Nu har jag i alla fall tid. Vi sitter i lobbyn på vårt hotell på Manhattan och väntar på att få frukost. Vi har varit varit vakna till och från sedan tre i natt och börjar bli hungriga.
För första gången sedan vi flyttade hem i juli 2009 är jag tillbaka i NYC och jag njuter varenda sekund. Lite lider jag också. Över att jag inte längre bor här. I går åt vi Shrimp salad och New England Clam Showder på Oyster Bar på Grand Central Station. Ingen jet lag i världen kan förstöra den måltiden.
Risken finns att jag gråter en skvätt på onsdag eftermiddag när vi måste åka hem igen, men tills dess kommer jag att njuta varenda sekund.
Om du inte grät en skvätt blir jag förånad. Själv stod jag med armarna runt Kicki och grät och hulkade som ett barn när vi skulle åka tillbaka till Sverige när vi var tillbaka i NYC första gången efter vårt NY-äventyr i somras. Småsnörvlade hela vägen till Newark och stortjöt igen på planet accompangerad av Peggy som var minst lika förkrossad, då grät jag ännu mer för att jag led så med P. Det är som du skriver, en plats man har svårt att inte älska, och varför försöka, det är lika bra tt ge sig hän i kärleksaffären och älska på avstånd när man inte är där. /my
ReplyDeleteförVånad
ReplyDeleteDu har så rätt, även om jag lyckades hålla tillbaka tårarna. Troligtvis för att jag var så nervös att vi inte skulle lyckas uppgradera till Business på hemresan, vilket visar hur uselt ytlig jag är. Nu lyckades det och jag kunde sova som den prinsessa jag är på hemresan.
ReplyDeleteSnart dags att planera vår tripp tror jag!