Upplysning

Varje dag säger jag till mig själv att inte springa till bussen. Det är ovärdigt en vuxen människa och dessutom kommer det snart en ny buss. I morse kunde jag ändå inte låta bli, då det kom två bussar på samma gång. Naturligtvis missade jag båda. Om det är ovärdigt att springa till bussen vad är det då att springa men missa bussen?

När jag satt vid busshållplatsen för att vänta på nästa buss upptäcker jag en ny skylt. Vår väntan i blindo har ersatts av upplysning. Vad som inte framgår på bilden är att den svarta lådan visar antal minuter tills nästa buss anländer. På riktigt citymanér. Av någon anledning kändes det helt plötsligt lite bättre.

Socialrealism

"Varför hyr du alltid sån här socialrealism?" stönar min man efter att filmen har rullat i tio minuter.

"Det gör jag väl inte" försvarar jag mig fruktlöst. Ärligt talat tycker jag att det är en oförtjänt anklagelse, även om jag kan ge honom lite rätt.

Filmen vi ser är Precious, en film där eländet spelar i en helt egen division och som presenterar en värld som är lika långt från vår egen som månen. Vissa filmer bör man bara se, men man måste se dem på rätt sätt.

Precious handlar inte om en 16-årig flicka som har drabbats av det hemskaste hemska. Den handlar om att det finns en väg tillbaka för alla och att alla är skyldiga att bidra.

Hur mycket bryr vi oss om andra barn omkring oss? Barn som vi träffar och har i vår närhet men som inte är vårt eget kött och blod. Jag anar att vi befarar att vi måste göra så mycket och då gör vi hellre inget alls. I själva verket är det nog tvärtom, bättre med lite än inget alls.

Vi kan ju börja med att lära oss vad barnens klasskompisar heter. Mammor är ganska bra på det i och för sig, men hur bra är papporna egentligen? Eller gjorde jag mig skyldig till könsdiskriminering nu?

Promenad i gryningen

En gång ingen gång, två gånger en vana. Våra tidiga morgonpromenader är därför numera officiellt en vana.

Två gånger på tre veckor har min kära granne (kan man säga granne när det rör sig om mer än 15 hus bort?) stått utanför min dörr klockan sex på morgonen och väntat. Ena gången var jag ett par minuter sen, andra gången var grannen några minuter tidig.

Men det hör egentligen inte hit. Poängen är att vi faktiskt träffas klockan sex för att ta en 50 minuters promenad. I vår stressade och mörka tillvaro har vi kommit fram till att tidiga morgnar faktiskt är en ganska bra tid att träffas på. Innan klockan sju på morgonen har vi hunnit avverka dagens motion, dagens dos av frisk luft och inte minst veckans uppdämda behov av terapeutiskt samtal.

För min egen del kommer jag hem lagom till att mannen har dukat fram frukosten på bordet och är på jobbet samma tid som vanligt.

Förberedelser

Lördag morgon började vi med en tur till grannförorten för att hämta upp Storstockholms sista hyrbil. För vanliga människor förknippas sista helgen i månaden möjligtvis med lönehelg om något alls, för företag i flyttsvängen är det prime time.

Vår hyrda lastbil var modell större och jag var glad att det inte var jag som skulle köra den. Hur jag för 20 år sedan vågade köra min lillasysters klass på flaket på en lika stor lastbil förundras jag över. Det bekräftar teorin om att man aldrig är så vuxen som när man är i 20-årsåldern.

Resten av dagen gick åt till sortering, rensning, packning och kånkande. Vårt hyrda förråd vid Norrtull fylldes snabbt både på höjden, tvären och bredden. Allt för att skapa en känsla av att vårt hus är mycket större än det är. Eller nå't.

Lagom till att allt var på plats i förrådet var det dags att förbereda för numera 19-åringens födelsedagsmiddag. Om man på en timme ska hinna förbereda en middag för tolv personer får man inte ha anlag för hysteri, utan för god planering och prestigelöshet. Särskilt det sistnämnda tror jag. Visst kan jag vara pretentiös, men jag är också ganska bra på skala ner när så behövs.

