Höstfägring

I mina drömmar är jag en Tant Grön (i natt drömde jag i och för sig att jag var en hare, men det är nog inget som bör analyseras). Jag ser mig själv i en stor lummig trädgård, med blomrabatter, berså och kryddträdgård. Själv är jag iförd en stor hatt och har en korg på armen där jag lägger blommorna jag plockar.

Sanningen är att jag är helt hopplös på trädgård. Jag har helt enkelt inte förmågan. Dels saknar jag kunskapen och dels är jag usel på sådant som ska göras om och om igen, till exempel vattna eller rensa ogräs. En gång går bra, men varje vecka?!

Egentligen tror jag inte att man kan vara alla tanter på samma gång. Jag är en Tant Brun och borde vara nöjd med det. Till och med kan jag frilansa som Tant Gredelin ibland, genom att sticka en tröja eller två.

I går chockade jag mig själv och min man genom att på eget bevåg införskaffa höstfägring. Jag till och med planterade allting helt själv. Någon Tant Grön blir jag inte av denna lilla insats, men fint blev det.

ÅVC

En sak har jag gemensamt med den blåställsklädda mannen med släpkärra - Hagby Återvinninscentral.

Först möts vi vid Metallen, jag slänger fyra kemtvättsgalgar och han ett halvt ton metallrör. Därefter krockar vi vid Brännbart, där jag äntligen blir av med en kartong gamla pärmar och han hivar iväg säckvis med byggplast och frigolit. Slutligen ses vi vid Isolering, glas & porslin. Jag slänger en kaffekopp utan öra och han fyra handfat, femton säckar mineralull och en toalettstol.

Ibland kan det hända att vi även ses vid trädgårdsavfall, där jag skakar ut dagens trädgårdsrens ur en systembolagspåse. Han har släpvagnen full av träd, buskar och gammal jord.

Samma typ av möte, men med en helt annan man, sker vid pantstationen. Där bidrar jag med två pet-flaskor och tre ölburkar samtidigt som den slitne och tilltufsade mannen skjuter till säckvis med insamlade petflaskor och burkar.

Så lika, men ändå så annorlunda.

Blommor och bin

De senaste dagarna har vi inte haft alla kanalerna i vår ena TV. I den andra har det fungerat som det ska. Vilket är tur, eftersom det är där vi har lyckats få Disney Channel utan svensk dubbning. Det går egentligen inte så det är något vi ligger lågt med inför kabelbolaget.

Eftersom jag själv inte tittar på TV (förutom Sense and Sensibility, men det är slut nu) har jag inte brytt mig om vårt kabelproblem och ibland lönar det sig att vara passiv. I går när jag satte igång TV'n för att titta på en film, tycktes alla våra kanaler vara tillbaka igen.

Jag bläddrade snabbt igenom några av kanalerna för att kontrollera och fastnade på Kunskapskanalen. Ett program med min gamla klasskamrat Christina Wahldén skulle precis börja. Ett program där hon skulle prata om sin nya bok "Du kan glömma bort ditt eget barn". Boken handlar om kvinnors utsatthet i krig och tycks inte vara någon munter läsning.

Jag kunde ändå inte låta bli att titta. Dels för att det är fascinerande att se sin gamla klasskamrat i rutan och dels för att ämnet är så berörande. Bredvid mig hade jag sjuåringen och det dröjer inte länge för den oundvikliga frågan kommer, "Vad är våldtäkt, mamma?"

Då gjorde jag det. Nu fanns inte längre någon återvändo. Vi har förhalat det länge, men nu gick det inte längre. Jag berättade sanningen om hur barn blir till. Att det inte räcker med att mamma och pappa pussas, det behövs lite mer. Först därefter kunde jag förklara vad våldtäkt är.

Efter min berättelse om hur barn blir till ser dottern lite skeptiskt på mig. Jag bedyrar att det jag just berättat är sånt som vuxna håller på med, inte barn. Hon pustar tacksamt ut och vi börjar titta på kvällens film istället.

Boléro

På vägen in till stan spelar radion Boléro av Maurice Ravel. Stycket har precis börjat när jag sätter mig i bilen så jag hinner gått och väl till mitt mål, S:t Eriksplan, innan det är slut. Hela vägen ackompanjeras av den eskalerande musiken.

Mina associationer går i andra hand till Blåst på konfekten med Dudley Moore och Bo Derek. I första hand associerar jag till isdans. 1984 vann paret Torvill och Dean guld i Sarajevo med just Ravels Boléro. Jag kan ärligt erkänna att jag inte kom ihåg att de hette Torvill och Dean, men jag kommer mycket väl ihåg deras tävlingsbidrag.

