Förluster

Kläder tenderar att försvinna för mig. Ibland märker jag när det händer, men försent. Som jeansjackan jag köpte i Bryssel för nästan tio år sedan. Den försvann redan samma år. Jag tror att jag glömde den på en restaurang i Kungsträdgården, men när jag återvände lite senare samma dag fanns den inte kvar. Kanske ramlade den av cykeln någonstans på vägen. Sedan dess har jag aldrig köpt någon ny, trots att jag har tänkt tanken många gånger.

Vissa kläder smyger ut ur garderoben, utan att det märks. Först långt senare uppdagas förlusten och är då omöjlig att reparera. En gång hade jag en nätt och fin bolerojacka i sammet. Ofta när jag ska på fest tänker jag att den skulle vara bra att ha. Sedan kommer jag på att jag inte har sett den i min garderob på flera år. Hur och när den försvann har jag ingen aning om. Troligtvis skulle jag inte ens längre tycka om den.

Klassiskt tillfälle för klädförluster är flytt. Sedan vi flyttade hem från USA hittar jag inte mina Timberlandkängor. De är spårlöst försvunna. Jag köpte dem på Woodbury Common 1997 eller 1998, men de var fortfarande i fin form. Nu får jag klampa omkring i min sons urvuxna kängor i stället, vilket inte alls är lika snygga och sköna.

Därutöver har jag troligen blivit av med en mängd kläder som jag aldrig har saknat, men då är inte heller någon skada skedd.

Hysteri

Tre saker det råder brist på i december - parkeringsplatser, snowracers och kundvagnar på Systembolaget.

Tänk om vi kunde ha ett rullande schema för julen? Alla får välja vilka datum de vill mellan den första december och sista januari att förlägga julhelgen på. Vad är det som hindrar oss egentligen? Tradition, masspsykos och gammal vana antar jag.

Inställt besök

Under några timmar i dag trodde jag att vi skulle utöka vår julafton med ytterligare sju personer. Det hade varit mycket roligt att vara så många i huset, men min hjärna har gått varm med hur mycket mat som behövs för att föda så många. Till slut kom jag in på servetter - inte har vi tygservetter till så många. Bäst att lägga till pappersservetter på inköpslistan.

Efter att i tanken ha klarat av såväl julafton som frukost och middag på juldagen, ändrades planerna och vi blev åter så många som det var meningen från början. Lite tråkigare, men mycket lättare.

Visst skulle det vara underbart med ett stort hus med många rum, rymlig matsal och funktionellt kök. Som vårt hus i vår New York-förort ungefär. Där kunde vi vara många utan att det märktes. Här springer vi på varandra hela tiden om vi är fler än fem. Men Stockholm är inte en stad för stora hus, om man inte är gjord av pengar.

I vår kanske vi kan samla hela tjocka släkten istället när uteplatsen kan nyttjas. Om vi någonsin blir av med all snö det vill säga.

Grubbel

Det är så erbarmligt lite

en människa kan förstå.

Man skulle ej grubbla och tänka

men tänker och grubblar ändå.

Och dagarna fogas till veckor,

veckorna fogas till år.

Man skulle ej snärjas av grubbel

så hastigt som livet går.

Nils Ferlin

Rödkål

Planen för dagen var att tillbringa för- och eftermiddag hos mamma på sjukhuset och däremellan träna med min storasyster. Så väl vi hade behövt den träningen, men ibland blir det inte som man har tänkt sig.

Strax efter min ankomst till sjukhuset ringde skolsyster från skolan och berättade att den lilla sjuåringen var krasslig. Det var bara att packa ihop sakerna och vända hemåt igen.

Nu har vi julpysslat istället för att träna. Dottern och jag har gjort ett flätat julhjärta och jag har kokat rödkål. Om rödkålen har trängts undan på julbordet kan jag rekommendera ett återupplivningsförsök. Om inte annat för att det luktar så gudomligt när man kokar den.

Så här gör jag min rödkål:

1. Strimla 500 g rödkål tunt.

2. Hacka en gul lök

3. Skala och klyfta ett äpple.

4. Bryn rödkål, lök och äpple i smör i en kastrull.

5. Tillsätt 2 hela nejlikor, 2 kryddpepparkorn, 1/2 msk vinäger, knappt 1 tsk salt, 1 tsk socker, 0,5-1 dl glögg, cirka 1 dl buljong. Låt allting koka på svag värme under lock i cirka 1 timme.

Fördelen är att det kan göras i förväg och frysas till julafton.

Lucialinne

När jag passerade Åhléns för ett par veckor sedan slog det mig att jag gett bort sjuåringens gamla lucialinnen eftersom de ändå var för små. För att inte stå utan på Lucia passade jag därför på att köpa ett linne i lagom storlek. Oförskämt billigt linne köpte jag, eftersom det var vad som erbjöds. Man kan fråga sig vem som har betalat när ett lucialinne kostar 129 kronor. Eller inte fått betalt rättare sagt.