Söndagen fortsatte i samma anda men med mer därtill. Till råga på allt blev vi av med en timmes nattsömn också. Inte undra på att jag var så trött på söndagskvällen att det nästan värkte i bröstet.

Ljust och fräscht

Att vara home stylist med en kundkrets bestående av nervösa hus- och lägenhetssäljare måste vara världens enklaste jobb. Hur kan det inte vara värt 15 000 kronor att tjäna ytterligare 50 000 kronor på sin husförsäljning? Gladeligen öppnar vi plånboken utan att sätta någon relation till tidsåtgång, insats eller prestation.

Eller är det just det vi gör? Det kanske är just home stylistens insats som gör att vi tjänar de där extra 100 000? Problemet är att vi aldrig kommer att få reda på svaret. Och vi är alldeles för oroliga för att avstå. Trots att vi inte behöver en stylist för att inse att om vi rensar bort halva hemmet ser allting mycket bättre ut.

Resultatet är att alla lägenheter och hus ser exakt likadana ut. Inte bara för att de är lika avskalade och opersonliga. Det är också exakt samma attiraljer som cirkulerar mellan objekten. Och då menar jag samma, inte likadana.

Trots att vi alla vet att det är så här, kan vi ändå inte låta bli att förföras av hur ljust och fräscht det är hemma hos alla andra när vi bläddrar i bostadsbilagan.

En familj

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt" Så börjar Anna Karenina och lika sant som det var i Ryssland på 1870-talet är det idag 2011.

I går var jag på Dramaten och såg "En familj - August: Osage County" av Tracy Letts. Föreställningen är 3 timmar lång, pausen borträknad, och innehåller fler familjetragedier och konflikter än Ingmar Bergman och Lars Norén skulle kunna åstadkomma tillsammans. Ändå är det en otroligt rolig föreställning.

Marie Göranzon som den tablettmissbrukande mamman är så lysande att det vore en skam om hon inte blev nominerad till bästa skådespelare på nästa teatergala. Om det nu hade funnits en sådan, vilket jag inte tror att det gör. Nu ser jag att hon fick Thaliapriser 2010, vilket aldrig kan ha delats ut mer välförtjänt.

Fördelen med att ta del av en totalt dysfunktionell familj är att ens egna små skavanker tycks så marginella. Samtidigt kan det behövas det extrema för att man ska hitta de små sakerna hos sig själv. Innan de växer sig alltför stora och ohanterliga.

Nya tider

Efter 20 månader i förorten har vi beslutat oss för att återvända till stan. I fredags slog vi till och köpte lägenhet på Kungstensgatan i Vasastan. Allt har gått så fort från beslut till handling, att ingen i familjen riktigt har insett vad som har hänt.

Vi flyttade hit eftersom vi aldrig hittade något bra boende i stan. Vi blev snabbt förförda av alla våra underbara grannar, sjuåringens frihet, after works och grillkvällar. Samtidigt har vi hela tiden känt att det är något vi saknar.

När helgen kommer och våra grannar promenerar ner till Edsviken för att åka skridskor på isen eller åka pulka i monsterbacken, packar vi in oss i bilen för att åka skridskor i Vasaparken och dricka kaffe på Café Como.

Visst har vi blivit bortskämda med parkeringsplats utanför dörren och boende i markplan, men vi tror ändå att det är till stan vi vill. Framtiden får utvisa om vi har rätt eller fel.

Den här bloggen får jag lägga ner antar jag. Jag kan ju inte skriva om livet i förorten från Vasastan. Men det får bli en senare fråga. Nu lär det bli några intensiva veckor framöver med home styling och husförsäljning så jag kommer i alla fall att ha något att skriva om.

Dance Aerobic

Alla har en hemmaplan. En plats där man känner sig hemma, kommer till sin rätt och kan spelreglerna. Det är dit man kan återvända om livet känns vilset eller om man bara vill känna sig trygg en stund.

