Österlen

Luften är stilla och klar när jag beger mig ut på en morgonpromenad i den lilla byn på Österlen som det senaste halvåret har ökat från 690 till 691 invånare, sedan min vän har flyttat dit. Bokskogen är lysande gul och på marken ligger en gyllene heltäckningsmatta. Med hjälp av blå markeringar tar jag mig runt ensam i skogen utan att gå vilse.

Min vän har flyttat till denna avlägsna plats för att öppna ett spa tillsammans med traktens Gästgiveri. Än så länge är större delen av anläggningen bara halvfärdig och det är svårt att tänka sig slutresultatet när vi går runt och inspekterar byggarbetsplatsen. Som tur är finns det en del som är någorlunda färdig och jag får ta del av utbudet i form av helkroppsmassage.

Lunchen intar vi i Gästgiveriet som till min förvåning är helt fullt. Var alla människor kommer ifrån, denna onsdag i oktober, förstår jag inte, men uppenbart är att det finns liv här på Österlen även på hösten.

På kvällen beger vi oss till byns Stick-café. Ett stående evenemang varannan onsdag i traktens nedlagda banklokal. Där sitter vi, 15 kvinnor och en man, och stickar tillsammans. Känslan är surrealistisk och istället för att fråga mig varför det inte är fler män i sällskapet undrar jag hur denna man har lyckats hamna här. Han visar sig vara en stjärna på området och alla kvinnorna flockar sig runt honom som en tupp i hönsgården.

Det är för mycket att säga att livet på landet är spännande, men det är i alla fall annorlunda.

Road trip

Framför mig har jag en resa på 60 mil och för ovanlighetens skull ska jag vara helt ensam i bilen. Som sällskap har jag laddat upp med två talböcker (utifall en av dem är dålig) och en iPod.

För att komma i rätt stämning inleder jag resan med Led Zeppelin. De får hänga med hela vägen till Södertälje. Deras musik överensstämmer bättre med trafikhetsen och min sinnesstämning än någon talbok i världen.

Ibland finns inget bättre än Led Zeppelin. Deras musik är rå, utmanande och sexig. Jag önskar att jag vore mer Led Zeppelin och mindre Norah Jones. Hon är i och för sig söt och rar, men inte speciellt spännande.

Om jag vore mer Led Zeppelin skulle jag ta för mig mer, vara mer egoistisk och provocera mer. Inte bry mig om vad andra människor tycker eller tänker, bara göra sådant som känns rätt för mig.

Fast egentligen behöver jag kanske inte gå så långt som att bli Led Zeppelin, det kanske bara är som Beyoncé sjunger - “If I were a boy”.

Besvikelse

När mannen är ute och springer passar jag och 6-åringen på att tända varenda stearinljus vi har så att hela nerevåningen gnistrar och tindrar. Klockan är inte ens fem på eftermiddagen och mörkret har redan lagt sig, denna första dag med vintertid. 6-åringen är exalterad över hur överraskad pappan kommer att bli när han kommer hem från sin joggingrunda.

Så kommer han hem - genom bakdörren. Från fel håll. 6-åringen är helt uppriven. Överraskningen är totalt förstörd och hennes besvikelse visar inga gränser. Hon rusar tjutande upp på sitt rum och slänger sig i sin säng. Tårarna sprutar och hon sparkar i sänggaveln. Jag försöker trösta henne och säger till henne att det är faktiskt hon som förstör just nu. Pappa blev visst överraskad och glad när han kom hem. Men ingenting jag säger hjälper.

En 6-åring är utagerande och direkt. Inga känslor förpackas i dekorativa boxar utan allt visas upp i hela sin färgskala. Vi vuxna har lärt oss att hålla tillbaka vår besvikelse med sammanbitna käkar. Fast hur mycket har vi lärt oss av livet för övrigt? Hur många har inte planerat sitt bröllop med perfekt precision och haft så stora förväntningar att något bara måste gå fel med stor besvikelse som följd? Alla förväntningar vi har haft på resor, helger, fester, födelsedagar och partners som aldrig kan uppnås utan istället kantas av missräkning och frustration?

