga att nästa gång flyga ekonomi, då du inte ens har möjlighet att välja när din film ska starta.

Exemplena är otaliga och varierar beroende på intressen i livet och ekonomiska möjligheter. Men i sak är jag övertygad om att detta gäller för alla och inom alla områden. Så tänk på det innan du öppnar vinflaskan från chefen.

Cosi fan tutte

Vår sexåring är på julledighet med sin farmor i Skåne vilket innebär att våra kvällar kan användas till vad som helst. I går tog vi tillfället i akt och gick på Operan för att se Cosi fan tutte av Mozart.

Cosi fan tutte kan översättas med "Så gör alla kvinnor" (tutte är i feminin form och avser därför endast kvinnor) och hänförs till att alla kvinnor är otrogna om de får chansen.

Förutom vacker musik och en kul historia fick vi med oss ett budskap hem:

"Bara den är lycklig som tar allt från den goda sidan”

Det ska bli mitt motto för 2010.

Julkorv

Ett nygammalt inslag på vårt julbord var i år den klassiska julkorven. Jag kan inte minnas när jag åt julkorv senast och hade glömt bort om det var gott eller inte. Årets korv inhandlade jag på Percys i Norrviken och var en egenproducerad korv, tillagad på gammalt hederligt vis.

Det finns mat som absolut inte gör sig i den massproducerade världen. All mat är bättre i småskalighet, men viss mat klarar sig sämre än annan. Många av oss har fått vår uppfattning om svensk husmanskost förvanskad av den massproducerade skolmaten. Vi tror att vi inte tycker om torsk med äggsås, kalops, dillkött och kokkorv. Hederlig mat som har tillagats av dåliga råvaror och utan kärlek med ett katastrofalt resultat.

Att återuppta bekantskapen med dessa gamla klassiker, tillagade av riktiga råvaror och med stor omsorg, är som att besöka en annan tid, då råvaror valdes efter säsong och matlagning fick ta tid. Behöver jag säga att julkorven smakade ljuvligt?

Julafton

Allting går om man vill. Fördelen med att arbeta mitt i stan är att det är lätt att komma åt de affärer man behöver. Alla julklappar som skulle införskaffas, införskaffades. Förutom en snow racer. Där låg vi ständigt steget efter. Trots stora dagliga leveranser till de kända sportkedjorna, var allt som kunde påminna om en snow racer slut när det var lunchdags.

De sista förberedelserna kring julmaten kunde maken och svärmor ta hand om under onsdagen, då vi hade ombytta roller hemma. Jag på jobbet och han hemma. Barnen bidrog med städning.

Julafton kom och all mat man kunde önska fanns att tillgå och alla blev glada för sina julklappar. En liten fadäs på kvällen när jultomten kom och det fanns en julklapp till alla i tomtens säck, utom till sexåringen. Den enda viktiga klappen i säcken hade jag glömt lägga i. Men hon spelade snällt med och låtsades som ingenting när jag rusade iväg och plockade upp en klapp från granen.

I arbete

Efter en lugn höst har jag nu, tre dagar innan julafton, börjat arbeta. Självklart är det roligt att komma igång att arbeta igen, men timingen kanske inte är den bästa. Det rör sig inte om en fast tjänst, utan ett konsultuppdrag. Minst tre månader kommer jag att arbeta heltid mitt i stan.

Efter två dagars heltidsarbete undrar jag - hur hinner folk med sitt liv egentligen? Frågan är hur jag kommer att hinna skriva några inlägg här. Och om jag kommer att ha något att skriva om?

Skolavslutning

Skolavslutning för femtonåringen sker på traditionellt vis i den stora Östermalmskyrkan. I tolv år har jag suttit i samma kyrka och deltagit i avslutningar. Alla år har jag inte varit med på både jul- och sommaravslutningen, men ofta någon av dem.

Årets höjdpunkter var en flicka från femtonåringens klass som sjöng solo och en av lärarna som sjöng O Helga Natt. Som stöd hade många av de övriga lärarna bildat en kör som backade upp sin kollegas soloprestation.

Det är något speciellt med amatörer som sjunger. Jag antar att det har något att göra med våra förväntningar. Rysnivån är betydligt lägre för amatörframföranden än för proffsuppträdanden. Rysningar av rörelse och välbehag, menar jag.

När Shirley Clamp med kollegor sjunger julsånger i TV känns det uppstyltat och pinsamt. När en klasskamrat till ens barn sjunger samma sånger, fast något svajigare, är det vackert så ögonen tåras.

Åtminstone för mig består musik av känsla till nästan 100 procent. Jag analyserar inte arrangemang, musikaliska kvaliteter eller ens texter. Känns det bra, är det bra och O Helga natt framförd av en amatör på en skolavslutning kan vara riktigt bra.

Busskaos

Torsdag morgon får jag ett mail från en vän som undrar om vi kan ta en drink på stan samma kväll. Eftersom min vän annars bor i ett annat land, vill jag självklart göra det. Dessutom hade jag ändå tänkt befinna mig i stan på eftermiddagen, då vår australiensiska barnflicka ska ta hand om Olivia. Problemet är att maken och tonåringar är ute på annat på kvällen och vi har en sexåring att hantera.

Genialt kommer jag på att barnflickan kan ta med sig sexåringen till stan och möta mig där. Även min vän skulle ändå ha barn med sig på kvällen. Jag skickar iväg ett SMS till barnflickan med en förfrågan, men väntar länge förgäves på svar.

På eftermiddagen står jag vid busshållplatsen i snöovädret och väntar på bussen mot stan. Bilen vågar jag inte ta, på grund av snökaoset. En buss anländer ganska snart med texten "Ej i trafik". Bussen stannar och meddelar att vi kan åka med honom. Någon annan buss lär inte komma. Alla norrortsbussar är i stort sett inställda. Jag kliver på bussen, slår mig ner och försöker ringa barnflickan. Inget svar. Insikten når mig att om alla bussar är inställda, har nog inte heller barnflickan lyckats nå vår närförort, som helt plötsligt känns som glesbygd.

Bussen som ej var i trafik släpper av oss alla vid Järva Krog och lämnar oss där till vårt öde. För att göra en lång historia kort lyckas jag lifta med Arlanda-bussen så långt att jag kan byta till 515 och på så sätt hamna vid Odenplan. Barnflickan mailar samtidigt och meddelar att hon mycket riktigt inte hade lyckats ta bussen hem till oss och dessutom tappat bort sin mobil.

Drink på stan är med andra ord bara att glömma. Dagen räddas av en nära vän på gatan som hämtar sexåringen på skolan och därefter mig på pendeltågsstationen. Att bo i förorten på vintern är sannerligen en utmaning.