Ny hatt

Barns möjlighet till simultan språkutveckling är fantastisk, det är vedertaget och ingen nyhet. Vår sexåring lärde sig på några månader att hantera engelska tillräckligt bra för att hanka sig fram i skolan och efter några ytterligare månader var hon helt flytande på det nya språket.

Det jag mest är imponerad av är hur lite det nya språket stör det gamla. Mycket få gånger har hon blandat språken eller använt fel ord vid fel tidpunkt. Några undantag finns naturligtvis, annars vore det omänskligt. Ett nytt ord i sexåringens svenska språk är bland annat "plana", istället för planera. Ganska logiskt egentligen - på engelska heter det plan och på svenska plana. Varför inte? Samma sak med det liknande ordet plantera, det blev planta.

Nu har hösten kommit och jag har köpt en ny mössa till sexåringen, vilken hon envisas med att kalla hatt. På engelska använder man ju ordet "hat" även för mössa. Nu är jag lite orolig för vad hennes klasskamrater ska säga i skolan när hon visar upp sin nya hatt.

Ensamma kvällar

När min mormor var 90 år flyttade hon till ett äldreboende. Jag frågade henne om hon hade lärt känna sina grannar, om hon hade hittat några vänner att prata med. Hon svarade att i hennes ålder behövde man inte prata så mycket, hon var så nöjd med sitt eget sällskap.

Själv är jag inte ens hälften så gammal som min mormor var då, men börjar redan nu förstå vad hon menade. Om det beror på de sex år jag levde ensam med mina äldsta barn, att jag det senaste halvåret har varit gräsänka ungefär 50 procent av tiden eller om det är åldern vet jag inte. Jag är i alla fall rätt nöjd med mitt eget sällskap.

Den här veckan är maken bortrest och tonåringarna hos sin pappa. Kvar hemma är jag och sexåringen. Visst är det trist att laga mat till en så liten familj, men å andra sidan har vi frysen full av rester.

Med en dator, stickning, några glossiga magasin och bra böcker är jag hur nöjd som helst. Även om jag är glad över att inte behöva vara gräsänka på halvtid längre, vilket är bäst att tillägga.

Spotify

När vi bodde i USA kunde vi bara på avstånd följa alla våra vänners kommentarer och glädje över fenomenet Spotify. Av rättighetsskäl fungerar inte Spotify i USA. Men nu är vi i Sverige och jag har äntligen kunnat ta del av denna företeelse.

Så nu sitter jag här med möjlighet att lyssna på all världens musik och jag känner mig helt låst. Var börjar man? Hur väljer man?

Det finns en anledning till att vi behöver TV- och Radiokanaler trots internets alla möjligheter. Någon måste hjälpa oss att hitta i den oändliga källa av utbud. Visst finns det många hjälpmedel på internet att sortera utbudet - om du gillar det här, gillar du nog också detta osv. Men tänk om det finns något där ute som man inte vet om att man gillar? Något som är helt annorlunda än det jag gillar idag. Hur ska man kunna utvecklas i sin smak om man bara håller sig inom de områden man känner till?

Restaurangbesök

På vår gata bor också fyra stycken av mina bästa vänner. Vi har känt varandra i mer än tio år och följt vår allas utveckling från singlar till föräldrar. Det är inte ovanligt att grannar blir goda vänner, men vi har alltså gjort det omvända. Jag kanske bör tillägga att vi inte har varandra till närmaste grannar, det är några hus emellan.

I fredags utnyttjade vi vår närhet, genom att besöka områdets restaurang. Förutom oss sex var vi fyra små barn, en tonåring och en svärmor i sällskapet.

Det finns många sätt att ta över en restaurang och vi lyckades pricka av åtminstone tre av dem. Ofta räcker det med att man är många. Ett sällskap över åtta personer märks, så är det bara. Ett annat effektivt sätt är att ha små barn med sig, det lyckas alltid. Ingen kan undgå en familj med barn på restaurang. Är man tre familjer med barn blir det ännu mer märkbart. Sist och inte minst kan man tömma restaurangen på vin. Efter ett tag tar då föräldrarnas ljudnivå över barnens och den omtanke som kanske fanns om de andra gästerna är som bortblåst.

