Lättja

Frampå kvällen, Annandag Påsk, kommer paniken smygande. Vi har varit lediga i fem dagar och jag har hur mycket som helst kvar på min to-do-list. Tvätten ligger fortfarande ostruken och kartongen med sommarkläder har inte blivit uppackad. Under hela helgen har jag istället grävt försiktigt i kartongen för att fiska upp kläder lämpliga för vår nya årstid.

Deklarationerna blev vi i och för sig klara med. Dessutom har vi förgyllt trädgården lite, främst med sådant vi kan plocka med oss till vår nya balkong. Det går inte att vara bra på allt. Man kan inte både vara bra på att ta det lugnt och samtidigt ha ett perfekt hem. Bäst att bara acceptera faktum.

Arkösund

Under påskhelgen har vi kunnat betrakta våren med snabbspolningsknappen nedtryckt. Sällan har nog naturen förvandlats så markant mitt framför våra ögon. Det osannolika var just att det hände när vi faktiskt var lediga.

Långfredagen begav vi oss tillsammans med många andra i Storstockholmsområdet av på E4:an söderut. Vårt mål var Arkösund i Östergötland. Vi anlände vid lunchtid och promenerade direkt ut på badklipporna med medhavd picknickkorg. Allt var helt perfekt - maten, utsikten och vädret.

På kvällen åt vi hotellets ganska ordinära påskbuffé och kröp sedan ihop på hotellrummet för att titta på TV. Dessvärre fastnade vi framför Talang, vilket jag hade kunnat klara mig utan.

Glasmästarson

När det är en kvart kvar av påsklovets gymnastikläger samlas många föräldrar för att få en glimt av sina guldklimpar. Några ropar högt ner från läktaren för att påkalla uppmärksamhet från barnen nere i salen, andra (som jag till exempel) nöjer sig med att bänka sig på läktarplats för att smygkika ner på aktiviteterna.

Då kommer han, glasmästarsonen, med cykelhjälm och självlysande väst. Han placerar sig mitt framför oss sittande föräldrar och tittar ut över hallen, totalt ovetande om att han därmed skymmer sikten för alla andra.

Med självbehärskning som en matador tyglar jag den pyrande kärringen i mig och säger ingenting. Varje återstående minut blir en kamp mellan mitt förnuft och känslan av att vilja skjuta iväg en dräpande kommentar. Förnuftet vinner även denna gång, vilket kanske är ett bevis på att jag ännu inte är en fullfjädrad kärring. Men jag känner att hon finns där, redo att ta språnget.

Nya tider

I dag arbetar jag min sista dag som konsult, i alla fall på ett tag. På tisdag träder jag återigen in världen av fast tjänst och det känns riktigt bra. Inte för att jag klagar på mina år som fri konsult. Tre lediga somrar har jag haft, om man räknar flytt från ett land till ett annat som ledig tid.

Med fast tjänst kommer så mycket mer än bara fast lön. Det medför långsiktighet, kollegor, stabilitet och inflytande. Tror jag och hoppas åtminstone.

NYC

Om två veckor bär det av till New York City. För första gången sedan vi flyttade hem för snart två år sedan får jag äntligen återigen insupa den speciella NYC-auran.

Vi kommer hem igen den 5 maj, vilket är samma dag som mitt visum går ut. Då är det exakt tre år sedan vi fick vårt tillträde till det stora landet i väster. Tre år som gått förbi allt annat än obemärkt.

För att vara på den säkra sidan har jag även fyllt i om ESTA-visum, även om jag i teorin faktiskt redan har ett visum. Frågorna som jag alla svarade nej på är mer än skrattretande. Finns det någon som svarar ja på frågorna?

Flygbiljett, hotell, barnvakt och ESTA fixat. Nu är det bara att börja nedräkningen.

Fristående

Yngsta dottern går på gymnastik och är naturligtvis i sin mammas ögon mycket begåvad. Jag anser mig dessutom vara helt opartisk i min bedömning, vilket kanske ytterligare bevisar min totala brist på självinsikt.

Om en månad är det dags för första tävlingen och i friståendemomentet får endast hälften av gruppen vara med. I övriga moment är alla med. När jag stod och tittade på träningen för en vecka sedan fick jag intrycket att min dotter inte var utvald att vara med bland de åtta som skulle representera truppen i friståendet.

Den känsla som välde upp i mammahjärtat var näst intill skrämmande. Jag kunde inte ens nöja mig med känslan utan var dessutom tvungen att stolpa fram till en av ledarna för att förhöra mig om om urvalet hade gjorts och i sådana fall hur det hade gått till. Beskedet jag fick var att de ännu inte hade valt ut vilka som kommer att vara med, ett besked jag tog emot med misstänksamhet.

I går kom dottern hem och meddelade glatt att hon var utvald att vara med i friståendet. Jag vet inte vem som var gladast över det beskedet, min dotter, jag eller min man som slipper se sin fru förvandlas till en rättshaverist.

Downton Abbey

Min äldsta dotter har lurat min in i fördärvet. Eller tvärtom, vad nu motsatsen till fördärv kan vara. Ända sedan sista avsnittet av Downton Abbey sändes har hon hävdat att jag måste titta på det i efterhand och nu är jag fast.

