Stolt

Den här helgen har jag haft mer anledning än annars att vara stolt över mina barn. Alla föräldrar är nog ofta orealistiskt stolta över sina barn och plågar sin omgivning med allsköns historier om sina avkommors fantastiska göromål. Men den här gången tycker jag att jag är berättigad till att vara stolt.

Strax efter klockan nio på lördagsmorgonen sitter jag, mina systrar samt mina tonårsbarn i bilen på väg till Roslagen för att städa och röja i min mammas sommarstuga. Den ska säljas och måste fräschas till innan visning. Vi krattar, städar, skurar, kånkar och fixar hela dagen och tonåringarna kämpar på utan knot hela dagen.

Söndag morgon drar vi upp alla barnen ännu tidigare. Det är dags för åttaåringens första riktiga gymnastiktävling och tonåringarna inklusive flickvän är beordrade att följa med. Vi vuxna och åttaåringen som valde bort Melodifestivalen till förmån för sömn har inga problem att kliva upp när klockan ringer 5.30. Värre är det för tonåringarna som valde Melodifestivalen.

Trots detta sitter alla i bilen på avtalad tid och klockan 7.15 parkerar vi utanför Tyresö Skola. Tävlingen börjar inte förrän klockan 9 så medan åttaåringen förbereder sig för tävlingen med sin trupp, intar vi andra frukost på läktaren.

Tävlingen blir en succé för åttaåringens gymnastikklubb. De är en fantastiskt duktig och jämn trupp med en disciplin som skulle ha platsat i det militära. Resultatet blir guld i matta och fristående och laget får en definitiv revansch mot förra helgens klubbmästerskap.

Lika stolt som jag är över min duktiga gymnast är jag över mina tonåringar som ställde upp hela helgen, med gott humör till och med.