Fylld helg

Är det uppenbart att jag har börjat jobba? Förhoppningsvis kommer jag att bli mindre trött på kvällarna om några dagar, då jag har vant mig. Jag ska dock ta mig samman och skriva några rader om en annorlunda helg.

Lördag morgon packade vi in oss alla sex i bilen för att bege oss till Enköping. Någon som är observant men oinformerad kanske undrar vem den sjätte är. Den informerade förstår att det naturligtvis rör sig om sonens flickvän. Bilen rymmer egentligen bara fem personer, men eftersom min man kom hem klockan halvtre natten innan tyckte vi att det var säkrare att trycka in alla in en bil än att utmana ödet med två.

Till Enköping begav vi oss för att besöka barnens kusin på regementets besöksdag. Hon ligger nämligen i lumpen. Det var stor uppslutning från kusinens släkt så det hela blev inte bara ett besök på regementet utan även en släkttillställning. Det var roligare än man kan tro att ta del av soldaternas vardag. De visade oss hur de bäddar sina sängar, borstar sina skor och laddar sina vapen. Sonen blev lite sugen medan jag var mest glad för att jag har sluppit.

Lördag kväll var vi på 40-årsfest med mycket mingel och dans. Söndagen inleddes diskussionerna kring mammas bouppteckning. Nästa helg tror jag att jag ska tillbringa i soffan.

Skoldag

I alldeles för många månader har jag varit hemma och haft tid att tänka, stryka lakan, promenera och skvallra med grannar. I morgon börjar jag jobba och även om detta uppdrag troligtvis bara pågår i några månader, vet man aldrig när det blir tid över för ovan nämnda sysslor nästa gång.

En sak jag inte har gjort under min tid hemma är att tillbringa en dag i skolan. Eftersom detta sent omsider visades stå högt på sjuåringens lista klämde jag idag, i sista stund, in en heldag i klassrummet.

Dagen började med matte och jag bestämde mig för att låta min närvaro bli en tillgång. Min egen sjuåring kanske inte är ett matematiskt geni, men hon har heller inte några problem att hänga med. Hon låg precis så långt fram i boken att hon inte behövde känna sig stressad, men heller inte uttråkad.

Däremot finns det alltid andra, oftast ofokuserade pojkar. De som hellre pratar med bänkkompisen än räknar i boken. Som sedan får dåligt självförtroende för att de ligger långt efter alla andra och kompenserar genom att prata ännu mer. Precis den gruppen blev min måltavla. Jag har varit där förut, på klassresor och skolbesök. Dessa ofokuserade pojkar har en speciell dragningskraft på mig. Kanske för att de är så tacksamma att hjälpa.

Resten av dagen ägnade vi åt lek på raster, lunch i skolmatsalen, svenska, slöjd och bild. Rasten blev roligare än jag hade trott, även om jag blev yr i huvudet av att bli gungad till trädtopparna i stora gungan.

Kulturhelg

Vissa har sagt att det är en av deras bästa, andra att det inte är en typisk Coen-film. Jag nöjer mig med att säga att True Grit var en riktigt bra film.

Även resten av vår helg gick i kulturens tecken, i ordets vidare bemärkelse. För visst kan man kalla yoga för kultur? Sjuåringen och jag besökte i alla fall för andra gången SATS Familjeyoga på lördagen. Efter all min träning är jag en förhållandevis smidig person, men i jämförelse med min lilla dotter är jag mer som ett kylskåp. Vi skrattade gott åt mina fåfänga försök att liksom hon nudda bakhuvudet med mina egna tår, liggandes på magen.

Om Melodifestivalen kan benämnas kultur är kanske mer tveksamt, men vill man så går det. Kultur behöver inte vara svårt och otillgängligt, det kan också vara folkligt och lite halvdåligt. Lördagens omröstning gick lite bättre än den helgen innan. Erik Saade är ohotad kung bland sjuåringar.

Söndagens kulturevenemang var roligast av alla. Då besökte Eva Funck Bonniers Konsthall och berättade för barn och föräldrar om hennes syn på samtidskonst i allmänhet och Gardar Eide Einarsson i synnerhet. Utställningen fick ett helt annat innehåll med den fantastiska guiden.

