Soundtrack

I går gjorde jag ett nytt försök med stadens kommunala transportmedel. Allt flöt bra, inga incidenter eller förseningar någonstans. Inte behövde jag betala på bussen heller. Avsikten var att betala med en SMS-biljett, men busschauffören orkade inte hjälpa till utan viftade bara förbi mig. På tunnelbanan köpte jag remsa. Inte vill jag vara den som åker snålskjuts.

När jag åker kommunalt brukar jag lyssna på slumpmässig musik i min ipod (som 50 procent av alla andra). Sedan brukar jag låtsas att jag är med i en film och musiken är filmens soundtrack.

Den här resan började med Stan Getz' Round Midnight. Klassisk deckarmusik. Inte en modern deckare a là CSI, utan en hederlig gammal Stig Trenter.

På perrongen var det Anna Ternheim Halfway to Fivepoints. En helt annan film. Smäktande melankolisk, troligtvis fransk, om det inte vore för den svenska texten. På tåget sätter Jazzmatazz igång med Plenty. Det coola jazziga soundet är nästan en surrealistiskt kontrast mot resenärernas allvarliga ansikten. Musikvalet är helt osannolikt i sammanhanget, ingen skulle välja Plenty som bakgrundsmusik i en tunnelbanescen.

Resan avslutas med att Pink Floyds One of These Days smyger igång. En uppladdning, upptrappning eller förväntan, men oklart om vad. Ungefär som Reines skateboardfärd till Oxygen i filmatiseringen av Barnens Ö.

Sedan är jag framme vid Slussen och min filmvärld får ett abrupt slut.