Vi ska nog fundera på att ligga lågt ett tag och inte besöka just den restaurangen på några veckor. Med tanke på hur trött jag var på lördagen finns det mer än ett skäl till det.

Gnäll

Det finns en sida hos mig som förhoppningsvis är ganska dold. Av någon anledning visar sig denna sida bara ibland och kanske inte alltid där man förväntar sig.

Jag kan vara riktigt gnällig.

Främst visar sig denna sida i två situationer, restaurangbord och hotellrum. Jag avskyr att få ett dåligt bord på en restaurang och tvekar inte att säga till om det. Självklart för vissa, som inte uppfattar detta som gnäll utan en rättighet.

Dåliga hotellrum är svårare att göra något åt, om det inte är något uppenbart fel på rummet. Som här och nu. Då toaletten står och rinner. Hur irriterande är droppande vatten? Hur irriterande som helst, vilket jag har meddelat receptionisten, som inte kunde erbjuda något alls. Hotellet är fullbelagt och någon personal som kan titta på toaletten finns inte.

Kanske stör jag mig extra mycket på den droppande toaletten för att jag tycker att hela rummet är trist och för att hotellet saknar egen bar. Då hjälper det inte att det var det sista lediga hotellrummet i hela Göteborg.

Täcket är dessutom billig syntet och bredbandsuppkoppligen långsam.

Någon resande försäljare ska jag nog aldrig bli.

Göteborg

Solen har inte ens gått upp när taxin anländer. Efter en snabbcheck av mitt lätta bagage beger jag mig ut till den väntande bilen. Min klädsel är omsorgsfullt vald. Inte jeans, det är för avspänt och inte den fina Boss-kostymen, det är alltför uppklätt, utan den svarta, lite nötta sammetskostymen. Med vit blus och svarta gymnastikskor blir det precis lagom stramt.

Taxin anländer till Arlanda i lagom tid innan in-checkningen och för första gången får jag prova på det nya svenska fingeravtryckssystemet. I sista stund kommer jag på att jag måste checka in min lilla, lilla resväska eftersom jag har en stor flaska linsvätska i bagaget. Vilken fullständigt idiotisk regel. Och hur fånig är inte jag som bryr mig om den?

I Göteborg är himlen grå och luften tät av fuktighet på gränsen till regn. Med hjälp av min oumbärliga telefon lyckas jag hitta rätt buss till dagens mål - mitt första uppdrag som egen konsult. Yrkeskvinnan är tillbaka.

Cysta

Inte mer än fyra veckor efter att vi åter skrivit in oss i det svenska systemet blev jag kallad till mammografi. Mycket snabbt marscherat måste man säga. Förra veckan var det dags och besöket avlöpte snabbt och effektivt. En sådan rutinkontroll som passerar förbi utan varken funderingar eller oro.

I måndags eftermiddag kom ett samtal från Syster Karin. Först trodde jag att det gällde min mamma, men snabbt förstod jag att det var mig det gällde. De ville att jag skulle komma tillbaka för att ta kompletterande bilder.

Vad hjälper det att det överallt på Mammografimottagningen står att återbesök är vanliga och inget att oroa sig för? Om och om läste jag lappen jag fått med mig som sa exakt samma sak. Samtidigt visste jag också att för några betyder återbesök något att oroa sig för. Varför skulle jag inte kunna vara en av dem?

I två dagar levde jag med en dödsdom över mig. Alla som har tagit ett HIV-test och har något hyss på sitt samvete vet hur det känns. Alla mörka tankar som hann passera genom min överhettade hjärna kan jag inte återge, det är inte meningsfullt, men många var det.

I morse var det dags för min dom. Det visade sig vara en högst ofarlig cysta. Mycket vanligt i min ålder och inget att oroa sig för. Inget som kommer att åtgärdas heller.

Åter tillbaka till livet alltså och det känns skönt.

Soundtrack

I går gjorde jag ett nytt försök med stadens kommunala transportmedel. Allt flöt bra, inga incidenter eller förseningar någonstans. Inte behövde jag betala på bussen heller. Avsikten var att betala med en SMS-biljett, men busschauffören orkade inte hjälpa till utan viftade bara förbi mig. På tunnelbanan köpte jag remsa. Inte vill jag vara den som åker snålskjuts.