Vem idag bryr sig om konståkning? Visas ens konståkning på TV längre? Eller är det bara jag som har blivit vuxen? Tittar barn fortfarande på denna mycket speciella sport? Mina gör det i alla fall inte.

Jag tror att konståkning som allmän publiksport dog i slutet av 80-talet. Tillsammans med de klassiska svartvita filmerna med Bröderna Marx, Fred Astaire och Tutta Rolf. Ingen tonåring skulle i dag uppskatta Lorrys parodi på svensk pilsnerfilm. De skulle inte förstå, för ingen tittar längre på den typen av filmer. Eller på konståkning.

Söndagsutflykt

På söndagens morgon får jag ett utbrott på sjuåringen. Hon vill absolut inte följa med på våra stadsutflykter, hur barnvänliga vi än gör dem. Hon vill vara hemma och leka med sina kompisar. Jag kan förstå att hon vill det. Kompisarna på gatan är som köttbullar och makaroner. Underbart gott, lättsmält och framförallt bekant. En utflykt med föräldrarna kan bli hur tråkig och trist som helst. Eller är det som en chèvre. Betydligt godare än vad man kan tro.

Till slut hotar jag med att flytta härifrån om hon inte ställer upp ibland. Motvilligt godkänner sjuåringen villkoren. Jag lagar tacos då och då och hon följer med in till stan.

Vi börjar på Konserthuset för att titta på Elisabeth Ohlson Wallins fotografier. Jag älskar hennes fotografier och hennes drivkraft att alltid vilja påverka. I foajén spelar samtidigt unga musiker. Hela sommaren har det varit minikonserter med unga sommarjobbande musiker tre gånger per dag. På vägen ut är de två stycken som spelar, en pojke på piano och en flicka på fiol. De ser inte äldre ut än mina tonåringar och bär enkla jeans och t-shirts. Pianot pojken spelar på ser ut att ha hämtats från ett klassrum någonstans. De fyller hela foajén med sin musik och det låter fantastiskt.

Därefter promenerar vi till Musikmuseet och provspelar själva. Det låter inte lika vackert men sjuåringen uppskattar det. Nästan som chèvre.

Cabaret

Igår såg jag filmen Cabaret. Det är en av mina vänners favoritfilm och jag hade fått låna den. Jag kan inte minnas att jag har sett den tidigare, men troligtvis har jag det. Antagligen som alldeles för ung för att förstå.

Filmen var självklart riktigt bra. Sally Bowles och Brian Roberts hade jag inga problem att ta avsked av. Deras öden känns förutsägbara. Sally Bowles kommer att fortsätta sitt destruktiva liv i Berlin och sluta som en försupen och ensam kvinna. Brian Roberts kommer att gifta sig med en beskedlig och söt brittiska för att senare inleda en relation med en oemotståndlig manlig elev.

Däremot är jag bekymrad över det judiska paret Fritz och Natalia. Det sista jag tänkte på innan jag somnade och det första när jag vaknade var hur det kommer att gå för dem. Kommer de att utnyttja Natalias förmögenhet till att lämna Berlin i tid eller kommer de att gå under i kriget? Kommer deras barn att separeras från sina föräldrar och tvingas leva sina få år i koncentrationsläger?

Är dessa funderingar ett tecken på ett alltför ointressant liv eller bara en god förmåga att tillgodogöra sig fiktion?

Stockholms Slott

Sista dagen i Stockholm för kusinerna var sjuåringens första hela skoldag och kusinerna fick själva välja aktivitet. Valet stod mellan Eriksdalsbadet och Stockholms Slott. Om det beror på kungahushysteri eller allmänt kulturellt intresse vet jag inte, men valet föll i alla fall på Stockholms Slott.

Först besökte vi Storkyrkan och barnen visste exakt vilka som hade suttit var under den berömda vigseln. Vi läste om Sankt Göran och Draken, tittade på gamla gravar och tände ljus för våra kära i himlen. Jag berättade vad den svarta tavlan med de små spikarna i används till och vi tittade i psalmböcker.

Efter årets religiösa dos promenerade vi till Stockholms Slott och dess representationsvåningar. Rundvandringen var barnvänlig med många små anslag direktadresserade till de mindre besökarna. Allt eftersom anslöt fler och fler tyska turistgrupper och till slut fick vi nästan slå oss fram. Men då var det ändå dags för lunch.