Förväntningar måste vi i och för sig kunna ha på vår omgivning, vår framtid och oss själva. Motsatsen vore desillusion och cynism. Vi ska bara lära oss att hantera det oväntade.

Fasader

När jag inte riktigt mår som jag ska går det ut över mina barn. Andra människor, som jag inte älskar tillnärmelsevis lika mycket, träffar mitt vanliga glada jag. Mot mina barn visar jag irritation och otålighet. Varför kan jag inte istället vara glad och öm mot mina barn och sur och grinig mot alla andra?

Undrar hur andra människor skulle reagera om vi alltid visade upp för varandra exakt hur vi mår? Om svaret på frågan "Hur står det till?" alltid var ett ärligt och uppriktigt svar. "Just nu är det förj-ligt" - "Det låter inget vidare, vill du prata om det?" "Nej" "OK". Svårare än så borde det inte vara att vara ärlig mot sin omgivning.

Problemet är att ett ärligt svar skapar olust hos mottagaren och ingen vill egentligen bli belastad med andras bekymmer. Därför fortsätter jag att vara glad och trevlig mot min omgivning och förhoppningsvis finns det även energi kvar att vara glad och öm mot mina barn.

Uppdragslös konsult

Mitt första uppdrag såsom egen konsult är avslutat och jag är åter endast en hemmafru. Alternativt en uppdragslös konsult. Inte för att mitt uppdrag ens gjorde anspråk på halvtid, men det gav mig ett alibi. Åtminstone kunde jag säga "Jo, jag arbetar med ett uppdrag".

Att vara hemmafru i Sverige är inte ett alternativ, om man inte tillhör en mycket liten och isolerad samhällsklass. Det gör inte vi och alltså är mitt liv mycket apart. Snart även för mig själv.

Än så länge har vi inte varit i Sverige i mer än knappt tre månader. Jag har hunnit med ett uppdrag, om än litet, samt kommit med i ett konsultnätverk såsom underkonsult. Det är väl ganska bra ändå? Inte ska jag behöva känna mig misslyckad och onyttig bara för att jag inte går till jobbet varje dag? Det gör jag egentligen inte heller, men ändå känner jag andras undrande blickar.

Frågan "Har du fått några uppdrag än?" känns ungefär som efter min skilsmässa för 15 år sedan - "Har du träffat någon än?". Vissa saker tar tid och får ta tid. Fast å andra sidan är nog frågan bara väl ment. Såväl då som nu.

Jag vill...

utmanas intellektuellt och kulturellt

trotsa mina konventioner

bidra till förbättringar

lära mig italienska

vara rörlig och öppen för förändringar

skriva en fantastisk roman

vara stark

älska

älskas

The Women

Det finns aldrig något ont som inte har något gott med sig och det goda med min sjuka mamma är att vi umgås betydligt mer nu, jag, mina systrar och vår mamma. I söndags hade vi en riktig systrar-mamma-dag med lunch och film hemma hos oss. Trots det förhållandevis fina vädret satt vi hela eftermiddagen och tittade på film och det var otroligt mysigt.

Filmen vi såg, The Women, handlar om en kvinna vars man visar sig vara otrogen. I filmen förekommer endast kvinnor så mannen i fråga får man aldrig se, men däremot kvinnans relation till sina väninnor och sin mamma. En riktig tjejfilm alltså, vilket passade bra med endast kvinnor i publiken.

Poängen i filmen är att kvinnan har tappat bort sig själv. Hennes liv har blivit en del av mannens liv och först när Bette Midlers excentriska rollkaraktär frågar henne "What do you want?" vänder filmen och kvinnan designar sin egen klädkollektion med stöd av mammans arv som råkat ha blivit över. För så är det ju i tjejfilmer, det finns alltid talang och pengar så det räcker och blir över.