När jag åker kommunalt brukar jag lyssna på slumpmässig musik i min ipod (som 50 procent av alla andra). Sedan brukar jag låtsas att jag är med i en film och musiken är filmens soundtrack.

Den här resan började med Stan Getz' Round Midnight. Klassisk deckarmusik. Inte en modern deckare a là CSI, utan en hederlig gammal Stig Trenter.

På perrongen var det Anna Ternheim Halfway to Fivepoints. En helt annan film. Smäktande melankolisk, troligtvis fransk, om det inte vore för den svenska texten. På tåget sätter Jazzmatazz igång med Plenty. Det coola jazziga soundet är nästan en surrealistiskt kontrast mot resenärernas allvarliga ansikten. Musikvalet är helt osannolikt i sammanhanget, ingen skulle välja Plenty som bakgrundsmusik i en tunnelbanescen.

Resan avslutas med att Pink Floyds One of These Days smyger igång. En uppladdning, upptrappning eller förväntan, men oklart om vad. Ungefär som Reines skateboardfärd till Oxygen i filmatiseringen av Barnens Ö.

Sedan är jag framme vid Slussen och min filmvärld får ett abrupt slut.

Oron

Oron är ett monster som lever i magtrakten och livnär sig på ovisshet och rädsla. Som ett foster i sin mammas mage, sover monstret på dagarna. Vardagliga bestyr och rörelse vaggar besten till skenbar sömn.

När kvällen kommer vill han utfodras. Då förväntar han sig funderingar, ängslan och vånda. Allt eftersom växer han sig starkare. När monstret tar över finns bara trösten som bot. En tröst lika urholkad som oron den ska bekämpa.

Stickning

Som noterat har mina inlägg varit lite glesa de senaste veckorna. Dels beror det på att mina inspirationskällor är en aning enahanda för närvarande och det förekommer risk för upprepning, näst intill tjat. Främst beror det dock på att jag har varit upptagen med annat, nämligen stickning. Jag håller på och stickar en tröja till mig själv och det tar en himla massa tid.

Varje kväll sitter jag upptryckt i soffan med min stickning samtidigt som maken sitter brevid och läser. Och ondgör sig över att 40-åringar i boken han läser framställs som medelålders.

"Ingen 40-åring idag skulle framställa sig själv som medelålders", muttrar han samtidigt som han sträcker boken efter ljuset eftersom de välbehövliga läsglasögonen ännu inte är införskaffade.

"Inte i Stockholm kanske", svarar jag, plirande över min stickning. "Det är nog annorlunda ute i landet."

Skulle vi vara medelålders? Pyttsan heller.

Himmelskt

Första gången jag såg filmen Amadeus (1984) grät jag floder den sista minuten. Nästa gång jag såg filmen grät jag hela sista sekvensen av filmen. Under alla år har jag trott att jag grät för att filmen var sorglig. Att det var det faktum att Mozart dog så ung och att han begravdes i en massgrav, som lockade fram mina tårar.

Nu vet jag att det inte var Milos Formans filmkonst som fick mig att plocka fram näsduken, utan Wolfgang Amadeus Mozart själv. I slutscenen av filmen spelas nämligen Lacrimosa ur det Requem han skriver på sin dödsbädd.

Det räcker med att detta Requem spelas på radio så kommer tårarna per automatik och avsnittet Lacrimosa i synnerhet. Inte för att det är sorgligt utan för att det är himmelskt vackert. Om det är sant att Mozart skrev sitt Requem på dödsbädden, måste han ha haft kontakt med himlens änglar under tiden.

Milos Formans film är jag inte längre lika faschinerad av, men musiken består.

Träning

Ända sedan jag slutade med skolgymnastik har jag ägnat mig åt någon form av träning på min fritid. Det började med Friskis & Svettis och volleyboll, sedan blev det aerobics på Yvonne Lins Workouten och därefter SATS i massor av år. Det första jag gjorde när vi flyttade till New York var att bli medlem i New York Sports Club.

