Anna Karenina

Efter Buddenbrooks blev det den norska klassikern Alberte och därefter Moment 22, boken vars titel lever sitt eget liv. Leif G W Persson har ondgjort sig över Albertes tragiska gestalt, Åsa Larsson har näst intill svurit av ilska över Joseph Hellers kvinnosyn och Jonas Karlsson har erkänt att han känner igen sig i såväl Antonie som Christian Buddenbrook.

Med tungt hjärta började jag i torsdags lyssna på den sista programserien av min nya radiopassion, Bokcirkeln. Nu var dags för Anna Karenina av Lev Tolstoj. Ytterligare en bok jag inte har läst.

Samma dag var jag på bokrean tillsammans med en kollega. Helt plötsligt står min kollega framför mig med boken Anna Karenina i handen. Inte för att hon kände till mitt nyväckta intresse för boken, utan för att hon själv tänkte läsa den. Självklart var jag tvungen att slå till.

Den här gången kommer jag att delta aktivt när Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg under fem avsnitt diskuterar den 879 sidor långa Anna Karenina. Nu måste jag behärska mig att inte lyssna i förväg, utan läsa ikapp de 130 sidor de andra redan har hunnit läsa. Vilken Tolstoj-expert jag ska bli. Eller är det litterärt högmod? Kommer jag att låsa upp mig själv med denna tegelsten i sex månader framåt? Återstår att se. Återkommer med rapport om några veckor.

Kaos

Det här med vinterkaos tar fram nya sidor hos oss människor. Snöoväder är nog det närmaste naturkatastrof vi svenskar kan råka ut för i vår hemmiljö och vi gillar det inte. Hur vi hade hanterat översvämningar, orkaner och jordbävningar ska vi nog vara glada för att vi inte behöver få reda på. Översvämningar kanske vi i och för sig kommer att få hantera i vår, när all denna snö ska omvandlas till vatten.

En vän till mig bor i västerort, där tunnelbanan vanligtvis pumpar in hundratusentals människor varje dag till city. Nu när tunnelbanan står stilla får improvisationen ta vid och min vän har börjat lifta till jobbet. Detta är hon inte ensam om, men trots att bilarna tuffar förbi de stora människormassorna vid busshållplatserna i snigelfart, är det inte många som ids stanna. Med fast blick på bilen framför lyckas de flesta bilförarna totalt ignorera sina medmänniskor vid vägkanten.

Två gånger denna vecka har min vän liftat till jobbet och båda gångerna har hon fått lift av män av utländsk härkomst. Tyvärr tror jag inte att det är en slump. Jag tror att det är samma män som hjälpte mig av bussen när jag hade barnvagn, som idag plockar upp strandsatta tunnelbanepassagerare vid vägkanten. Vad är det i vår svenska uppfostran vi har missat?

Frankrike

Egentligen är jag ingen frankofil, men visst finns det ett romantiskt skimmer över det franska och kanske speciellt det franska språket. Det mest franska jag har stött på i Stockholm är restaurangen Paname i Vasastan. På den tiden vi bodde i området var vi där ganska ofta men sedan vi flyttade till förorten har det inte blivit några besök för min del. Förrän i fredags, då alla barnen var upptagna med annat och vi hade några timmar vuxentid att förvalta.

Maten, musiken och speciellt personalen är så fransk att man genom att kliva över tröskeln, förflyttar sig 200 mil söderut. Efter varsin boeuf bourguignon och en flaska vin begav vi oss åter hem till vår svenska förort.

För att förlänga känslan av Frankrike har vi bara lyssnat på fransk musik hela helgen, Jean-Jacques Goldman, Charlotte Gainsbourg och Edith Piaf. Helt olika men lika franska.

Wellington

Sagt vid middagsbordet av sexåringen:

"I går i skolan var jag alldeles tokig. Jag kallade Wellington för Vällington." (Förtydligande: en lärare på skolan heter Wellington).

Jag spärrar upp ögonen och spelar chockad. "Det menar du inte. Du är tokig du"

"Jag vet" fortsätter hon och fnittrar lite förläget.

Min sexåring och jag har nog inte riktigt samma syn på vad "alldels tokig" innebär... Undrar vad hon skulle säga om hon en dag råkade ha en tröja bak-och-fram.

Cloud Nine

Trots att det är flera år sedan vi satte våra fötter på WC går de fortfarande under benämningn WC-tjejerna. WC som i den bar på Skånegatan vi tillbringade så mycket tid på förr, inget annat.

För 15 år sedan kunde vi trängas i baren på lördagkvällen, träffas för brunch på söndagförmiddagen och avsluta helgen med en öl senare på kvällen. Allt på samma ställe. På söndagarna satt vi alltid vid samma bord och barkillarna kallade oss för Tjejerna på 30. Lite förolämpande tyckte vi, trots att det var det vi var, tills vi insåg att vi alltid satt vid bord nummer 30.

Numera träffas vi inte lika ofta och aldrig på WC. Jag vet inte ens om det finns kvar. Men med ojämna mellanrum händer det och det är lika värdefullt då som nu. I går hände det på Cloud Nine på Norra Bantorget. Ett ganska nytt ställe där det serveras mat inspirerad från franska kolonier och även franska klassiker. Gott, trevligt och som vanligt himla kul.

