Uppfostran

På frågan vem man vill vara i Pippi Långstrump svarar nog de flesta Pippi. Möjligtvis Pippis pappa eller Herr Nilsson. Absolut ingen skulle svara Tommy och Annikas mamma, det kan jag hederligt försäkra. Därför är det inte så roligt den dagen man upptäcker att man är just Tommy och Annikas mamma. Denna "man" betyder naturligtvis i detta sammanhang "jag".

Vi har ofta sjuåringens kompisar på besök över middagen och nästan varenda gång förfäras jag över deras brist på bordsskick. Eftersom jag precis har erkänt vem jag är och även kan erkänna att jag inte är stolt över det, har jag självinsikt nog att inse att det inte är barnens bordsskick det är fel på, det är mig.

Det är OK att börja äta innan jag har sagt varsågod, att ha armbågarna på bordet och äta med bara gaffel och öppen mun. Dessutom är det OK att svära i varannan mening så länge det är på ett annat språk.

Varje dag kämpar jag med mitt alter ego. Å ena sidan vill jag släppa fram henne i full blom och låta henne fritt bekämpa all form av ouppfostran, å andra sidan inser jag att jag är totalt förlegad och näst intill förryckt. Tills vidare fortsätter jag att pysa ut henne då och då för att fostra mina egna barn.