Förortsbo på riktigt

Just nu befinner jag mig i ett långt gånget tillstånd av cocooning. Kvällar som helger tillbringar jag helst hemma och skulle jag kunna välja fritt, allra helst i sängen. Det finns nog många anledningar till detta tillstånd varav det ständiga mörkret och den eviga kylan nog är två av de främsta.

Enda tillgängliga botemedlet mot detta sjukdomslika tillstånd är oumbärliga vänner som drar med en ut när man som minst vill. Oavsett om det rör sig om en middag, teaterbesök, träning eller konsert är det lika nödvändigt ont. Trots att hela kroppen skriker - soffan, sängen, kudden, täcket, vet jag att det är den enda medicin som finns.

I söndags var det en operagala i Johanneskyrkan som gällde. Det var en underbar föreställning med sköna arior och körmusik. Allt i välgörenhetes tjänst för att göra det hela ännu bättre och precis den sortens behandling min åkomma behövde.

Baksidan var att jag avslöjade ytterligare en sanning om mig själv - jag har blivit en förortsbo på riktigt. Nu är jag inte längre en stadsbo som tillfälligtvis bor i förorten, utan nu är jag definitivt en förortsbo. Min käre vän jämförde mig till och med med sin syster i Mora, vilket tyder på att jag har gått från stadsbo till lantis.

Sanningen avslöjades av att jag med vånda planerade var, när och hur jag skulle parkera min bil. I tio år har jag bott i närheten av Johannes Kyrka, varav fem av dem med bil. Ytterligare sju år bodde jag inte långt därifrån, också med bil. På den tiden var bilparkering i innestan en del av livet. Nu har det blivit ett omak, något som måste planeras och kalkyleras. Jag har blivit en lantis.