BF

Sjuåringen ska sova över hos en kompis ikväll och är exalterad upp över öronen. Visst har hon varit på sleep over förut, men det händer tillräckligt sällan för att vara ett spännande inslag. Eftersom även tonåringarna har egna planer för fredagkvällen, vilket är mer vanligt, befinner sig mannen och jag helt plötsligt med en barnledig kväll.

Att inte utnyttja tillfället vore som att inte hämta ut vinsten på en Trisslott. Ikväll blir det därför True Grit på bio. I stan, på en riktig biograf. Inte vår tråkiga förortsbiograf med fula små biobås, utan stora fina Skandia. Vi hinner nog med en drink innan bion också. Och något lätt att äta efteråt.

Jag kan inte annat än erkänna att jag älskar bröderna Coens filmer, trots att det är så lättköpta prettopoäng. De är precis lagom pretantiösa. Inte för svåra och tråkiga, utan roliga, snygga och olika. Ingen film är den andra lik, bortsett från att alla är bra. Hittills i alla fall. Återkommer om detsamma gäller True Grit.

Stiltips

I fem veckor har jag trott att jag har haft ett uppdrag på gång. Så mycket väntan, besvikelse och hopp. Nu börjar jag tröttna på det här med att vara egen och istället på allvar se mig om efter ett "riktigt" jobb.

Det tråkiga med att inte jobba är att jag inte unnar mig fina saker. Det enda jag behöver här hemma är bra träningskläder och respektabla jeans. Nu har jag påbörjat en lista över fina saker jag ska unna mig när jag återigen blir en välavlönad löntagare.

Det första jag behöver är en snygg och praktisk väska. Till exempel den här från Castelijn & Beerens.

By Malene Birger har årets snyggast trench coat och jag har alltid velat ha en trench, men aldrig slagit till. Nu kanske det är dags.

Någon modebloggare är jag inte och det här är nog första och sista gången stiltips läggs ut på den här sidan. Men det här är en del av min målbild.

Julblommor

Att julen är slut sedan länge är inget att orda om. Julbelysningen i fönstren är nedmonterade och till och med utebelysningen har förpassats till förrådet. Men vad gör man med blommorna? Våra julstjärnor frodas i godan ro och tycks inte alls ha insett att deras tid är ute.

Troligen är jag en extremt känslig person, men jag kan inte för mitt liv slänga något som lever. Bortsett från myggor och blomflugor, de kan jag skicka till andra sidan utan att blinka. Sedan är det stopp. Myror, spindlar och till och med de avskyvärda crickets vi hade i vår källare i USA fångar jag och släpper ut.

Nu har jag placerat julblommorna i fönstret mot trädgården, bakom gardinen, för att de åtminstone ska synas så lite som möjligt. Är det verkligen meningen att de brutalt ska förpassas till soporna? Trots deras livsglädje? Är det så alla andra gör?

Mello

Lördag kväll bänkar vi oss framför TV:n tillsammans med hälften av Sveriges befolkning. Själv är jag ganska ointresserad av Melodifestivalen och skulle gärna göra något helt annat, men med en sjuåring i huset vore det en social katastrof.

Självklart får sjuåringen rösta och i första omgången är det enkelt. Låten Elektrisk fastnar och får familjens röst. Tyvärr elektrifieras inte tillräckligt många av Sveriges befolkning och låten kommer inte med i andra omröstningen.

Reglerna i Melodifestivalen är inte helt solklara för någon av oss och för sjuåringen i synnerhet. När vi står i färd med att rösta i andra omgången frågar jag henne vem hon vill rösta på nu. "Elektrisk" svarar sjuåringen med självklarhet i rösten. "Men det går ju inte, hon gick inte vidare" svarar jag.

Det skrik som kommer hur sjuåringens kropp är hämtat från människans urkraft. Hon skriker med våldsam kraft rakt uti luften som taget ur en tecknad serie och rusar därefter från TV-rummet och stänger in sig på sitt rum. Vi andra blir helt tagna på sängen av kraften i hennes förtvivlan och vet inte om vi ska skratta heller gråta.

Efter lite pockande och lockande får vi ut henne i TV-soffan igen och hinner slänga i väg en röst på något av de andra bidragen, vilket kommer jag faktiskt inte ihåg.