Med den bakgrunden skulle man tro att jag är en synnerligen vältränad person. Men av en anledning, som jag är mycket väl medveten om, blir det aldrig så. Jag är alldeles för ombytlig och luststyrd i min träning. Ingen uthållighet alls. För att bli vältränad måste man utmana sig själv även när det blir lite småtrist, men det gör inte jag. Då byter jag träningsform och därmed börjar om från början.

Sedan vi flyttade tillbaka till Sverige har jag bara ägnat mig åt morgonpromenader, vilket varken skapar flås eller muskler, men har passat utmärkt under denna vackra sensommar. Nu har jag skaffat mig ett tvåveckors prova-på-kort på Sollentuna Simhall och tänker ägna mig åt gymträning ett tag. I alla fall i två veckor. Sedan är jag lite sugen på att återuppta ridningen igen, men det kanske man inte kan göra mitt i terminen. Något lär det bli i alla fall och någon Arnold kommer jag inte att bli nu heller. Men å andra sidan tröttnar jag aldrig helt.

Percys

De som ställer extra krav på sin fredagsstek och bor norr om Stockholm åker till Percys Kött. I alla fall de som inte har möjlighet att handla i Stockholms City. Såsom den hemmafru jag är (för tillfället), har jag möjlighet att vara där i god tid innan rusningen. I fredags var jag där klockan tre på eftermiddagen och butiken var redan smockfull. Hur det ser ut två timmar senare, vill jag inte ens tänka på.

Anstormningen till denna affär måste betyda att det finns en efterfrågan på bra mat. Varför ser då utbudet ut som det gör? I alla dessa nya centrum som förstärks och piffas upp, saknas fortfarande utbudet av kvalitetsmat. Är det för att vi bara har lust att betala för kvalitet ett par dagar i veckan som utbudet är så litet? Övriga dagar tycks det fortfarande bara vara priset som gäller. Eller är det bekvämligheten och tidspressen som styr?

Eftersom ICA helt tycks ha missat trenden med närodlat och närproducerat, måste det finnas ett fönster i marknaden inom det området. Frågan är bara om någon hinner hitta dit, innan vi har hoppat på nästa trend.

I vilket fall som helst köpte jag en hjortstek i fredags som inte var av denna värld. Jag kryddade steken med lite salt, peppar och timjan och brynte den runt om. Därefter 1,5 timme i ugnen på 150 grader. Vi hann med ett par glas vin hos en av grannarna innan den var färdig. Hur gott som helst. Och miljövänligt.

Pipper

På temat, vad gör en svensk hemmafru hela dagarna, kommer nu nästa, mindre roliga aktivitet. Hela torsdagen gick åt till avlusning av såväl mig själv som 6-åringen. Själva avlusningsprocessen gick ganska snabbt när jag väl införskaffat avlusningspreparatet, men om man även vill städa ut luskänslan ur huset blir det lite mer jobb.

Enligt Apotekets hemsida sprids inte löss genom lakan, handdukar, möbler eller dammiga golv, men enligt instruktionen på Paranix bör man tvätta allt, dammsuga alla golv samt slänga dammsugarpåsen därefter. Varför man ska slänga dammsugarpåsen efteråt när de små djuren högst överlever ett dygn utan en hårbotten att klamra sig fast vid, förstår jag inte. Nästan anser jag att deras preparat blir underminerat av ett sådant påstående. Själv nöjde jag mig med att tvätta lakan och handdukar samt städa golven. Sedan var den dagen förbi.

17 år med barn i huset tog det tills det drabbade mig första gången. Endast en gång tidigare har vi haft det i familjen och det är mer än tio år sedan. Nu är det luskamning som gäller framöver, både morgon och kväll.

Torsdagkvällen avslutade jag tillsammans med några vänner på bio. För första gången på flera år var jag på en film som inte kunde klassas som Familjefilm. Vi såg Inglourious Basterds av Quentin Tarantino och den var riktigt bra.

Köer

Såsom ovan förortsbo känns Stockholms innerstad ibland mer ointaglig än Fort Knox. Ena dagen är det signalfel på tunnelbanan och andra dagen brinner det på Centralen. Med dessa upplevelser i bagaget lovade jag 15-åringens vänortskamrat från Tyskland att köra in honom till Centralen för att ta Flygbussen tillsammans med sina tyska skolkamrater. Han hade dessutom en stor resväska att släpa på.