Men frågan är kanske inte så dum. Vad vill jag?

Låsta dörrar

I filmen Bowling for Columbine konstaterar Michael Moore att orsaken till de många dödsskjutningarna i USA är rädsla. Det är nu många år sedan jag såg filmen, men jag har för mig att amerikanernas rädsla kunde spåras ändå tillbaka till pilgrimmerna.

I vår förort utanför New York City låter man ofta en dörr stå olåst även när man själv inte är hemma. Alltid är det någon som har vägarna förbi för att lämna något, en hantverkare, en städerska eller en PTSA-medarbetare (föräldraföreningen) och då är det bättre att dörren är öppen.

Posten lämnas vanligtvis i en liten metallkorg utanför dörren, helt öppen för allas åsyn. Även den klassiska amerikanska brevlådan förekommer naturligtvis. Med en tydlig signal när posten är levererad, öppen för alla som kommer förbi att tjuvkika in i.

I vår nya svenska förort har alla husen inte bara stadiga lås i inbrottssäkra dörrar, de har även i 99 procent av fallen larm. Dörren låser man självklart när man lämnar hemmet och helst även när man är hemma.

En svensk brevlåda har lås som standard. Vår brevlåda går inte att bara stänga och låta förbli olåst. Den måste låsas för att överhuvudtaget hållas stängd. Alla brevlådor på vår gata har lås, de flesta av samma konstruktion som vår.

När blev vi svenskar så här oroliga och varför är man inte lika orolig i vår New York-förort, trots den konstaterade amerikanska rädslan? Finns det ett samband mellan antal poliser i ett samhälle och antal låsta brevlådor? Vågar man lämna sin dörr olåst när man går hemifrån därför att det finns 28 poliser på 10 000 invånare och poliserna i stort sett känner alla busar på orten till namn?

Nätverk

Många är av den uppfattningen att män är bättre på att nätverka än kvinnor. Kanske är det så, eller är det bara så att män traditionellt har bättre nytta av sitt nätverk eftersom de sitter på fler framträdande positioner.

Vi kvinnor nätverkar nämligen också, fast mer i smyg. Under täckmantlar såsom tjejmiddagar, fikastunder, klädträffar och luncher väver vi våra nät sakta men målmedvetet. För att inte avslöja vårt kamouflage, pratas det barn, recept och män. Ingen kan ana att det under ytan byggs en väv. lika stark och hållbar som granit.

Precis som i de manliga nätverken, tipsar vi varandra och om varandra, ger uppmuntran och råd samt stöttar när så behövs. Ju fler positioner vi kvinnor besitter i samhället desto fler möjligheter får vi att hjälpa varandra till nya utmaningar.

Kanske kommer våra kvinnliga nätverk aldrig att uppnå samma status som de manliga, men under sin täckmantel, kommer de att vara nog så effektiva.

After work

I vårt homogena område har några av grannarna börjat med After work på fredagarna i hemmet. Upplägget är mycket avslappnat och utan några som helst riktlinjer, vare sig gällande antal personer, utbud eller tid. Det blir som det blir, nästan amerikanskt avspänt.

I fredags var vi för första gången hemma hos oss. Medan de vuxna drack vin och tjattrade så att till slut ingen kunde göra sig hörd, lekte alla barnen okontrollerat såväl ute som inne. Plöstligt kommer en av tjejerna fram till sin mamma och viskar lite försynt "Jag vet inte vad jag ska svara". Vi tittar på leken och ser att de leker den gamla klassikern "Bro Bro Breja"

"Vad du än gör, svara inte vad som är din kärastes namn" utbrister jag.

Jag är tre år och vi är på någon form av avslutning i en stor gymnastiksal. Att det är i Alphyddan vet jag, varför jag också kan säga att jag inte är mer än tre år. Det kan också vara julgransplundring, för vi leker alla möjliga sorters grupplekar. Bland annat leker vi Bro Bro Breja.

