Själv är jag inte ens hälften så gammal som min mormor var då, men börjar redan nu förstå vad hon menade. Om det beror på de sex år jag levde ensam med mina äldsta barn, att jag det senaste halvåret har varit gräsänka ungefär 50 procent av tiden eller om det är åldern vet jag inte. Jag är i alla fall rätt nöjd med mitt eget sällskap.
Den här veckan är maken bortrest och tonåringarna hos sin pappa. Kvar hemma är jag och sexåringen. Visst är det trist att laga mat till en så liten familj, men å andra sidan har vi frysen full av rester.
Med en dator, stickning, några glossiga magasin och bra böcker är jag hur nöjd som helst. Även om jag är glad över att inte behöva vara gräsänka på halvtid längre, vilket är bäst att tillägga.
Att din mormor hade vant sig vid att vara ensam - och också trivdes med det - var kanske inte så konstigt - hennes man var ju för det mesta ute på de sju haven. Men något som förvånade och förargade henne var att vännerna alltid sa: "När Per kommer hem måste vi träffas", inte "Nu när du är ensam
ReplyDeletekan vi väl träffas"!
Din mamma (som stolt visade upp sin pappa för misstrogna kamrater när han vid tillfälle råkade vara hemma)