Strax efter klockan ett var det dags att hämta sjuåringen i skolan. På vägen hem passerade vi skogen som ligger ett stenkast från skolan och plockade blåbär. Vi hann precis med en blåbärspaj innan det var dags för avresa till flygplatsen. Förorten har sina fördelar ibland.

Skolan

Vi pratar om skolan - sjuåringen, kusinerna och jag. Om skillnaden mellan skolan i Sverige och USA. Om att sjuåringens klasskamrat i Kindergarten fick gå till rektorn för att hon inte lyssnade på läraren. Om killarna i stora kusinens klass som inte bryr sig om när fröken är arg.

"Jag blir rädd när fröken är arg och gör sedan som hon säger, men killarna verkar inte tycka att det är jobbigt när fröken blir arg." säger stora kusinen.

"Det är det som är problemet" svarar jag och får plötsligt en insikt. "Tjejlärare behandlar alla elever utifrån sina tjejreferenser. De agerar som om alla i klassen var som de själva - små flickor som vill göra det rätta. Problemet är att klassen till hälften består av killar som fungerar helt annorlunda." Kusinerna tittar lite frågande på mig och undrar vem jag pratar till egentligen.

Min systerdotter har precis ryckt in i lumpen. Där är det helt omvända förhållanden och manliga strukturer råder. Stenhård disciplin med litet utrymme för egna tankar, tydliga regler och dagliga uppföljningar av att reglerna följs.

Någonstans i detta finns anledningen till varför barn behöver två föräldrar och varför vi behöver representanter för båda könen i skolan.

Kontroll

Barnen bakar kladdkaka och jag behärskar mig. Jag vill gärna vara med överallt och tala om hur de ska göra, se till att de inte spiller för mycket och bevaka att de inte tar alltför rågade mått. När jag lagar mat eller bakar är jag gärna ensam i köket. Även vi med ganska litet generellt kontrollbehov har något område där vi vill behärska situationen mer än annars. Mitt område är köket. Som ensam i köket har jag full kontroll och då trivs jag bäst.

Medan jag skriver har barnen lyckats röra ihop kakan, med bara lite stöd från mig. De har hällt upp kakan i formen och lyckats reda ut konflikten om vem som äter mest smet och hur det ska påverka resterande kakätandet. Slutligen har de även fått in kakan i ugnen. Allt medan jag lugnt och sansat sitter i soffan och försöker tänka på annat.

Min man brukar kommentera att jag inte ser till att barnen hjälper till tillräckligt hemma. Jag borde bli bättre på att inkludera dem i matlagningen för att underlätta för mig själv. Problemet är att jag snarare ser det som en belastning. Inte bara tjatet i sig utan även intrånget på mina domäner. Men självklart har han som ofta annars rätt. Det är nog dags att släppa kontrollen i köket lite.

Skansen

Min mans brorsdöttrar är här på besök från Skåne, utan föräldrar. De är åtta och tio år gamla och vår lilla dotters stora idoler. Sjuåringen har fnittrat oavbrutet sedan kusinernas ankomst i går kväll. Kusiner tycks besitta en magisk kraft. Sällan ser man barn leka så okonstlat och ohejdat som med jämnåriga kusiner.

En av önskningarna från kusinerna var att besöka aporna på Skansen. Numera är Skansens apberg inbyggt i Skansen Akvariet och standarden är hög. Där finns lemurer, surikater, dvärgsidenapor och inte minst babianer. Babianerna är underbara med sitt klassiska apmanér som hela tiden touchar den sidan av mänskligheten vi gör det bästa för att dölja.

Efter aporna besökte vi de gamla stadskvarteren. Vi var i Kryddboden från 1800-talet, Konsumbutiken som var ny på 30-talet och Apoteket från 1700-talet. Överallt blev vi väl mottagna och barnen frågade massor. Utan gassande sol och trängsel är dessa kvarter en riktig höjdare. Stora kusinen kommenterade att det måste vara mycket mer miljövänligt att handla som man gjorde i den gamla kryddboden. Jag kunde inte annat än att hålla med.

Slutligen gick vi förbi Soliden och tittade på förberedelserna inför kvällens Allsång. De nordiska djuren får vi besöka en annan gång. Nu vill barnen leka fria lekar. Det slår både apor, kryddbodar och allsång.

Skogspromenad

I helgen var jag och artonåringen på kräftskiva hos min syster. Min syster bor med sin familj i en liten ort drygt 20 mil norr om Stockholm. Min pappa bor på samma ort och så gör även vår Kronprinsessas svärföräldrar, men det är en helt annan historia.

