Bystugan ligger utmed väg E45 som går rakt genom Malungs centrum. Den stora salen påminner mer om en frikyrkolokal än en bystuga, med den höga takhöjden och det brutna taket. Det långa bordet är uppdukat som ett u, med de ditresta gästerna på den ena flanken och de lokala gästerna på den andra. I mitten sitter de som är knutna till alla.
På scenen står en man och en kvinna och stämmer sina fioler. Den stränga kylan gör instrumenten ostämda trots att de var nystämda när de lämnade bostaden. Publiken är förväntansfull men också lite misstänksam.
När paret börjar spela försvinner misstänksamheten och församlingen trollbinds av fiolernas spel. På samma sätt som människor i dessa trakter sedan långt tillbaka har trollbundits. Spelandet fungerar som ett tidsfönster. En liten glugg öppnas mot gamla tider, när fiolspelande var den underhållning som fanns. För en stund befinner vi oss i ett tidlöst kosmos där strängarna på fiolerna fungerar som trådarna i ett osynlig tidsnät och binder ihop oss med det som har varit och det som kommer att komma.
Ja ja.
ReplyDeleteSäger du ja, som INTE är uppfödd vid Siljan med fiolerna gnidandes i öronen 24/7.
Vet hut. Det där är bara en Storstadsromantisering.
Och kom nu inte dragandes med Ockelbo. Där åker man bara skoter och ligger med prinsessor.
// T.
Du har helt rätt, jag är en inbiten storstadsromantiker och vet egentligen ingenting om fiolspel och knätofsar. Men på grund av min dalkulla till dagmamma var jag rätt bra på folkdans en gång i tiden.
ReplyDelete