De skulle träffas klockan 10 på onsdagens förmiddag och vi gav oss av hemifrån 9.30. Redan på utfarten insåg jag att något inte var som det skulle. Trafiken stod i stort sett still och vi rullade knappt märkbart framåt.

Ganska snart insåg jag att vi inte skulle kunna vara inne på Centralen klockan 10. Istället ringde jag läraren och meddelade att jag kör ut vår tyske vän till Arlanda i stället. Det går betydligt snabbare. Sagt och gjort vände vi bilen och begav oss hemåt en stund innan det var dags för avresa till flygplatsen. 15-åringen fick ta bussen in till skolan på egen hand.

På flygplatsen fick vi vänta länge innan resterande av gruppen dök upp. Vi var inte de enda som hade fastnat i trafiken. Först strax efter klockan 12 var jag tillbaka hemma igen.

Varför berättar jag då denna, inte alltför intressanta, historia? Därför att så här är det när man är hemmafru. Ofta får jag frågan - Men, vad gör du på dagarna egentligen? Och precis det här gör jag. Utan stress och dåligt samvete hjälper jag andra att lösa situationer som kanske inte ens hade uppstått om jag hade befunnit mig på en arbetsplats.

Cykeltur

Välbefinnande kan vara något så enkelt som en cykeltur med tre småtjejer en solig söndag i september.

Rättelse

Jag har fått tack från Livsmedelsverket och jag känner mig uppskattad och nöjd.

Livsmedelsverket

I mitt sökande efter statistik över svenskars smörkonsumtion hittade jag en sida på Livsmedelsverkets hemsida som refererade Jordbruksverket konsumtionsstatistik.

I Livsmedelsverkets sammanfattning redogjordes för att svenskars gräddkonsumtion hade ökat från 67 liter per person och år till 1011 liter per person och år. Jag reagerade på att siffrorna verkade för osannolika för att vara sanna och kontrollerade mot Jordbruksverkets egen statistik. Där framgick att siffrorna skulle vara 6-7 liter och 10-11 liter, vilket är lite skillnad.

Som en god samhällsmedborgare, eller möjligen som en uppstudsig petimeter med för mycket ledig tid, mailade jag Livsmedelsverket om de felaktiga uppgifterna. I dag är uppgifterna rättade, vilket var snabbt och effektivt jobbat. Men inte ett ljud som tack till mig.

Günter

Som någon kanske har förstått är jag just nu starkt besatt av programmet Sommar i P1. Efter detta inlägg lovar jag dyrt och heligt att aldrig mer nämna något om detta program, i alla fall inte under 2009. Ett sista inlägg måste det i alla fall bli och det beror på Günter Graffenberger.

Efter att ha lyssnat på hans program inser jag att jag inte har något att säga och bör vara tyst. Vilket liv, vilken erfarenhet och vilka upplevelser. Europas 1900-talshistoria förpackad i en person. Jag lägger mig på mina knän och bugar för den man som inte bara har genomlevt andra världskrigets fasor utan också drabbats av vår egen Östersjökatastrof. Dessutom har han förmågan att förmedla sin historia så att den känns i varje nerv.

Günter Graffenbergers program bör sändas varje år som en påminnelse om det krig som rasade och det schakrande av landsgränser som pågick i Europa för mindre än en mansålder sedan.

Sommar

Året är 1969 och den lilla flickan med de blonda ostyriga lockarna har ännu inte fyllt fyra år. Hon befinner sig på en bondgård någonstans på den småländska landsbygden. Gården är dagmammans föräldrahem och hon är där tillsammans med dagmammans två jämnåriga barn. På en bondgård på 60-talet har tiden stått stilla. Mjölken kommer direkt från korna och dricks ljummen och i stallet står en häst som är så bred att flickorna nästan inte når runt med sina korta ben.

Den lilla flickan hanterar äventyret lika självklart som fyraåringar hanterar allting de upplever. Hon har ingen aning om den uppståndelse hon och hennes mamma har väckt i det lilla småländska brukssamhället. Hon hör aldrig skvallret om den nya sekreteraren på bruket som har med sig sin dotter men ingen man.