Buddenbrooks

Heliga familjen är slut och jag har ett tag sökt efter något nytt att fördriva tiden med på bussen. Vinterpratarna har gått bra ett tag, även om det aldrig riktigt har lyft. Utom möjligen Hans Rosenfeltds, det var bra. Allvarligt talat med Bob Hansson alternativt Kristina Lugn är lite småkul, men också extremt flummigt.

Nu har jag äntligen hittat en nytt favoritprogram, Bokcirkeln Buddenbrooks. Tyvärr är det bara fyra avsnitt och jag har redan nu, efter de två första avsnitten börjat gräma mig över att det snart är slut. Programserien handlar om Thomas Manns storverk Buddenbrooks och de som läser och samtalar är Jonas Karlsson, Göran Greider och Helena Henschen.

Programupplägget låter otroligt pretantiöst, men är det inte alls. Istället är det som att sitta med tre smarta, vältaliga och insiktsfulla vänner och diskutera en bok. I och för sig en bok jag själv inte har läst, men det gör inte så mycket. Säkert hade det varit ännu roligare om jag hade läst boken själv samtidigt, men det får bli en annan gång.

Stickat

Egentligen skulle den bli färdig till jul, men garnet tog slut. Inte bara hos mig, utan även hos affären. I veckan kom äntligen mitt efterlängtade garnnystan till butiken och jag kunde sticka klart de sista tio centimetrarna på kragen.

Någon kreativ person är jag inte. Jag lagar mat och bakar gärna, men helst efter recept. När jag skriver, skriver jag om sådant som har hänt, jag hittar inte på. Stickar gör jag efter beskrivning, utan några egna utsvävningar. Man är vad man är och jag är ingen konstnär, men en rätt skaplig hantverkare.

(att bilden är lite oskärp beror på att det är sexåringen som har tagit den och att jag anser att oskärpan bidrar till högre konstnärlig höjd i bilden)

Thielska Galleriet

Långt ute på Djurgården ligger Thielska Galleriet. Trots att jag har bott i Stockholm nästan hela mitt liv har jag aldrig varit där. Förrän nu. Såsom medlemmar i Moderna Museet har vi inte bara tillgång till Nationalmuseet, utan även andra konstinrättningar såsom Thielska Galleriet.

Att bege sig ut på Blockhusudden en snöig lördag är som att bege sig ut på landsbygden. Snön ligger i drivor och knappt en människa så långt ögat når. De gigantiska villorna, Manillaskolan och utsikten över Nacka Strand avslöjar i och för sig att vi befinner oss i Stockholm.

Konstsamlingen består av nordiska sekelskiftsgiganter som Carl Larsson, Edvard Munch och Bruno Liljefors. Byggnaden blev färdig 1907 och ritades redan från början för att fungera både som bostad och galleri. Som sig bör finns också ett litet café, inrättat i vad som kallas Bankirens Badrum.

Trots galleriets ensliga placering, är vi inte ensamma. Hälften av besökarna pratar andra språk än svenska och av de svensktalande är det fler än vi som har medlemskort. Jag antar att det är så det ser ut på Stockholms museum, turister och stamgäster.

Utställningen är kul att se, men behållningen av besöket är den fasta samlingen och det underbara huset. Det är som att gå runt i någons privata hem och ta del av dess privata konstsamling, vilket faktiskt från början var fallet. För en romantiker som jag är det lätt att förflytta sig hundra år tillbaka i tiden och vara på besök hos Ernest Thiel.

Resplaner

Snart är det slut på torftiga inlägg om fritidshämtning, mörker, kyla och tristess. Snart ska jag dra nytta av att jag är konsult och vara ledig mitt i. Mitt i våren, när sporlov och påsklov är avklarade och sommaren ännu inte har kommit igång ordentligt, ska jag vara ledig. Inte bara jag, utan även sexåringen som då kommer att vara en sjuåring, ska få följa med.

Den 2 maj bär det av för oss båda till Luang Prabang i Laos. Där ska vi hälsa på svärfar/farfar i tre veckor och upptäcka hans nya land. I dag har jag varit på Laos ambassad och hämtat ut våra visum. Resan till Bangkok är redan bokad. Sista etappen till Luang Prabang saknas fortfarande, men den har svärfar lovat att ordna. Vaccinationer ska vi se över också, men de har jag ganska bra koll på sedan vår flytt till USA.

Visst är det något fiktionskt över en resa på två? En resa med familjen är förutsägbar, men när två personer är ute och reser kan vad som helst hända. Så inbillar jag mig i alla fall att det är och det dröjer ytterligare knappt två månader innan vi får reda på sanningen.

Decimerad skara

Det här med akvarium var visst inte så lätt som man kunde tro. De höga ambitionerna som valde bort enklare varianter som guppies har straffat sig. Alla fiskarna utom tre har drabbats av någon form av pricksjuka som inga behandlingar lyckades tvätta bort.

Dottern är bestört och maken lite stukad. Nu får akvariet vila några veckor innan det är dags för nya försök.

