Närakuten

Klockan sex på lördagkvällen insåg vi att det inte gick att vänta längre. In i det längsta hade vi trott att det nog inte var så farligt och att det nog skulle gå över av sig själv. Men när sexåringen satt i soffan med stora tårar rinnande ner för kinden därför att det gjorde så ont när hon svalde, var måttet rågat.

Vår erfarenhet av närakut kommer från Sabbatsbergs Sjukhus, julhelgen 2007, då vi alla i tur och ordning drabbades av halsfluss. Där blev vi nästan utskällda av receptionisten för att vi underlät att gå till vanliga vårdcentralen, bara för att utnyttja systemet med närakut. Att det var julledighet med fler röda dagar än vardagar, tycktes hon inte bry sig om.

Vis av detta överlämnade jag åt maken att ringa till Solnas Närakut klockan 18 på lördagkvällen för att ordna en tid åt vår dotter. Kvinnor tenderar att lättare sätta andra kvinnor på plats än män, är i alla fall min erfarenhet.

På Solnas närakut togs vi emot med öppna armar och fick en tid klockan åtta samma kväll. Olivia hade rejäl halsfluss och vi åkte direkt från akuten till Apotek Scheele för att hämta ut en dos penicillin. Inte roligaste lördagkvällen i år, men det var det värt.

Snuvig rapport

Helt spontant hamnade vi hos några av våra grannar igår kväll på after work. Som vanligt blir det som är tänkt som en after work, en helkväll och vi kom hem klockan 23. Utan att ha haft en tanke på middag. Sexåringen hade i alla fall varit på eget kalas och fått mat.

I dag har min förkylning som började så smått igår eskalerat. Även sexåringen är hängig men har halsont istället för snuva. Eftersom det är första gången någon av oss är sjuka sedan vi flyttade hem till Sverige, ska jag inte klaga. Även om jag inte tycker att det där röda jag har under näsan gynnar min uppsyn. Som den lojala konsult jag är, är jag i alla fall tacksam över att vi har en ganska lugn vecka på jobbet nästa vecka.

Nyss var jag ute och letade fram min bil under snön. Den fina röda bilen har inte varit ute på vägarna på över en vecka och var helt täckt av snö. För den som inte befinner sig i Stockholm för närvarande kan jag berätta att det säkert snöade 15 centimeter i veckan. Och idag är det minus 17 grader.

Förra året berättade jag vitt och brett för våra amerikanska grannar att så här mycket snö har vi inte ens i Stockholm, medan vi skottade ifatt på våra uppfarter. Det har jag fått äta upp, kan man lugnt påstå.

Första invånarna

Två dagar tog det innan fiskarna landade i akvariet. Som ett ivrigt och otåligt barn packade maken in oss andra i bilen för att köpa de första akvariemedborgarna. Nu simmar tio tetror och två dvärgciklider omkring i vårt TV-rum. Förhoppningsvis lever de i morgon bitti.

Kloka bönder

Citat ur programmet Solens mat:

Den italienska bonden om att det tar fem timmar att röka en skinka:

"Tar man sig tid blir det gott"

Den italienska vinbonden om sitt exklusiva vin:

"Det är inte dyrare, det är helt enkelt värt mer"

Fram för mer italienskt bondförnuft och mindre svensk vardagsstress.

Ljudkonst

Efter tips av en vän lyssnar jag numera på radioprogrammet Heliga familjen varje morgon. De program jag lyssnar på sändes i somras och jag lyssnar i min iPhone via podcast.

Programmet Heliga familjen tar upp frågor om familjen ur ett feministiskt och lite alternativt perspektiv. Ofta krockar deras vinklingar kraftigt med min egen ståndpunkt, vilket sätter fart på mina egna funderingar på ett hälsosamt sätt.

Det bästa i det här programmet är ljudkonstnären Eva Staaf. Hon får cirka tio minuter i varje program där hon framställer familjen genom underfundiga berättelser. Hon leker med orden på ett alldeles eget sätt och jag suger i mig de kluriga och dubbeltydiga formuleringarna.

Dessa små historier är en påminnelse om vad vi kan göra med orden om vi vill och en underbar inspirationskälla. Sök bara på Eva Staaf på youtube.