Min hemmaplan är Dance Aerobic. Jag hade velat kunna säga Dans, men tyvärr är det inte så. Det är just Dance Aerobic som är min grej. Av logistiska skäl har jag hållit mig ifrån just den träningsformen under ett par år, men idag gjorde jag come back.

Omedelbart kunde jag konstatera att takterna satt i. Varenda steg satt där det skulle. Åtta timmar senare är jag fortfarande lyrisk över hur roligt det var. Och som en extra bonus har jag träningsvärk i benen. Jag som inte tänkte på det hela som ett träningspass.

Fullmåne

Den kommer inte till sin rätt på bild, men den är stor, rund och gul.

Cup cakes

Äldsta dottern och hennes vänner har drabbats av cup cake-hysteri. Nästa söndag ska de ha tävling om bästa cup cake och vi i familjen får vara med på träningslägret, som smakdomare.

Bra

När allt rullar på som det ska tänker jag inte på att det är precis så det är. Problem och skavanker är mycket lättare att se än välmående och harmoni. Just nu tycks alla må bra i vår familj.

Sonen är lycklig och glad med sin flickvän. Han trivs i och för sig inte i sin klass, vilket är ett ganska stort problem, men något vi får ta tag i efter sommaren. Stora dottern tar studenten till våren och börjar bli lite stirrig inför alla stora prov som måste klaras av innan hon får sätta på sig mössan. Trots detta är hon vid gott mod och spänd inför allt som kommer sen.

Även vår lilla tjej tycks må bra. De pre-pubertala utbrotten kommer och går med jämna mellanrum, men i det stora hela är det mer positivt än negativt. Själv går jag till jobbet varje dag och trivs riktigt bra med det. Ännu gladare blir jag om några veckor när jag ska fakturera. Det enda som är lite tråkigt är att jag har blivit tvungen att halvera min träning, Men just nu känns det som en liten insats.

Klimatzon

I hela Stockholm andas det vår. Snön smälter av solens varma strålar och uteserveringarnas tid har redan börjat. Överallt utom i vår förort. Den ligger i en alldeles egen klimatzon och här håller vintern oss i ett järngrepp.

Balett

Om jag inte skriver in en planerad aktivitet i min kalender, kommer jag garanterat att dubbelboka mig. Inte för att jag är så infernaliskt uppbokad hela tiden, utan bara för att det alltid råkar bli så.

I helgen var det Melodifestivalen som drabbades. Av någon anledning hade jag inte skrivit in att lilla dottern och jag skulle gå på Melodifestivalens genrep tillsammans. När jag fick frågan om jag ville gå på balett på lördagens eftermiddag nappade jag därför direkt.

Konsekvensen blev att mannen fick gå på Melodifestivalen och jag gick på balett. Han blev faktiskt erbjuden att gå på balett istället och jag tror att han hade uppskattat det mer. Baletten var nämligen fantastisk. Altro Canto/SYNC är två baletter i en, med olika dansare, koreografer och musik. Båda var förtrollande bra.

Melodifestival blev det naturligtvis ändå för min del. Såväl dottern som mannen somnade dock i varsin soffhörna, slutkörda efter dagens spektakel.

Äntligen

Nu ryker en liten del av samlingen, yippii!!

Tidig morgon

Delar av vår familj är ibland så morgonpigg att det nästan är skrattretande. Lördag morgon och både jag och mannen vaknar långt innan klockan sex. Så kan det gå när man somnar innan halv elva på fredagen.

Klockan åtta har vi hunnit läsa tidningen i sängen, duschat, klätt på oss och hunnit en bra bit in i frukosten. En timme senare är vi helt färdiga att bege oss av till, vad vi snabbt inser, inte öppnar förrän om ytterligare en timme.

Så nu sitter vi här och surfar för att få tiden att gå tills vårt fik i stan öppnar klockan 10. En annan familj hade kanske utnyttjat tillfället till att plocka undan tvätten eller dammsuga hallen, men nej, där går gränsen. Vi må vara morgonpigga men vi är inga puritaner.