Kräftskivan blev en betydligt lugnare tillställning för mig än för artonåringen och det är väl precis så det ska vara. När jag dagen efter klockan 9.30 mötte upp med min pappa utanför huset, mådde jag därför alldeles utmärkt.

För första gången på säkert 20 år skulle jag på skogspromenad med min pappa. Efter alla skogspromenader jag har släpats runt på med min skogsägande far, borde jag veta det mesta om skog. Men så är det inte. Ett otacksamt barn var jag som mest gick omkring och suckade och var totalt ointresserad av att insupa den i generationer nedärvda kunskapen.

Jag avundas de människor som berättar hur de vet allt om båtbygge bara för att deras pappa byggde båtar eller min vän som är fantastiskt duktig på att kavla ut en deg bara för att hennes morfar var bagare. Själv vände jag ryggen till allt som hade med skogsbruk att göra, jag kan inte rensa en flundra och är en urusel schackspelare. Om jag ska vara lite snäll mot mig själv kan jag erkänna att jag åtminstone har en någorlunda känsla för bridge.

Nu fanns det inte längre någon återvändo vad gäller skogen. Min far är krasslig och orkar inte längre hålla efter den skog som är mina barns. Det är helt enkelt dags för mig att ta över. Vi promenerade i över två timmar i en skog som inte är speciellt stor. Vi gick igenom gallring, återväxt och slutavverkning. Vi pratade om bonitet, enar och älgspillning. För första gången någonsin lyssnade jag.

Sällan har jag varit närmare min pappa än de två timmarna och det var kanske på tiden.

Oväntat

Eftersom tjurfäktning är en bristvara i Sverige har jag bestämt mig för att hitta andra vägar till mer krydda i livet. En väg är att göra oväntade saker. För mig som är en ganska förutbestämd och tråkig person, behövs bara små små oförmodade beslut för att mitt liv ska ta en lite annan riktning.

Små oväntade beslut kan vara att bjuda hem personer jag aldrig tidigare har bjudit hem. Bara att våga bjuda hem någon som jag aldrig tidigare har umgåtts med på det sättet kan vara en utmaning. Det visar sig sedan vara den mest naturliga saken i världen. Båda att bjuda hem och att äta middag tillsammans.

En annan sak kan vara att ta ett dopp under morgonpromenaden. Det medför lite pyssel eftersom jag är för feg för att bada naken bland morgontidiga barnfamiljer. Nakenbad på offentlig plats är säkerligen även förbjudet enligt lag. Men med lite planering kan det ändå bli ett oväntat inslag, även om inte ett helt spontant beslut.

Snart är jag nog mogen för något ännu mer oväntat.

Tacos

I vår familj bestämmer vi vuxna vad som ska ätas och barnen får anpassa sig därefter. Man skulle kunna tro att det förklarar varför samtliga våra barn är smala som stickor, men det tror jag inte. När mina tonåringar var små anpassade jag maten helt efter dem, eftersom det bara var vi tre och de var lika smala då.

Min förhoppning är att våra barn successivt lär sig att tycka om den mat som serveras även om stor skepsis råder ibland. Till viss del tycks det vara medfött vilken mat barn tycker om och inte. Artonåringen äter det mesta med glädje medan sextonåringen ratar desto mer. Ändå är båda uppfostrade på samma sätt.

I går fick för ovanlighetens skull sjuåringen bestämma vad vi skulle äta till middag. Självklart blev det tacos, hennes absoluta favoriträtt och det som jag aldrig väljer att laga själv. Jag har lite svårt för mat som säljs i färdiga lådor uppstaplade i rader på en särskild hylla.

Tacos är lite grann som förorten. Det är praktiskt, enkelt, smidigt och framförallt är det så himla kul för barnen. Men ikväll blir det harira, helt på mina villkor.

Kanelbullar

Tjurfäktning

Peter Andersson berättar i sitt sommarprogram om kontrasten mellan dramatiken i tjurfäktningens Spanien och präktiga Sveriges löpsedlar om krav på datummärkning. Det han sa träffade mig mitt i bröstet. Exakt så är det. Här i Sverige rynkar vi föraktfullt på näsan åt den blodtörstande och irrationella tjurfäktningen samtidigt som vi spänner cykelhjälmen ytterligare ett snäpp.

Var i mitt liv finns tjurfäktningen? Inte ska jag behöva vända upp och ner på hela min nuvarande tillvaro för att hitta mer dramatik i livet? Går det inte att hitta spänning som inte innebär konflikter och slitningar?