Akvarium

Efter åtta dagars tystnad är det nog dags att publicera ett inlägg. Hur många dagar kan det gå mellan två inlägg innan en blogg bedöms som död? Troligtvis inte mycket mer än en vecka. Vem orkar följa en blogg som aldrig uppdateras? Men å andra sidan, vem orkar följa en blogg som handlar om att pendla fram och tillbaka till jobbet?

Mitt jobb är verkligen roligt, tro ingenting annat, men det är inget jag kan skriva om. Det vore närmast oetiskt att berätta om allt som händer på dagarna numera. Kanske till och med olagligt. Men nu är det i alla fall helg och jag har fått lite att skriva om.

Vi har idag köpt ett akvarium. "Vi" är kanske att ta i, min man har köpt ett akvarium. I flera år har det pratats om akvarium hemma hos oss, men aldrig blivit av. Det som behövdes var att en god vän berättade att de hade inhandlat ett 60-litersakvarium och redan hunnit med tre kullar guppy. Två timmar senare kom vi hem med ett 96-litersakvarium och massor av växter. Fiskarna får införskaffas nästa helg. Tydligen måste akvariet sätta sig först, eller vad det kan heta.

6-åringen är ganska glad över nyförvärvet. Hon hade hellre velat ha en katt eller åtminstone en hamster, men fiskar är bättre än inget djur alls. Själv har jag dyrt och heligt lovat att aldrig lyfta ett finger för att underhålla denna glasbur. Å andra sidan tvivlar jag inte en sekund på att min man kommer att sköta det minutiöst. Han kan till och med få krukväxter att leva, vilket jag aldrig har lyckats med.

Haiti

Port-au-Prince - visst låter det som något vackert, spännande och exotiskt? Trots att staden under hela min livstid har varit en av världens fattigaste och mest korrupta, har namnet alltid haft en aura av mysticism och exotism. Antagligen för att jag aldrig har varit där. Hade jag besökt staden hade nog associationerna blivit annorlunda. Ungefär som vissa personnamn som aldrig har haft en chans i namndiskussioner på grund av tråkiga erfarenheter i skolåldern.

Jean Bertrand Aristide - den föräldrarlösa prästen som skulle rädda landet, men visade sig vara lika oförmögen till förändring som alla andra. Självklart sätter man sin tro till en man vars namn associeras till en fransk 1700-talshjälte.

Men vad hjälper det Haiti att namnet på deras huvudstad och forna president ger mig positiva associationer? Hur ska jag kunna förstå den misär och katastrof dessa människor just nu genomlider, när jag sitter i mitt kök och tittar ut över det vindstilla vinterlandskapet?

Det kan jag inte och det behöver jag kanske inte heller. Huvudsaken är att jag tar mig tid och bidrar med det jag kan - pengar.

Effektivitet

Trots att jag bara har varit borta från arbetslivet i ett och halvt år hade jag hunnit glömma. Under hösten har jag funderat på hur folk hinner med sina liv, när man arbetar heltid, har barn och ett snyggt hem. Nu kommer jag ihåg.

Man tar med sig sitt uppskruvade tempo från jobbet och arbetar som en outtröttlig Duracelkanin när man kommer hem. In med tvätt i maskinen, hacka lök till köttfärssåsen, läsa saga för sexåringen, rensa bort julprydnader, plocka ur diskmaskinen mm mm mm. På en timme hinner jag med lika mycket som jag gjorde på fem timmar tidigare.

Utan att notera hur förvandlingen har gått till, har min roll på slottet transformerats från drottning till kungens lilla piga.

Och hon ska sopa trappan
och hon ska skura golv,
och hon ska bära slask och ved och vatten.
Hon kommer ej i säng
förrän klockan slagit tolv,
och då så får hon ligga bredvid katten.

Men hon är aldrig ledsen fast det är mycket knog
hur än det går i livet så klarar hon sig nog,
för se - hon går och sjunger
så glatt vad än hon gör,
för kungens lilla piga har ett strålande humör.

Spark

När jag var liten åkte jag spark till skolan. Vi bodde då i en förort norr om Stockholm, inte så långt från där jag bor nu. Egentligen kanske det bara var en vinter som vi åkte spark till skolan, jag minns inte säkert.

Jag minns i alla fall att fröken till slut ringde hem till både mig och min bästis och förbjöd oss att ha sällskap till skolan mer. Vårt sparkåkande gjorde att vi kom för sent till skolan. Man skulle kunna tro att det skulle gå fortare på spark än utan, men det beror på vilken väg man tar.