Okänd kandidat

Vad hände egentligen? I månader har det diskuterats i pressen, fikarummen och bakom stängda dörrar om vem som ska bli ny partiledare i S. Varenda känt namn i rörelsen har varit på tapeten - Thomas Östros, Leif Pagrotsky, Mikael Damberg, Veronica Palm mm mm.

Utbudet har varit skrattretande tunt, åtminstone för en som inte alls är initierad. Som en icke socialdemokrat har det till och med vuxit till sig en gnutta skadeglädje under den löjeväckande processen.

Nu är det i alla fall klart, Håkan Juholt föreslås bli ny partiledare. Ursäkta, vem? Hur långt ner i säcken fick man leta för att hitta den obefläckade kandidaten? Tittar man på Unibets oddslista från dagen då Mona Sahlin deklarerade sin avgång ligger han efter både Thomas Bodström och Ylva Johansson. Men han är i alla fall med på listan. Jag tror faktiskt att jag kostar på mig och önskar honom lycka till.

Palm, Veronica 4,75

Österberg, Sven-Erik 5,00

Damberg, Mikael 6,00

Nordström, Niklas 7,50

Nuder, Pär 7,50

Johansson, Morgan 8,00

Bodström, Thomas 10,00

Johansson, Ylva 10,00

Wallström, Margot 10,00

Batljan, Ilija 12,50

Juholt, Håkan 12,50

Baylan, Ibrahim 15,00

Jämtin, Carin 15,00

Lago, Anders 15,00

Östros, Thomas 15,00

Inte lätt

Det roligaste som hände idag var att jag fick egen behörighet till ekonomisystemet. Nu kan jag hänge mig åt vilka listor och rapporter jag vill utan att störa mina kollegor. Detta betyder inte, som man kan tro, att jag har haft en vansinnigt tråkig dag, bara vanlig.

Det tråkigaste som hände var den här kommentaren från en för mig okänd kollega vid espressomaskinen:

"Jag tömmer filterhållaren åt dig, är det OK?" Samtidigt som hon tittade på mig med uppfordrande min.

"Men, jag har aldrig kommit hit och den har varit tömd..." Stammade jag fram fånigt.

Lika intressant som det var att berätta om vilken dag som helst i vårt liv i New York är det trist att återge en dag på jobbet. Det här blir en utmaning.

Realism

Resereportage som handlar om resmål jag troligtvis aldrig kommer att resa till intresserar mig inte alls. Jag hoppar helt sonika över de sidorna. Inte för att jag vill undvika avundsjuka utan för att jag är helt ointresserad.

När jag letar bostad tittar jag bara inom den prisnivå jag har råd med. Min man surfar gärna in på dubbelt så dyra objekt och konstaterar att den där, den var faktiskt helt OK. Själv tycker jag att oöverkomliga bostäder är lika ointressanta som otillgängliga resmål.

Till och med när det kommer till teater- eller restaurangrecensioner är jag selektiv. Ligger teatern i Göteborg eller Umeå, kan jag inte se någon anledning till att ta del av om den är bra eller inte.

Tyvärr tror jag att den här egenskapen att hålla sig till det som är överkomligt och möjligt visar mina begränsningar när det kommer till drömmar. Jag avfärdar snabbt en dröm om den inte är realistisk och så mycket förstår jag att en dröm inte är en dröm om den inte innehåller en gnutta verklighetsflykt.

Espresso

På min nuvarande arbetsplats finns två olika kaffemaskiner. En vanlig kaffeautomat modell bättre och en klassisk espressomaskin modell halvmanuell.

Mina första dagar på jobbet gick jag bestämt men frustrerat fram till kaffeautomaten och valde mellan kopp eller mugg. Den här maskinen är i alla fall av den kvaliteten att den inte sänker sig till nivån Kaffe med vitt eller ens Wiener Melange. Samtidigt slängde jag längtansfulla blickar på de mer etablerade i företaget som vågade sig på den manuella espressomaskinen.

Fem dagar tog det tills jag tog mig samman och stegade fram till espressomaskinen. Utan att fråga någon hur den fungerade, slängde jag mig huvudlöst in i kromen. Så många cafe latte, cappuccino, macchiato och espresso jag har köpt i mina dagar. Något måste jag ju ha lärt mig.