Veckan innan Lucia slår det mig att inte ens minsta dottern längre har några officiella Luciaåtaganden. Numera får vi klara oss utan uppträdanden med åtta lucior, tre tomtenissar och två pepparkaksgubbar. Antalet tärnor och stjärngossar tycks tyvärr ha minskat successivt genom åren.

Nu har vi ett oanvänt Lucialinne hemma i storlek 122/128. På något sätt anser jag att alla svenskar borde vara innehavare av ett Lucialinne, varför jag troligen kommer att införskaffa ett i storleken över så småningom. Sen återstår det att se om det kommer till användning.

Snötäcke

Vintern kom så snabbt att vi inte hann röja undan hösten innan vår trädgård ockuperades av snö. Sedan dess har det bara fyllts på och nu har vår höstfröjd fått ett permanent tak av snö. Var ska vi göra av all snö om det här fortsätter? Vi har inte nått fram till hälften av december än och redan har vi fått stora snödrivor på tomten.

Tillbaka

Nu var det så länge sedan jag skrev ett inlägg att jag kanske inte har några läsare kvar. Eftersom min läsekrets inte är gigantisk redan innan, borde jag vara mer rädd om de läsare jag har, men ibland finns det varken tid eller kraft. Oftast är det nog kraften som sinar.

Den här veckan har mitt liv kretsat kring sjukhus. Det är inte min uppgift att redogöra för min mammas sjukdomsförlopp varför jag inte kommer att beröra den saken mer än att konstatera att det är där min tid och kraft har koncentrerats.

Vår familj har numera utökats med ytterligare en familjemedlem. Mannen och yngsta dottern har köpt en dvärghamster. Jag har lovat att ta hand om den om nöden kräver, men jag står inte bakom nytillskottet. I 18 år har jag stått emot allt vad husdjur heter, men nu har vi alltså både fiskar och en hamster.

Vår nya familjemedlem heter Junie B och är en sibirisk dvärghamster. Hon är fortfarande ganska blyg och gömmer sig gärna i sitt hus. Nätterna är hennes tid och då springer hon i sitt hjul på hamstrars vis. Hur kan det vara genetiskt att springa i ett plasthjul när man har sitt ursprung i Sibirien?

Jag lyckades inte ta ett kort på henne, men här bor hon i alla fall:

Mingel

I går var jag på en tillställning med jobbet. Lite privat var det också eftersom flera som var där är mina vänner, men jag var inbjuden på grund av min profession. Vi minglade, åt snittar och drack drinkar. En trevlig kväll helt enkelt.

Bland annat pratade vi om att göra det lite galna och oväntade. Vi som diskuterade saken är inte kända hos vår omgivning att göra galna saker, varför diskussionen är desto mer intressant. Är anledningen till att jag gör så få galna saker att jag inte vågar eller att jag inte vill? Jag vet ärligt talat inte.

Jag tar hela tiden hänsyn till andra människor och helheten. Visst vore det underbart galet att spontant åka iväg på en resa helt ensam till någon exotisk plats och komma hem en vecka senare. Men då börjar jag tänka på vem som ska hämta och lämna på skolan, köra till aktiviteter och andra praktiska saker.

Tidigare i höstas skrev jag att jag skulle göra fler oväntade saker, om än inte galna. Det har blivit dåligt med det. Jag kan inte ens komma på något oväntat jag vill göra. Om någon är intresserad av att hitta på något galet och behöver en kompanjon, hör av er till mig. Jag behöver lite vägledning.

Badminton

Sjuåringen spelar badminton en gång i veckan med traktens badmintonklubb. När vi anmälde henne till klubben fick vi själva välja dag. "Kurser erbjuds måndag, onsdag och söndag, välj den dag som passar er bäst".

Det var en chansning hos klubben som inte riktigt fungerade. Normalfördelningskurvan är inte tillämpbar på ett så litet urval. Sjuåringen och hennes kompis var nämligen de enda som valde onsdag. Varje onsdag mellan 16.30 får därmed sjuåringen och hennes kompis privatlektion i badminton av två tonårspojkar.

Man skulle kunna tro att tonåringarna skulle välja den lätta vägen med dessa småflickor och nöja sig med att lära dem att få bollen över nät så många gånger som möjligt. Men det som är så underbart med dessa unga instruktörer är att de tar våra små tjejer på stort allvar. De lär inte bara ut skillnaden mellan backhand och forehand utan dessutom en mängd specialslag med olika namn som jag inte har lyckats memorera.

Precis det här tror jag är hemligheten bakom en bra lärare - att ta sina elever på stort allvar. För de som kommer ihåg de fantastiska lärarna i programmet Klass 9A, var det precis det de gjorde. De tog alla elever på stort allvar och hade stora förväntningar på alla.