Upplysning

Varje dag säger jag till mig själv att inte springa till bussen. Det är ovärdigt en vuxen människa och dessutom kommer det snart en ny buss. I morse kunde jag ändå inte låta bli, då det kom två bussar på samma gång. Naturligtvis missade jag båda. Om det är ovärdigt att springa till bussen vad är det då att springa men missa bussen?

När jag satt vid busshållplatsen för att vänta på nästa buss upptäcker jag en ny skylt. Vår väntan i blindo har ersatts av upplysning. Vad som inte framgår på bilden är att den svarta lådan visar antal minuter tills nästa buss anländer. På riktigt citymanér. Av någon anledning kändes det helt plötsligt lite bättre.

Socialrealism

"Varför hyr du alltid sån här socialrealism?" stönar min man efter att filmen har rullat i tio minuter.

"Det gör jag väl inte" försvarar jag mig fruktlöst. Ärligt talat tycker jag att det är en oförtjänt anklagelse, även om jag kan ge honom lite rätt.

Filmen vi ser är Precious, en film där eländet spelar i en helt egen division och som presenterar en värld som är lika långt från vår egen som månen. Vissa filmer bör man bara se, men man måste se dem på rätt sätt.

Precious handlar inte om en 16-årig flicka som har drabbats av det hemskaste hemska. Den handlar om att det finns en väg tillbaka för alla och att alla är skyldiga att bidra.

Hur mycket bryr vi oss om andra barn omkring oss? Barn som vi träffar och har i vår närhet men som inte är vårt eget kött och blod. Jag anar att vi befarar att vi måste göra så mycket och då gör vi hellre inget alls. I själva verket är det nog tvärtom, bättre med lite än inget alls.

Vi kan ju börja med att lära oss vad barnens klasskompisar heter. Mammor är ganska bra på det i och för sig, men hur bra är papporna egentligen? Eller gjorde jag mig skyldig till könsdiskriminering nu?

Promenad i gryningen

En gång ingen gång, två gånger en vana. Våra tidiga morgonpromenader är därför numera officiellt en vana.

Två gånger på tre veckor har min kära granne (kan man säga granne när det rör sig om mer än 15 hus bort?) stått utanför min dörr klockan sex på morgonen och väntat. Ena gången var jag ett par minuter sen, andra gången var grannen några minuter tidig.

Men det hör egentligen inte hit. Poängen är att vi faktiskt träffas klockan sex för att ta en 50 minuters promenad. I vår stressade och mörka tillvaro har vi kommit fram till att tidiga morgnar faktiskt är en ganska bra tid att träffas på. Innan klockan sju på morgonen har vi hunnit avverka dagens motion, dagens dos av frisk luft och inte minst veckans uppdämda behov av terapeutiskt samtal.

För min egen del kommer jag hem lagom till att mannen har dukat fram frukosten på bordet och är på jobbet samma tid som vanligt.

Förberedelser

Lördag morgon började vi med en tur till grannförorten för att hämta upp Storstockholms sista hyrbil. För vanliga människor förknippas sista helgen i månaden möjligtvis med lönehelg om något alls, för företag i flyttsvängen är det prime time.

Vår hyrda lastbil var modell större och jag var glad att det inte var jag som skulle köra den. Hur jag för 20 år sedan vågade köra min lillasysters klass på flaket på en lika stor lastbil förundras jag över. Det bekräftar teorin om att man aldrig är så vuxen som när man är i 20-årsåldern.

Resten av dagen gick åt till sortering, rensning, packning och kånkande. Vårt hyrda förråd vid Norrtull fylldes snabbt både på höjden, tvären och bredden. Allt för att skapa en känsla av att vårt hus är mycket större än det är. Eller nå't.

