Anna Karenina

Efter Buddenbrooks blev det den norska klassikern Alberte och därefter Moment 22, boken vars titel lever sitt eget liv. Leif G W Persson har ondgjort sig över Albertes tragiska gestalt, Åsa Larsson har näst intill svurit av ilska över Joseph Hellers kvinnosyn och Jonas Karlsson har erkänt att han känner igen sig i såväl Antonie som Christian Buddenbrook.

Med tungt hjärta började jag i torsdags lyssna på den sista programserien av min nya radiopassion, Bokcirkeln. Nu var dags för Anna Karenina av Lev Tolstoj. Ytterligare en bok jag inte har läst.

Samma dag var jag på bokrean tillsammans med en kollega. Helt plötsligt står min kollega framför mig med boken Anna Karenina i handen. Inte för att hon kände till mitt nyväckta intresse för boken, utan för att hon själv tänkte läsa den. Självklart var jag tvungen att slå till.

Den här gången kommer jag att delta aktivt när Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg under fem avsnitt diskuterar den 879 sidor långa Anna Karenina. Nu måste jag behärska mig att inte lyssna i förväg, utan läsa ikapp de 130 sidor de andra redan har hunnit läsa. Vilken Tolstoj-expert jag ska bli. Eller är det litterärt högmod? Kommer jag att låsa upp mig själv med denna tegelsten i sex månader framåt? Återstår att se. Återkommer med rapport om några veckor.

Kaos

Det här med vinterkaos tar fram nya sidor hos oss människor. Snöoväder är nog det närmaste naturkatastrof vi svenskar kan råka ut för i vår hemmiljö och vi gillar det inte. Hur vi hade hanterat översvämningar, orkaner och jordbävningar ska vi nog vara glada för att vi inte behöver få reda på. Översvämningar kanske vi i och för sig kommer att få hantera i vår, när all denna snö ska omvandlas till vatten.

En vän till mig bor i västerort, där tunnelbanan vanligtvis pumpar in hundratusentals människor varje dag till city. Nu när tunnelbanan står stilla får improvisationen ta vid och min vän har börjat lifta till jobbet. Detta är hon inte ensam om, men trots att bilarna tuffar förbi de stora människormassorna vid busshållplatserna i snigelfart, är det inte många som ids stanna. Med fast blick på bilen framför lyckas de flesta bilförarna totalt ignorera sina medmänniskor vid vägkanten.

Två gånger denna vecka har min vän liftat till jobbet och båda gångerna har hon fått lift av män av utländsk härkomst. Tyvärr tror jag inte att det är en slump. Jag tror att det är samma män som hjälpte mig av bussen när jag hade barnvagn, som idag plockar upp strandsatta tunnelbanepassagerare vid vägkanten. Vad är det i vår svenska uppfostran vi har missat?

Frankrike

Egentligen är jag ingen frankofil, men visst finns det ett romantiskt skimmer över det franska och kanske speciellt det franska språket. Det mest franska jag har stött på i Stockholm är restaurangen Paname i Vasastan. På den tiden vi bodde i området var vi där ganska ofta men sedan vi flyttade till förorten har det inte blivit några besök för min del. Förrän i fredags, då alla barnen var upptagna med annat och vi hade några timmar vuxentid att förvalta.

Maten, musiken och speciellt personalen är så fransk att man genom att kliva över tröskeln, förflyttar sig 200 mil söderut. Efter varsin boeuf bourguignon och en flaska vin begav vi oss åter hem till vår svenska förort.

För att förlänga känslan av Frankrike har vi bara lyssnat på fransk musik hela helgen, Jean-Jacques Goldman, Charlotte Gainsbourg och Edith Piaf. Helt olika men lika franska.

Wellington

Sagt vid middagsbordet av sexåringen:

"I går i skolan var jag alldeles tokig. Jag kallade Wellington för Vällington." (Förtydligande: en lärare på skolan heter Wellington).

Jag spärrar upp ögonen och spelar chockad. "Det menar du inte. Du är tokig du"

"Jag vet" fortsätter hon och fnittrar lite förläget.

Min sexåring och jag har nog inte riktigt samma syn på vad "alldels tokig" innebär... Undrar vad hon skulle säga om hon en dag råkade ha en tröja bak-och-fram.

Cloud Nine

Trots att det är flera år sedan vi satte våra fötter på WC går de fortfarande under benämningn WC-tjejerna. WC som i den bar på Skånegatan vi tillbringade så mycket tid på förr, inget annat.

För 15 år sedan kunde vi trängas i baren på lördagkvällen, träffas för brunch på söndagförmiddagen och avsluta helgen med en öl senare på kvällen. Allt på samma ställe. På söndagarna satt vi alltid vid samma bord och barkillarna kallade oss för Tjejerna på 30. Lite förolämpande tyckte vi, trots att det var det vi var, tills vi insåg att vi alltid satt vid bord nummer 30.

Numera träffas vi inte lika ofta och aldrig på WC. Jag vet inte ens om det finns kvar. Men med ojämna mellanrum händer det och det är lika värdefullt då som nu. I går hände det på Cloud Nine på Norra Bantorget. Ett ganska nytt ställe där det serveras mat inspirerad från franska kolonier och även franska klassiker. Gott, trevligt och som vanligt himla kul.

Buddenbrooks

Heliga familjen är slut och jag har ett tag sökt efter något nytt att fördriva tiden med på bussen. Vinterpratarna har gått bra ett tag, även om det aldrig riktigt har lyft. Utom möjligen Hans Rosenfeltds, det var bra. Allvarligt talat med Bob Hansson alternativt Kristina Lugn är lite småkul, men också extremt flummigt.

Nu har jag äntligen hittat en nytt favoritprogram, Bokcirkeln Buddenbrooks. Tyvärr är det bara fyra avsnitt och jag har redan nu, efter de två första avsnitten börjat gräma mig över att det snart är slut. Programserien handlar om Thomas Manns storverk Buddenbrooks och de som läser och samtalar är Jonas Karlsson, Göran Greider och Helena Henschen.

Programupplägget låter otroligt pretantiöst, men är det inte alls. Istället är det som att sitta med tre smarta, vältaliga och insiktsfulla vänner och diskutera en bok. I och för sig en bok jag själv inte har läst, men det gör inte så mycket. Säkert hade det varit ännu roligare om jag hade läst boken själv samtidigt, men det får bli en annan gång.

Stickat

Egentligen skulle den bli färdig till jul, men garnet tog slut. Inte bara hos mig, utan även hos affären. I veckan kom äntligen mitt efterlängtade garnnystan till butiken och jag kunde sticka klart de sista tio centimetrarna på kragen.

Någon kreativ person är jag inte. Jag lagar mat och bakar gärna, men helst efter recept. När jag skriver, skriver jag om sådant som har hänt, jag hittar inte på. Stickar gör jag efter beskrivning, utan några egna utsvävningar. Man är vad man är och jag är ingen konstnär, men en rätt skaplig hantverkare.

(att bilden är lite oskärp beror på att det är sexåringen som har tagit den och att jag anser att oskärpan bidrar till högre konstnärlig höjd i bilden)