Ikväll har det varit rena himmelriket. Mannen är borta och jag är barnvakt. Att mannen är borta innebär att jag kan välja kvällsaktivitet helt utan påverkan från någon annan. Att jag är barnvakt innebär att jag måste vara vaken tills föräldrarna kommer hem för att hämta sina barn.

Med denna kombination har jag lyckats klämma tre avsnitt på en kväll. Bara två avsnitt kvar av första säsongen. Tur att det finns en säsong två.

Brandlarm

Precis när min mat har blivit varm i micron sätter brandlarmet igång på kontoret. Med risk för att det hela drar ut på tiden tar jag med allt som kan behövas på dagens kontraktsskrivning. Förutom pennorna, de glömde jag.

Nu står jag i solen och väntar på beskedet att faran är över. Synd på min mat som står i micron och blir tråkig.

Prylfritt

Äntligen är visningarna avklarade. Peppar peppar. Förhoppningsvis blir det inte fler än två. Sedan i fredags har vi levt i ett museum där vi knappt har vågat gå på toaletten av rädsla för att förstöra alla små chica inredningsdetaljer.

Men det har säkert varit värt det och snart är det över. I morgon börjar budgivningen och jag kommer att gå som på nålar i flera dagar.

Trots besväret har vi fått lite smak på att leva i en sådan här prylfri värld. Det blir ett lugn i huset utan massa störande objekt. Ljuset tillåts flöda fritt utan att hindras av alltför mycket möbler. Problemet är bara vad som ska bort.

"De här gamla simfenorna, måste du verkligen ha kvar dem? Du kommer ju aldrig använda dem igen."

"Två ridhjälmar måste du ha det, du rider ju inte ens? Och de här ridstövlarna, får du på dig dem egentligen?"

Minnen och affektion är starka krafter och som starkast när det kommer till förrådsröjning.

Vädring

När jag ändå var tvungen att vara hemma med sjuk sjuåring passade jag på att vara flitig i hemmet. Bland annat vädrade jag min vinterkappa som jag börjar bli lite trött på. Mer vintern än kappan i ärlighetens namn.

Klockan två i natt vaknade jag till med ett ryck - "Jag glömde ta in min kappa!! Ska jag ta in den nu, eller vänta tills i morgon?" frågar jag min ännu tröttare man. "Gör det nu" svara han som slipper tassa upp mitt i natten.

Sagt och gjort, jag ilar ner till vår uteplats som ligger helt torr i absolut stillhet där min kappa dinglar försiktigt i mörkret.

Nästa morgon vaknar vi av ett ihärdigt regn mot rutan och jag skänker en tacksam tanke till mitt undermedvetna som väckte mig och min man som uppmanade mig att ta tag i saken.

i-landsproblem

Vi vet att vi lever i ett i-land när...

... fackets största bekymmer är att vi blir stressade av våra smartphones.

och tonåringars ovilja till strukturerad lagidrott anses vara en riksnyhet.

Selma

På onsdag presenteras nya sedelmotiv och de ryktas om att Selma Lagerlöf ligger risigt till. Där också. Vad händer egentligen med vår gamla nobelpristagerska, finns det inte någon plats för henne längre?

Den numera 19-åringen har läst många svenska klassiker i skolan, såsom Doktor Glas och Fröken Julie, men inte en enda av Selma Lagerlöf. Hur kommer det sig att Jane Austen höjs till kultstatus medan Selma Lagerlöf lämnas i glömska?

Det kanske är helt fel att jämföra dessa två författarinnor, de levde inte ens samtidigt. Men de har en hel del likheter. Båda levde och dog ogifta, var sjukliga som barn och hade ett ovanligt stort intresse för läsning.

För egen del är jag lika omåttligt förtjust i bådas böcker och jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att inte Gösta Berlings Saga, Jerusalem, Löwensköldska ringen med mera ska glömmas bort.

Uppfostran

På frågan vem man vill vara i Pippi Långstrump svarar nog de flesta Pippi. Möjligtvis Pippis pappa eller Herr Nilsson. Absolut ingen skulle svara Tommy och Annikas mamma, det kan jag hederligt försäkra. Därför är det inte så roligt den dagen man upptäcker att man är just Tommy och Annikas mamma. Denna "man" betyder naturligtvis i detta sammanhang "jag".

Vi har ofta sjuåringens kompisar på besök över middagen och nästan varenda gång förfäras jag över deras brist på bordsskick. Eftersom jag precis har erkänt vem jag är och även kan erkänna att jag inte är stolt över det, har jag självinsikt nog att inse att det inte är barnens bordsskick det är fel på, det är mig.

Det är OK att börja äta innan jag har sagt varsågod, att ha armbågarna på bordet och äta med bara gaffel och öppen mun. Dessutom är det OK att svära i varannan mening så länge det är på ett annat språk.

Varje dag kämpar jag med mitt alter ego. Å ena sidan vill jag släppa fram henne i full blom och låta henne fritt bekämpa all form av ouppfostran, å andra sidan inser jag att jag är totalt förlegad och näst intill förryckt. Tills vidare fortsätter jag att pysa ut henne då och då för att fostra mina egna barn.