När såg någon senast en spark i Stockholmstrakten? Att vi inte såg många i stan var inte så konstigt, men inte heller här i förorten har jag mött några barn på spark på väg till skolan. Vet barnen i skolan ens vad en spark är? Är sparkar något som överhuvudtaget saluförs i någon butik i Stockholmsområdet?

Nu har vi i alla fall så mycket vinter att det borde vara läge att leta fram det klassiska gamla fortskaffningsmedlet. Det vore väl en underbar syn på de igensnöade cykelvägarna?

Kylig morgon

Malung, kl 8.15, -30 C

Solen har ännu inte stigit över horisonten när vi kliver ut från hotellet för att hämta bilen vid festlokalen. Trots att jag inte är snorig, fryser snoret i näsan efter att ha vistats utomhus i 30 sekunder. Luften är sträv att andas och det gör nästan ont i lungorna när jag drar in den kalla luften.

Om det beror på den tidiga morgonen eller det kyliga vädret, vet jag inte, men vi möter inte någon på vår promenad. Trots att vägen går rakt genom centrum. Inte ens hundägarna har vågat sig ut i kölden.

Vi går rakt väster ut och har en orange horisont till vänster om oss, ett fenomen jag inte får ihop. Borde vi inte haft morgonsolen i ryggen? En stor, men tunn månskärva hänger fortfarande kvar på himlen.

Efter en femton minuter lång promenad är vi framme vid bilen och den startar nästan omedelbart. Ett par extra varv hör vi från motorn innan den drar igång. Hade vi behövt vara ute i tre minuter till hade jag blivit riktigt nerkyld. Nu är promenaden bara uppfriskande och vi återvänder till hotellet för en välförtjänt frukost.

Malung

Hole Bystuga, kl 20.00, -23 C

Bystugan ligger utmed väg E45 som går rakt genom Malungs centrum. Den stora salen påminner mer om en frikyrkolokal än en bystuga, med den höga takhöjden och det brutna taket. Det långa bordet är uppdukat som ett u, med de ditresta gästerna på den ena flanken och de lokala gästerna på den andra. I mitten sitter de som är knutna till alla.

På scenen står en man och en kvinna och stämmer sina fioler. Den stränga kylan gör instrumenten ostämda trots att de var nystämda när de lämnade bostaden. Publiken är förväntansfull men också lite misstänksam.

När paret börjar spela försvinner misstänksamheten och församlingen trollbinds av fiolernas spel. På samma sätt som människor i dessa trakter sedan långt tillbaka har trollbundits. Spelandet fungerar som ett tidsfönster. En liten glugg öppnas mot gamla tider, när fiolspelande var den underhållning som fanns. För en stund befinner vi oss i ett tidlöst kosmos där strängarna på fiolerna fungerar som trådarna i ett osynlig tidsnät och binder ihop oss med det som har varit och det som kommer att komma.

Brist

2010 har inte varit ett bra år för mig som bloggskribent. Förutom det lilla inlägget om nyårsafton har jag faktiskt skrivit ett inlägg som jag inte iddes publicera. Det handlade om vår improviserade nyårsdagsmiddag, men höll tyvärr inte måttet. Träigt och ointressant. Inlägget alltså, vildsvinsfilén smakade ljuvligt tillsammans med rödkålen.

Egentligen handlar det nog inte om brist på tid, utan brist på kreativitet. Nu när jag arbetar går hela min hjärnkapacitet åt till att just arbeta. Alldeles för lite kapacitet återstår till att iaktta och reflektera. Ännu mindre till att omvandla iakttagelserna till ord.

Förhoppningsvis är det bara en inkörsperiod. Snart kommer jag att kunna arbeta hela dagarna, hämta och lämna på fritids, laga mat, tvätta samt göra små kluriga iakttagelser under tiden som jag sammanfattar i spirituella inlägg när resten av familjen har somnat. Inte tonåringarna i och för sig. De somnar aldrig före mig.

Nyår

För exakt tio år sedan var det milleniumskifte och jag med två vänner hade nyårsfest i min lägenhet på Regeringsgatan. Nu var vi firat nyår tillsammans i nästan tio år och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Men en sak är säker, lika snygga är vi idag som då.