Depeche Mode

När jag var i tonåren skulle man antingen vara syntare eller hårdrockare. Men det stämmer inte riktigt för man kunde också lyssna på Earth, Wind & Fire och vad var man då? Min bästa kompis storebror var syntare, i alla fall till musiken, och därför lyssnade vi också på syntmusik. Egentligen gillade jag Earth, Wind & Fire mer, men såsom den svajiga tonåring jag var tog jag aldrig riktigt strid för min egen musiksmak.

Ett av det stora syntbanden var såklart Depeche Mode och igår spelade de för ett fullsatt Globen. Varken jag eller mannen var egentligen så sugna på att gå. Ingen av oss lyssnar på Depeche Mode idag men återigen hade jag fallit för grupptrycket.

Våra platser låg så högt upp man kunde komma i Globen, med svindel och ganska dålig sikt som följd. Långt, långt nere såg vi den stora massan framför scenen. De riktiga fansen, de som troligen hade lagt ett dygn av sitt liv för att hamna längst fram.

När man sitter så långt bort från scenen på en konsert, blir upplevelsen mer introvert än extrovert. Jag kände mig som han som sitter med halvt slutna ögon på en jazzkonsert och diggar lite försiktigt genom att stampa i takt med foten, långt innesluten i sin egen värld. Men upplevelsen blir inte sämre för det, bara annorlunda. För jag måste erkänna att vi båda blev positivt överraskade av konserten.