Logistikproblem

Åttaåringens gymnastikklubb är gymnastikens Brommapojkar. Den är stor, har resurser och tar sin sport på allvar med goda resultat som följd. Nu när vi ska flytta från vår förort är vårt största problem hur vi ska lösa gymnastiken. Visst finns det gymnastikklubbar i innerstan också, men inte någon av samma kaliber. Åtminstone inte med samma resurser.

Till hösten börjar de små träna tre gånger i veckan, vilket innebär att hälften av veckan kommer att gå åt till stressade hämtningar och motorvägskörning. Precis det som vi vill slippa genom att flytta till stan. Nu när jag skriver om det inser jag att vi måste hitta en annan gymnastiklösning.

Problemet är bara hur och vem som ska ta den diskussionen med vår koleriska dotter.

Ny skola

Större delen av dagen har åttaåringen tillbringat i sin nya skola. Egentligen börjar hon inte förrän om knappt två veckor, men vi ville att hon skulle få besöka skolan innan för att avdramatisera bytet.

Skolan är liten med innerstadsmått och fantastiskt fin. Dubbla trappor i nationalromantisk stil leder genom skolan upp till tredje våningen där åttaåringen har sin nya hemvist. Vi kom extra tidigt till klassrummet för att hinna träffa fröken i lugn och ro. Klassrummet är stort jämfört med det nuvarande och påminner om klassrummet i Springhurst, Dobbs Ferry.

Allteftersom anländer fler och fler barn och alla är uppriktigt nyfikna och intresserade av den nya klasskamraten. Även föräldrarna kommer fram och hälsar glatt på oss. Det är tydligt att vår ankomst är välannonserad. Åttaåringen är till en början skräckslagen och vill inte bli lämnad i klassrummet.

När pappan kommer för att hämta senare på eftermiddagen är det ett helt annat barn han möter. Då vill den lilla inte alls gå hem redan. Resultatet av dagen är att hon nu längtar efter att få börja i sin nya klass samtidigt som hon inte alls vill sluta i sin gamla. Ett betydligt behagligare problem än det omvända.

Blå Hallen

När jag anländer till arbetet på måndagsmorgonen frågar min kollega chefsjuristen om jag ska gå på den stora branschfesten på kvällen. Tyvärr, svarar jag, inbjudningarna gick nog ut innan jag började. Klart du ska gå, replikerar hon och 30 minuter senare har jag en bekräftat bokning i min mailbox.

På så sätt hamnade jag i Blå Hallen denna vanliga måndagskväll tillsammans med diverse kompositörer och annat branschfolk. Precis som jag misstänkte har det en del fördelar att vara anställd.

Stolt

Den här helgen har jag haft mer anledning än annars att vara stolt över mina barn. Alla föräldrar är nog ofta orealistiskt stolta över sina barn och plågar sin omgivning med allsköns historier om sina avkommors fantastiska göromål. Men den här gången tycker jag att jag är berättigad till att vara stolt.

Strax efter klockan nio på lördagsmorgonen sitter jag, mina systrar samt mina tonårsbarn i bilen på väg till Roslagen för att städa och röja i min mammas sommarstuga. Den ska säljas och måste fräschas till innan visning. Vi krattar, städar, skurar, kånkar och fixar hela dagen och tonåringarna kämpar på utan knot hela dagen.

Söndag morgon drar vi upp alla barnen ännu tidigare. Det är dags för åttaåringens första riktiga gymnastiktävling och tonåringarna inklusive flickvän är beordrade att följa med. Vi vuxna och åttaåringen som valde bort Melodifestivalen till förmån för sömn har inga problem att kliva upp när klockan ringer 5.30. Värre är det för tonåringarna som valde Melodifestivalen.

Trots detta sitter alla i bilen på avtalad tid och klockan 7.15 parkerar vi utanför Tyresö Skola. Tävlingen börjar inte förrän klockan 9 så medan åttaåringen förbereder sig för tävlingen med sin trupp, intar vi andra frukost på läktaren.

Tävlingen blir en succé för åttaåringens gymnastikklubb. De är en fantastiskt duktig och jämn trupp med en disciplin som skulle ha platsat i det militära. Resultatet blir guld i matta och fristående och laget får en definitiv revansch mot förra helgens klubbmästerskap.

Lika stolt som jag är över min duktiga gymnast är jag över mina tonåringar som ställde upp hela helgen, med gott humör till och med.

Informationsöverflöd

Varje dag får jag kanske mellan tio och trettio mail om jag räknar in båda mina mailboxar. Varje mail innehåller ganska lite information, men sammantaget blir det en herrans massa text som skickas hit och dit varje dag.

Mitt problem är att jag har så svårt att skiljas från alla dessa meddelanden. Ibland gör jag försök att sortera mailen i mappar, men det har visat sig röra till det hela mer än underlätta. Det bästa för min del har visat sig att ha allt i en och samma inbox och använda sökfunktionen för att hitta det jag vill ha. Trots att jag har kommit fram till att detta system är det bästa, stör det mig att jag inte har mer struktur.

Poängen här är i och för sig inte min brist på struktur i inboxen, utan informationen som sådan. Frågan har stötts och blötts ett tag nu, men jag måste få ta upp den igen. Hur fungerade ett samhälle egentligen för femton år sedan innan mailen hade tagit över all kommunikation? Visste vi något om något eller någon överhuvudtaget?

Om jag, som har varit vuxen i båda dessa världar, inte förstår hur det egentligen gick till före internets tid, hur ska då mina barn någonsin förstå att det har funnits en tid då vi inte i realtid visste precis allting om allting?

Cyklister

I vår förort finns riktigt fina cykelbanor. Våra vägar däremot är anpassade för en bilbredd i vardera riktning. Någon väggren finns inte och borde inte heller behövas, eftersom vi har cykelbanor.

Problemet är att det finns en kategori av cyklister som inte anser sig höra hemma på cykelbanorna, utan hellre trängs på vägarna med det betydligt större och snabbare bilarna. Dessa cyklister ses vanligtvis på tunna racercyklar iförda tighta byxor samt färgmatchande tröja och hjälm.

Vad är det som gör att dessa män (sa jag att det oftast rör sig om män?) tror att de kan cykla lika fort som bilarna? Är det dålig självinsikt, bristande verklighetsuppfattning eller ren och skär hybris? Eller rör det sig om en hemlig reclaim the street-aktion?

Skulle någon av dessa aktivister av en händelse titta in på denna sida vill jag bara säga: Du är i vägen!

Knapp

Som om inte lägenhetsköp, husförsäljning, bouppteckning, flytt, student och nytt jobb vore nog, helt plötsligt vägrade vår tvättmaskin att centrifugera. Hela helgen har jag därför släpat säckar av tvätt mellan vårt hus och de grannar vi känner allra bäst, för att undvika ett alltför gigantiskt tvättberg.

Idag kom räddningen i form av en servicetekniker från Bosch. Efter tre minuter hittade han en liten knapp i systemet, fråga mig inte var. 1000 kronor ville han i alla fall ha för besväret. Det höga priset förklaras troligen av någon form av straffavgift för att vi drog hem en utbildad tvättmaskinstekniker för en liten knapp skull.