Bro bro breja

stockar och stenar

alla goda renar

ingen slipper här fram, här fram

förrän han säger sin käraste namn,

vad heter han?

Länge tittar jag från den ena till den andra av de stora flickorna som bildar bron och tänker så att det knakar. "Käraste namn?" Vad vet jag om sånt, jag är bara tre år. Till slut kommer det "Hans". Min dagmammas pojke heter Hans och han är nog det närmaste en käraste jag kan komma. Flickorna tittar på varandra och börjar skratta högt. "Du ska ju inte svara vilket som är din käraste namn, du ska svara äpple eller apelsin" fnittrar de fram.

Ingenting bevarar ett minne så bra som skammen.

Socialrealism

Mitt hemmafruliv är en förutsättning för den här bloggen. Avsaknad av rutiner och fasta tider ger möjlighet till reflektioner som inte finns plats i ett inrutat nio-till-fem-liv. Nu uttalar jag endast om mig själv. Många andra, mycket beundrandsvärda människor, har tid med såväl heltidsarbete, familj och blogg.

Baksidan på hemmafrutillvaron är att livet ibland kan te sig ganska enahanda. Lever man i en förort till New York City är vardagen inte lika variationslös, i alla fall inte för en svensk läsare. Här i min nya förort framstår vardagen precis så grå som den ibland är.

Detta som bakgrund till dagens inlägg.

Vår närmaste livsmedelsaffär är naturligtvis en ICA. Fördelen med just denna ICA är att den är närmast och att den är förhållandevis liten. Man behöver inte avverka 10 000 steg bara för att handla mjölk. Nackdelen är att den säger så mycket om mig, som jag kanske egentligen inte vill veta.

Butiken ligger nära en pendeltågsstation och kantas av flerfamiljshus med loftgångar. Att närma sig denna ICA-butik är som att kliva in i en svenskproducerad TV-serie från 70-talet. Den socialrealism som producerades i Sverige på den tiden kan bara mäta sig med Storbritannien på 90-talet.

Utanför butiken står de unga mammorna med en cigarett i ena handen och barnvagnen i andra. På bänken sitter inte jeansvästklädda moppekillar med nedslitna träskor och mellanöl i näven, men likväl invandrarungdomar med joggingbyxor och keps. Kontrasten mot vårt välartade område endast 2,5 kilometer därifrån är påtaglig.

Så många gånger som jag i positiva ordalag omtalat innerstadens integrerade boendemiljö och nu undrar jag lite småaktigt varför vi inte kan ha en egen butik i vårt område.

LCHF

I ett möte mellan tre kvinnor berättade en av kvinnorna att hon sedan fyra månader tillbaka hängivit sig åt LCHF, alltså Low Carb High Fat-diet. Aldrig hade hon mått så bra och dessutom hade hon naturligtvis blivit smalare. Hon var inte längre sugen på vare sig sötsaker eller nybakat bröd, som hon tidigare hade älskat.

Vi andra två lyssnade fascinerat och kanske även lite avundsjukt, men ändå inte. Efteråt när LCHF-kvinnan lämnat sällskapet diskuterade vi vad hon hade berättat. "Det är nästan som att vara kastrerad" säger kvinnan som inte är jag och jag kände att det var precis huvudet på spiken.

Det låter fantastiskt men vill jag verkligen avstå från upplevelsen av nybakat bröd med smör? Eller en Löjromstoast? Eller nykokt mandelpotatis? Eller en croissant tillsammans med kaffet på en uteservering i Paris?

Nej, jag är nog inte mogen för LCHF. Kanske om det går att införa då och då, till vardags.

Dimmoln

Min återanpassning till Sverige har underlättats av den otroligt sköna höst vi hittills har haft. I stort sett varje morgon har vi vaknat till vackra orangefärgade soluppgångar och jag har med glädje begett mig ut på mina morgonpromenader.