Lagom till att allt var på plats i förrådet var det dags att förbereda för numera 19-åringens födelsedagsmiddag. Om man på en timme ska hinna förbereda en middag för tolv personer får man inte ha anlag för hysteri, utan för god planering och prestigelöshet. Särskilt det sistnämnda tror jag. Visst kan jag vara pretentiös, men jag är också ganska bra på skala ner när så behövs.

Söndagen fortsatte i samma anda men med mer därtill. Till råga på allt blev vi av med en timmes nattsömn också. Inte undra på att jag var så trött på söndagskvällen att det nästan värkte i bröstet.

Ljust och fräscht

Att vara home stylist med en kundkrets bestående av nervösa hus- och lägenhetssäljare måste vara världens enklaste jobb. Hur kan det inte vara värt 15 000 kronor att tjäna ytterligare 50 000 kronor på sin husförsäljning? Gladeligen öppnar vi plånboken utan att sätta någon relation till tidsåtgång, insats eller prestation.

Eller är det just det vi gör? Det kanske är just home stylistens insats som gör att vi tjänar de där extra 100 000? Problemet är att vi aldrig kommer att få reda på svaret. Och vi är alldeles för oroliga för att avstå. Trots att vi inte behöver en stylist för att inse att om vi rensar bort halva hemmet ser allting mycket bättre ut.

Resultatet är att alla lägenheter och hus ser exakt likadana ut. Inte bara för att de är lika avskalade och opersonliga. Det är också exakt samma attiraljer som cirkulerar mellan objekten. Och då menar jag samma, inte likadana.

Trots att vi alla vet att det är så här, kan vi ändå inte låta bli att förföras av hur ljust och fräscht det är hemma hos alla andra när vi bläddrar i bostadsbilagan.

En familj

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt" Så börjar Anna Karenina och lika sant som det var i Ryssland på 1870-talet är det idag 2011.

I går var jag på Dramaten och såg "En familj - August: Osage County" av Tracy Letts. Föreställningen är 3 timmar lång, pausen borträknad, och innehåller fler familjetragedier och konflikter än Ingmar Bergman och Lars Norén skulle kunna åstadkomma tillsammans. Ändå är det en otroligt rolig föreställning.

Marie Göranzon som den tablettmissbrukande mamman är så lysande att det vore en skam om hon inte blev nominerad till bästa skådespelare på nästa teatergala. Om det nu hade funnits en sådan, vilket jag inte tror att det gör. Nu ser jag att hon fick Thaliapriser 2010, vilket aldrig kan ha delats ut mer välförtjänt.

Fördelen med att ta del av en totalt dysfunktionell familj är att ens egna små skavanker tycks så marginella. Samtidigt kan det behövas det extrema för att man ska hitta de små sakerna hos sig själv. Innan de växer sig alltför stora och ohanterliga.

Nya tider

Efter 20 månader i förorten har vi beslutat oss för att återvända till stan. I fredags slog vi till och köpte lägenhet på Kungstensgatan i Vasastan. Allt har gått så fort från beslut till handling, att ingen i familjen riktigt har insett vad som har hänt.

Vi flyttade hit eftersom vi aldrig hittade något bra boende i stan. Vi blev snabbt förförda av alla våra underbara grannar, sjuåringens frihet, after works och grillkvällar. Samtidigt har vi hela tiden känt att det är något vi saknar.

När helgen kommer och våra grannar promenerar ner till Edsviken för att åka skridskor på isen eller åka pulka i monsterbacken, packar vi in oss i bilen för att åka skridskor i Vasaparken och dricka kaffe på Café Como.

Visst har vi blivit bortskämda med parkeringsplats utanför dörren och boende i markplan, men vi tror ändå att det är till stan vi vill. Framtiden får utvisa om vi har rätt eller fel.

Den här bloggen får jag lägga ner antar jag. Jag kan ju inte skriva om livet i förorten från Vasastan. Men det får bli en senare fråga. Nu lär det bli några intensiva veckor framöver med home styling och husförsäljning så jag kommer i alla fall att ha något att skriva om.