Så kanske jag skulle börja mitt sommarprogram, om jag någon gång skulle ha ett. Jag övar lite bara.

Statistik

1960 förbrukade vi i Sverige 21,5 kg smör och margarin per person och år. Begreppet lättmargarin var inte uppfunnet och finns därför inte med i statistiken. 2006 förbrukade vi 7,1 kg smör och margarin samt 3,9 kg lättmargarin. Vår förbrukning har alltså minskat med hälften om vi räknar med lättprodukterna. Under samma period har vår läskkonsumtion ökat från 22,3 liter till 89,7 liter.

1971 vägde en 18 årig man (kan man säga "man" om en 18-åring?) 67,4 kg och idag väger han 72,8 kg. En viktuppgång på mer än 5 kg således.

Med detta vill jag bara säga - ta smör på mackan nästa gång och njut av hur gott det är.

Och så en påminnelse om varför opera är livet, döden och totalt oumbärligt.

http://www.youtube.com/watch?v=hbKrTb_SwEE

Bussresa

För att komma till vår förort måste man antingen ta tunnelbana och buss eller om man åker i rusningstrafik, ta direktbuss från Sergels Torg. Hittills har jag mest rört mig i närområdet och använt bilen, men nu var det dags att prova på kollektivtrafiken.

Att bussen ska gå från Sergels Torg har jag läst, men exakt var vet jag inte. Jag chansar på Klarabergsgatan, vid Åhléns. Det visar sig vara fel. Förvirrat ser jag mig omkring och vet inte var jag ska börja leta. Då slår det mig att 17-åringen har åkt buss från Sergels Torg en gång och jag ringer henne. Hon kan berätta att bussen går från Sveavägen, utanför resebyråerna, inte från Klarabergsgatan. Hur hon visste detta hann jag aldrig fråga, men det måste jag ta reda på. Med blandade känslor inser jag att jag har kommit dit då jag inte alltid vet mer än mina barn.

Bussen kommer omedelbart och jag kliver på, sträcker fram min remsa och säger vart jag ska. Busschauffören tittar irriterat på mig och min remsa. Därefter muttrar han något som jag inte uppfattar, varför jag igen säger min destination. Några sekunder senare inser jag att han har frågat mig om det är zon A eller B och jag svarar att jag inte har en aning. Jag avhåller mig från att i samma otrevliga ton som jag har blivit bemött svara, att det är faktiskt inte är mitt jobb att hålla reda på vilken zon de olika hållplatserna ligger i. Troligvis hade en betsk kommentar från min sida inte gjort någon större skillnad, vi remsåkare står redan lägst i kurs hos stadens busschaufförer.

Turbofru

Mitt undermedvetna har blivit påtagligt medvetet om att mina sötebrödsdagar som hemmafru är räknade. Det började i självplocket i slottsträdgården och fortsatte på söndagen med blåbärsplockning och blåbärsmuffinsbak som följd under måndagen. Därefter kulminerade hemmafrustöket med boken Bröd från Brunkebergs Bageri av Heléne Johansson och påbörjat surdegsbak.

På fredag får jag reda på om det här med surdegsbak är något för mig eller inte. Då ska surdegen vara färdig att använda.

Två scenarier finns. I det första kommer min man hem efter jobbet och känner lång väg hur det doftar nybakat bröd från vårt lilla hus. När han kommer innanför dörren möts han av sin Monika Alhberg-lika fru som med lite mjöl på kinderna men med glittrande blick erbjuder honom ett glas rött vin tillsammans med nybakat surdegsbröd toppat med paté. I bakgrunden spelas Intermezzo ur Cavalleria Rusticana och hemmet är inte bara rent, utan alla tavlor hänger där de ska och endast de möbler som ska finnas där gör så.

I det andra scenariet jäser inte bröden och bränns dessutom vid i ugnen. Frun i huset blir sur och vresig över det misslyckade baket och hinner varken inhandla middag eller vin. Tavlorna står fortfarande utefter väggarna och halva vardagsrummet är ännu fullt av möbler som inte har någon lämplig plats i det nya effektiva huset.

Eller blir det någonstans däremellan.