En morgon, jag tror att det var i måndags, var det magiskt nere vid vattnet. Över den spegelblanka ytan låg tunga dimsjok (sjok, vilket ord, tog ett tag innan jag kom på hur det stavades). Svanfamiljen med sina nu nästan fullvuxna, men fortfarande gråa barn, svävade fram i dimman som en corps de ballet i Svansjön.

Kameran i min iPhone kan inte återge den trolska stämningen, men kombinerat med lite fantasi kanske det går.

Tågresa

Morgonflyget till Göteborg en torsdag består till 85 procent av män, de flesta mellan 30 och 60 år. Kostym är inte nödvändigt men det är tydligt att de flesta reser i tjänsten.

Morgontåget till Göteborg en onsdag består till 70 procent av kvinnor, i alla åldrar. Klädsel, stil och mål för resan varierar.

Prismässigt är det inte stor skillnad mellan tåg och flyg, snarare går det nog att hitta billigare biljetter på flyget än på tåget. Tidskillnaden är minimal beroende på vart man ska och var man bor.

Varför kvinnor åker tåg är lätt att förstå när man ser den uppstigande solen sända ut sina gyllengula strålar över det gröna kulturlandskapet. För att inte tala om miljöaspekten. Men varför flyger män?

Minnet bleknar

Livet i USA bleknar allt mer. Varje dag tänker jag allt mindre på vårt liv där borta. Fortfarande får jag ont i bröstet när jag tänker på Manhattan och att jag inte längre kan åka dit när jag vill, men sakta börjar jag vänja mig vid det mer konformativa Stockholm City.

Anpassningen till USA och den amerikanska kulturen var krävande, ansträngande men också fantastiskt rolig. Varje dag var en utmaning och hela familjen lärde sig ständigt nya saker. Att vara utsatt för förändring av det slaget, skärper sinnena och närvaron. Ingen dag går obemärkt förbi.

Återanpassningen till Sverige har å andra sidan varit förhållandevis smärtfri och ganska tråkig. Fortfarande har jag AM/PM-format på min mobiltelefon och jag måste tänka ett extra varv om 6/10 betyder 6 oktober eller 10 juni, men för övrigt är jag så gott som återställd till svenska förhållanden.

Numera utgår jag från att de jag möter på mina promenader inte kommer att hälsa. I alla fall inte om de är under 50 år och definitivt inte om de inte har hund med sig. Jag sätter in bankomatkortet åt rätt håll utan att fundera och har skaffat ett "mynt" i plast till kundvagnen.

Däremot kör jag fortfarande om även till höger på motorvägen, där går gränsen.

Söndagsmiddag

Varje söndag tar vi sedan flera år tillbaka en drink före maten. Med alla aktiviteter och kompisar som ska hinnas med på kvällarna har vi beslutat att söndagar är en helig dag då alla i familjen ska vara hemma.

Gårdagens drink blev en rätt tråkig tillställning. 15-åringen satt med blicken fäst i mattan hela tiden för att trotsigt demonstrera sin sinnesstämning. Pojkens hemska mamma hade precis innan meddelat att hans flickvän inte fick sova över nästa helg. Dels tycker jag att de har varit ihop för kort tid och dels är hon bara 14 år. För mig är beslutet självklart, men medför inte någon som helst förståelse hos den drabbade.

När sista handen skulle läggas till middagen brakade nästa elände loss. Jag öppnade ett överfyllt överskåp och ut ur skåpet rasade en Steltontermos och en Britakanna ner i golvet. Golvet fick ett hack, termosen gick sönder (i plasten, inte invändigt) och Britakannan sprack på flera ställen.

Något upprörd över både sonens oförståelse och de trasiga prylarna sätter jag i gång med pastavattnet och lyckas med att smälta skaftet på pastasleven. På något sätt hamnar sleven på plattan istället för brevid.