Jag tror inte att det är själva adrenalininjektionen jag söker. Då skulle det räcka med att åka fritt fall på Grönan med jämna mellanrum. Snarare är det något som kommer inifrån. Tjurfäktning är så mycket mer än bara att jaga eller att bli jagad. Det är konst, färgprakt, ritualer och respekt.

Den här frågan kräver lite ytterligare eftertanke. Så länge tror jag att jag ska baka kanelbullar. Det kanske inte är tjurfäktning, men det är mustigt, ljuvligt, sinnligt och väldigt mjöligt.

Jane Austen

Vad är det med Jane Austen egentligen? Hur kommer det sig att böcker skrivna av en kvinna som föddes för 235 år sedan, fortfarande fascinerar lika mycket? Kanske till och med mer. Jag är inte den första som ställer mig den frågan och diskussionen börjar antagligen bli uttjatad.

I söndags började reprisen av BBC's version av Sense & Sensibility, vilken jag lyckades missa. Ingen fara med det eftersom ytterligare en repris sändes på måndagen kl 16.55. Perfekt tänkte jag som arbetar hemma för tillfället. Mannen kommer inte att vara hemma förrän närmare sex och jag kan i lugn och ro titta på det första avsnittet utan att avslöja att jag ägnar mina dagar åt att titta på TV.

På hemmafrumanér ägnade jag hela eftermiddagen åt att putsa hemmet. Ingen skugga skulle falla över mig, om jag mot förmodan skulle ertappas framför TV'n den sena eftermiddagen. När det bara var fem minuter kvar till att programmet skulle börja, hörde jag oroväckande pip från vår uppfart. Som jag befarade var det backcensorn på mannens bil jag hörde.

Vadan detta? Komma hem före fem första arbetsdagen? Precis när mitt TV-tittande skulle börja! Det var bara att krypa till korset och erkänna att jag inte skulle komma att vara tillgänglig på en timme. Min svaghet för Jane Austen är tidigare känd här hemma så det var ganska enkelt att förklara varför jag var tvungen att sätta mig framför TV kl 17 en måndagseftermiddag, även om förståelsen nog inte fanns där.

På söndag är det dags igen, eller måndag eller varför inte både och...

Beachvolley

För elva år sedan lånade jag och åtta vänner (eller om vi var fler, jag kommer inte riktigt ihåg) en lägenhet i Halmstad av en bror till en i sällskapet. Vädret var inte det bästa vilket passade oss ganska bra. Vi behövde nämligen aldrig oroa oss för att inte få plats med vårt beachvolleynät på stranden, vilket var betydligt viktigare än sol och bad.

De senaste åren är vi tre familjer som har försökt få ihop en vecka tillsammans, även om det inte alltid har lyckats på grund av barnafödande, utlandsflyttar och annat. Utav oss sex vuxna var fyra av oss med redan i Halmstad och en femte skulle kunna ha varit med.

Våra förutsättningar har ändrats en del sedan vår första sommar i Halmstad och i år har vi hyrt ett hus utanför Blåvand på Jyllands sydvästra kust. Förutom att huset är stort och rymligt med bra sängplatser till oss alla, finns där även inomhuspool, bubbelpool och det viktigaste av allt - en riktig beachvolleyplan.

I poolen och bubbelpoolen är alla välkomna. Barn och vuxna samsas och leker, oftast på barnens villkor. På beachvolleyplanen får inga barn vara med. Här gäller inte regeln att alla får vara med och vi spelar inte bara för att ha kul. På vår beachvolleyplan är det spel på stort allvar och det är precis det som är så fantastiskt roligt.

Strandliv

Tre exklusiva svarta bilar kör ut på stranden och parkerar sida vid sida med fronten mot det vidsträckta havet. Under några sekunder hinner de omkringliggande semesterfirarna fundera över vilken typ av statsbesök som kan väntas på en strand på Jyllands sydvästra kust.

Bildörrarna öppnas och istället för välklädda diplomater ramlar tre barnfamiljer ut i grälla semesterfärger. Kontrasten är stor mellan de sobra bilarna och det vardagstumult som uppstår när strandtält, bollar, drakar och filtar ska packas fram.

En halvtimme senare har strandtälten monterats, filtar placerats i sanden och badkläderna kommit fram. Under en kort stund vilar ett lugn över det brokiga sällskapet, innan det är dags för strandlekar av det mer spektakulära slaget.

Tävlingar i handstående avlöser stafett i skottkärra och krabbgång. Styrkedemonstrationer och balansövningar blir till prestigefyllda tävlingsmoment. Återigen drar sällskapet blickarna till sig från övriga strandbesökare som nu är klart övertygade om att det inte rör sig om ett statsbesök.