Förortsbo på riktigt

Just nu befinner jag mig i ett långt gånget tillstånd av cocooning. Kvällar som helger tillbringar jag helst hemma och skulle jag kunna välja fritt, allra helst i sängen. Det finns nog många anledningar till detta tillstånd varav det ständiga mörkret och den eviga kylan nog är två av de främsta.

Enda tillgängliga botemedlet mot detta sjukdomslika tillstånd är oumbärliga vänner som drar med en ut när man som minst vill. Oavsett om det rör sig om en middag, teaterbesök, träning eller konsert är det lika nödvändigt ont. Trots att hela kroppen skriker - soffan, sängen, kudden, täcket, vet jag att det är den enda medicin som finns.

I söndags var det en operagala i Johanneskyrkan som gällde. Det var en underbar föreställning med sköna arior och körmusik. Allt i välgörenhetes tjänst för att göra det hela ännu bättre och precis den sortens behandling min åkomma behövde.

Baksidan var att jag avslöjade ytterligare en sanning om mig själv - jag har blivit en förortsbo på riktigt. Nu är jag inte längre en stadsbo som tillfälligtvis bor i förorten, utan nu är jag definitivt en förortsbo. Min käre vän jämförde mig till och med med sin syster i Mora, vilket tyder på att jag har gått från stadsbo till lantis.

Sanningen avslöjades av att jag med vånda planerade var, när och hur jag skulle parkera min bil. I tio år har jag bott i närheten av Johannes Kyrka, varav fem av dem med bil. Ytterligare sju år bodde jag inte långt därifrån, också med bil. På den tiden var bilparkering i innestan en del av livet. Nu har det blivit ett omak, något som måste planeras och kalkyleras. Jag har blivit en lantis.

Ljuset

En förunderlig upplevelse och känsla att vänta på bussen hem till vår förort när det fortfarande är ljust ute. Som att vakna ur ett mörkt töcken och faktiskt kunna urskilja de andra personerna som står och väntar.

Kombinationen av att gå hem tidigare och det långsamt analkande ljuset skapar en nästan syndig känsla. Kan jag verkligen åka hem så här tidigt från jobbet? Är det sant att jag och dottern går hem från fritids i dagsljus? Finns det hopp om en vår?

Efter att ha försökt skotta uppfarten rent, inser jag att vi fortfarande har en bit kvar.

Fiskliv

Varje dag tillbringar vi många minuter framför vårt nya akvarium. Aldrig kunde jag ha anat att ett akvarium skulle innehålla så mycket action och socialt spel.

Jag skulle kunna skriva långa inlägg om kampen mellan de olika ciklidarterna, om färgförändringarna som uppstår hos fiskarna beroende på hur de mår, om malens totala ointresse för sin hetsiga omgivning och tetrornas förmåga men ovilja att simma i stim, men jag inser att det vore att gå för långt. Hur intressant detta än är för oss, inser jag hur totalt ointressant det skulle vara för någon annan.

Riktigt spännande är det i alla fall och vem hade kunnat tro det?

Tonåringar

Plötsligt händer det. Precis som i den där reklamen som jag inte vet vad den gäller. Triss-lott kanske?

Helt plötsligt tar tonårssonen med sig en extra smörgås att äta på bussen, eftersom han äter så dålig frukost. Senare på eftermiddagen ringer samma son och frågar om han och flickvännen ska börja med middagen när han kommer hem. Samma flickvän som troligen ligger bakom denna drastiska förvandling.

Senare på eftermiddagen ringer även tonårsdottern och frågar om hon ska börja med middagen. I och för sig inte lika överraskande, men lika positivt.

Ingenting överraskar mer än tonårsbarn. På gott och ont.

Depeche Mode

När jag var i tonåren skulle man antingen vara syntare eller hårdrockare. Men det stämmer inte riktigt för man kunde också lyssna på Earth, Wind & Fire och vad var man då? Min bästa kompis storebror var syntare, i alla fall till musiken, och därför lyssnade vi också på syntmusik. Egentligen gillade jag Earth, Wind & Fire mer, men såsom den svajiga tonåring jag var tog jag aldrig riktigt strid för min egen musiksmak.

Ett av det stora syntbanden var såklart Depeche Mode och igår spelade de för ett fullsatt Globen. Varken jag eller mannen var egentligen så sugna på att gå. Ingen av oss lyssnar på Depeche Mode idag men återigen hade jag fallit för grupptrycket.

Våra platser låg så högt upp man kunde komma i Globen, med svindel och ganska dålig sikt som följd. Långt, långt nere såg vi den stora massan framför scenen. De riktiga fansen, de som troligen hade lagt ett dygn av sitt liv för att hamna längst fram.

När man sitter så långt bort från scenen på en konsert, blir upplevelsen mer introvert än extrovert. Jag kände mig som han som sitter med halvt slutna ögon på en jazzkonsert och diggar lite försiktigt genom att stampa i takt med foten, långt innesluten i sin egen värld. Men upplevelsen blir inte sämre för det, bara annorlunda. För jag måste erkänna att vi båda blev positivt överraskade av konserten.