Vad som sedan händer är att vi har den trevligaste söndagsmiddagen på mycket länge. Stämningen var riktigt uppsluppen, glad och munter. Ibland förstår jag ingenting.

Ritual

När blir en rutin en ritual? Är en rutin något man gör regelbundet utan att tänka på det? Något som har en mening och ofta en ganska tråkig sådan? Är en ritual något som görs med eftertanke och kanske utan någon annan mening än ritualen i sig?

Varje morgon tar jag en promenad, man kan säga att det är en rutin. Men man kan också se det som en ritual. Varje morgon går jag samma väg, samma tid och lyssnar på samma program på radion. Varje morgon andas jag in några extra andetag när jag kommer fram till vattnet och låter bilden av solen som glittrar i det stilla vattnet dröja kvar i sinnet.

Jag skulle kunna använda min promenad till att upptäcka nya vägar och lyssna på andra program, men det känns inte rätt, i alla fall inte just nu. Min morgonritual är precis vad jag behöver och vill ha. När höstrusket infinner sig, kommer jag troligen att behöva införa någon annan morgonritual. Det vore bra om den kunde inkludera tandtråd.

Leverans

Precis efter att vi flyttade in i vårt nya hus beställde vi nya möbler. Vi har i och för sig för mycket möbler, inte för lite, men av fel sort. I dag kom äntligen våra nya möbler och två stora lastbilar med två män i varje bil parkerade utanför vårt hus.

Lite oroligt tittade jag in i lastbilarna och kommenterade till männen att allt var väl inte till oss. Närå, allt var inte vårt. Vilken logistik som kräver att vi får två lastbilar till vårt hus, frågade jag inte om.

Efter att våra nya byråer var monterade, TV-bänken på plats och utemöblerna rensade på emballage begav sig bilarna och männen i väg igen. Kvar stod jag med nya tomma förvaringsmöbler att fylla.

Jag började med det enkla - digitalbox och DVD-spelare in i TV-bänken. Efter lite pyssel med dussintalet sladdar var prylarna på plats. För att testa att allt fungerade satte jag igång TVn och i bild kommer Christine. Före detta Elaine i Seinfeld, som numera är ensamstående mamman Christine. Jag tittade ett par minuter men gick sedan vidare med mitt uppackande.

Då drar jag ut mittenluckan på TV-bänken och upptäcker att det inte är en låda, utan just en lucka. Perfekt för förvaring av DVD-spelare och digitalbox. Jag inser att jag har installerat apparaterna i fel fack och får göra om hela proceduren. Pinsamt medveten om att jag påminner lite väl mycket om Christine i nämnda serie.

Folkoperan

Min operaälskande vän hade fått biljetter till Pärlfiskaren på Folkoperan och frågade om jag ville följa med. Eftersom maken är bortrest och tonåringarna hos sin pappa krävdes några samtal, men barnvakt var snart fixad. Panka tonåringar är en bra källa att ösa ur när man behöver barnvakt.

Innan föreställningen träffades vi på Folkbaren för en mycket god middag. Jag åt rödingfilé med svamp och rotsaker och min vän torsk med pepparrot. Till rödingen drack jag ett glas italienskt lite lättare rödvin.

Pärlfiskaren är skriven av Georges Bizet och har inte satts upp i Stockholm sedan 1913. Operan innehåller mycket vacker musik och sångarna skötte sig väl, även om tenoren var lite svag. Särskilt i jämförelse med den mycket starka barytonen.

Min operafanatiker till vän är som en mentor för mig inom opera. Han vet så mycket som jag inte vet och dessutom gråter han ännu mer än vad jag gör. Pärlfiskaren innehåller en fantastisk duett med tenoren och barytonen som kan vara tårframkallande i sig och i vanlig ordning dör en av huvudpersonerna på slutet. Det som är lite unikt i denna opera är att det faktiskt är en man som dör.