Fristående

Yngsta dottern går på gymnastik och är naturligtvis i sin mammas ögon mycket begåvad. Jag anser mig dessutom vara helt opartisk i min bedömning, vilket kanske ytterligare bevisar min totala brist på självinsikt.

Om en månad är det dags för första tävlingen och i friståendemomentet får endast hälften av gruppen vara med. I övriga moment är alla med. När jag stod och tittade på träningen för en vecka sedan fick jag intrycket att min dotter inte var utvald att vara med bland de åtta som skulle representera truppen i friståendet.

Den känsla som välde upp i mammahjärtat var näst intill skrämmande. Jag kunde inte ens nöja mig med känslan utan var dessutom tvungen att stolpa fram till en av ledarna för att förhöra mig om om urvalet hade gjorts och i sådana fall hur det hade gått till. Beskedet jag fick var att de ännu inte hade valt ut vilka som kommer att vara med, ett besked jag tog emot med misstänksamhet.

I går kom dottern hem och meddelade glatt att hon var utvald att vara med i friståendet. Jag vet inte vem som var gladast över det beskedet, min dotter, jag eller min man som slipper se sin fru förvandlas till en rättshaverist.