När det är en kvart kvar av påsklovets gymnastikläger samlas många föräldrar för att få en glimt av sina guldklimpar. Några ropar högt ner från läktaren för att påkalla uppmärksamhet från barnen nere i salen, andra (som jag till exempel) nöjer sig med att bänka sig på läktarplats för att smygkika ner på aktiviteterna.
Då kommer han, glasmästarsonen, med cykelhjälm och självlysande väst. Han placerar sig mitt framför oss sittande föräldrar och tittar ut över hallen, totalt ovetande om att han därmed skymmer sikten för alla andra.
Med självbehärskning som en matador tyglar jag den pyrande kärringen i mig och säger ingenting. Varje återstående minut blir en kamp mellan mitt förnuft och känslan av att vilja skjuta iväg en dräpande kommentar. Förnuftet vinner även denna gång, vilket kanske är ett bevis på att jag ännu inte är en fullfjädrad kärring. Men jag känner att hon finns där, redo att ta språnget.
Kina, jag tror att jag redan är en fullfjädrad kärring... jag känner i hela kroppen att jag inte skulle kunna ha hållit tyst... Kram Camilla
ReplyDelete