Nu, fyra cappuccino senare, kan jag berätta att det är mjölken som är utmaningen. Att platta till kaffepulvret i filterbehållaren och sedan få den på plats är lätt som en plätt. Däremot blir mjölken olika varje gång. Än så länge inte riktigt bra någon av gångerna om jag ska vara ärlig.

Problemet är att jag nu är fast vid espressomaskinen. Hur ska jag kunna få ner en kopp kaffe från den gamla hederliga kaffeautomaten, när den lockande, glänsande och åtråvärda espressomaskinen står precis bredvid? Och varför ska jag egentligen?

Ekorrhjul

Min första kväll som gräsänka tillbringade jag vid köksbordet tillsammans med en kär granne. För en vecka sedan ägnade vi dagarna åt promenader, kaffe, godis och förtroliga samtal. Nu när jag har ett jobb att sköta på dagarna får vi hitta andra stunder till åtminstone förtroliga samtal.

De mesta av våra samtal hamnar under etiketten privat och ska inte återges här men vi pratade också om det där med arbetstid. Om hur svårt det är att få ihop en 40-timmarsvecka på jobbet. För mig som fakturerar timmar är det extra märkbart. Jag måste dokumentera min närvaro på jobbet varje dag.

Om jag lämnar sjuåringen i skolan klockan åtta, är jag på jobbet tidigast 8.40. Unnar jag mig en timmes lunch behöver jag jobba fram till klockan 17.40. Går jag raka vägen från kontoret till bussen, utan att passera mataffären på vägen, kan jag förhoppningsvis vara hemma till 18.20.

Hade jag varit utan man, barnflicka och tonårsbarn skulle min sjuåring ha varit ganska ensam utanför fritids vid det laget. Eftersom fritids stänger klockan 18 skulle hon fått vänta på skolgården, såvida hon inte var kavat nog att ta sig hem på egen hand.

Nu är det inte så och jag vet att jag slår in öppna dörrar. Fenomenet är välkänt, uttjatat och ganska trist. Men för mig som precis åter tagit steget in i ekorrhjulet är det ändå ett aktuellt ämne som jag måste få ta upp.

Sportlov

Det bubblar hemma hos oss just nu. Mannen och sjuåringen ska åka till Mallorca i morgon för att hälsa på makens farmor. Det packas, plockas och planeras. Vädret ser tyvärr lite dystert ut men farmor har lovat att det är ganska varmt ändå.

Vi andra är lika begeistrade vi, i alla fall jag. Tre morgnar och kvällar helt utan åtaganden. Ingen att lämna eller hämta på fritids. Middagsmat tänker jag laga om jag känner för det, annars får tonåringarna förse sig själva.

På torsdag är det i och för sig Winter's Bone som gäller tillsammans med tonåringarna, för övrigt tänker jag ta kvällarna som de kommer. Det är konstigt hur mycket jag ser fram emot lite frihet några dagar samtidigt som jag vet att jag kommer att lika mycket se fram emot deras hemkomst på lördag.

Utvecklingssamtal

Häromdagen, innan jag hade återgått till förvärvsarbete, tillbringade jag en förmiddag på ett café i stan. I närheten av mitt bord satt två kvinnor och hade utvecklingssamtal. Eftersom det var förmiddag var caféet bara halvfullt och ljudnivån var ganska låg.

"Vi är verkligen nöjda med det jobb du gör och vill gärna satsa på dig"

"Hur upplever du mig, som chef? Är det något du vill ta upp?"

Det kan verkligen inte vara meningen att vem som helst ska kunna ta del av vad som sägs i ett utvecklingssamtal. Ingen kan förväntas vara ärlig och uppriktig i känsliga frågor när andra sitter runt om och hör vad som sägs.

Jag förstår att det är svårt att tillhandahålla samtalsrum när man arbetar i butik, men går det verkligen inte att lösa på annat sätt än offentlig plats?