Här händer inte mycket

Mitt skrivande har gått i stå. Ingenting har jag att skriva om. I alla fall ingenting som känns intressant. Midsommar firar alla på i stort sett samma sätt, så vad finns det att säga om det? Förutom möjligen att vi cyklade två familjer i 3,5 km - en med kryckor och en med barnvagn på styret. Det skulle kunna ha varit ett spektakel, men gick oväntat smidigt. Till och med småtjejerna trampade på utan knot.

För övrigt hämtade jag artonåringen på flygplatsen igår och det känns skönt att ha henne hemma igen. Inte för att jag var orolig, men en mamma är något av en vallhund. Riktigt lugn är hon bara när alla är där de ska vara.

Hemma är det mest trädgårdsarbete som gäller. Egentligen vill vi bygga om halva trädgården, men på det området är vi hopplösa. Stora förändringsarbeten i hemmet är inte vår grej. Jag borde ta tag i det nu när jag ändå inte jobbar. Å andra sidan hinner jag bara en bråkdel av vad jag har tänkt hinna med på en dag.

Förhoppningsvis hinner vi med att rensa ut i sjuåringens rum i dag. Och plantera om lite i trädgården. Och göra bokslut. Men först ska jag träna.

Avslutat kapitel

Den 1 mars började jag läsa Anna Karenina av Lev Tolstoj med radioprogrammet Bokcirkeln som följeslagare. Då skrev jag i ett inlägg "Kommer jag att låsa upp mig själv med denna tegelsten i sex månader framåt?". Det gjorde jag inte, men dock nästan fyra månader.

Ibland är jag en mycket långsam läsare. Ungefär som när jag förra året ägnade fem månader åt Blind Assassin av Margaret Atwood. Hade inte jag och sonen haft våra inrutade läskvällar hade jag troligen aldrig lyckats avsluta den boken. Ändå tyckte jag så mycket om den.

Detsamma gäller Anna Karenina. Den är lättläst, intressant och mycket aktuell, men likväl har det gått väldigt långsamt. Nu är i alla fall de 879 sidorna avslutade och jag är en klassiker rikare.

I sista programmet av Bokcirkeln frågar programledaren de tre i panelen, vad de har lärt sig av boken Anna Karenina. Mitt svar skulle bli att jag inte vet om jag direkt har lärt mig något, men däremot fick jag en bister blick in i mig själv.

När Anna Karenina vankar av och an och grubblar över sitt liv med Vronskij kände jag igen mig i hennes planlösa ruvanden. Hur hon byggde upp antaganden, påståenden och inre villkor tills de blev sanningar, utan någon större förankring med verkligheten.

Anna Kareninas funderingar, tillsammans med överdosering av opium, slutade med att hon kastade sig framför tåget. En handling avsedd som hämnd mot sin älskare och egentligen inte för att hon ville avsluta sitt liv. Så hämndlysten har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Istället ska jag försöka se Anna som ett avskräckande exempel och sluta grubbla så mycket.

En annan förort

Ingenting gjorde jag. Ingen lapp, ingen tillsägelse. Kvinnan med bilen lämnade vår gata redan vid tvåtiden på eftermiddagen. Kanske hade hon bara varit på besök hos någon granne, trots allt? Parkeringsförbudet gäller självklart ändå, men min stridsvilja mattades av. Men händer det igen, då...

För övrigt pratade jag med artonåringen i telefon i morse. Hon befinner sig i vår andra förort, den som ligger strax utanför New York City. Hon berättade om alla kompisar hon har träffat hittills. Om att hon sprang på några av våra vänner på High School Graduation. Jag sög i mig alla namnen och drabbades av en smärta i magtrakten. Ibland saknar jag vår amerikanska förort så mycket att jag vill gråta.

Gångfartsområde

Vår gata i förorten är endast avsedd för oss som bor här. Det framgår ingenstans utan är en följd av att den inte är en genomfart. Endast de som har ärenden till husen på gatan har anledning att åka här.

Gatan är försedd med skylten Gångfartsområde, vilket betyder att bilar inte får köra snabbare än du går och det är parkering förbjuden. Eftersom vi har 34 barn på vår gata värnar vi mycket om att alla ska följa det som står på skylten. Vi har många "trafikpoliser" på vår gata som gärna säger till dem som inte sköter sig. Än har jag inte hört till den kategorin, men idag känner jag att det rycker i trafikpolistarmen.

I morse parkerade en kvinna utanför vårt fönster för att sedan på annat sätt bege sig härifrån. Hon är alltså inte här på besök, utan ville bara parkera bilen någonstas. Hade jag inte varit hemma, hade jag inte haft en aning om att någon använder vår gata som pendlarparkering, men nu går jag här hemma som en rasande skvallerspegelkärring.

Än har jag inte bestämt mig för om jag ska skriva en lapp och sätta på rutan, vänligen informera henne när hon kommer om vårt parkeringsförbud eller skrika åt henne som den kärring jag är. Något måste det bli, jag känner att jag är på humör för det.

Bröllopsyra

Osvuret är bäst brukade min mormor säga och jag gör allt för att leva upp till den devisen. Ena dagen tycker jag på ett sätt och nästa på ett annat. I vissa frågor är jag visserligen totalt obeveklig, såsom dödsstraff och abort, men i de flesta andra ger jag mig själv rätten att ändra mig.

Jag har under lång tid öppet deklarerat mitt motstånd mot vår kronprinsessas numera genomförda bröllop med Daniel. Enligt min åsikt har hela monarkin ställts på sin spets när en prinsessa gifter sig med en enkel man från landet, utan vare sig namn eller bildning. I många diskussioner har jag försvarat min rätt att tycka så och försvarar till viss del fortfarande den ståndpunkten.

Dessa diskussioner mynnade nästan ut i att jag omvandlades från royalist till republikan. Att förespråka att en kvinna av idag inte ska få gifta sig av kärlek känns tungt, men då kanske vi inte ska ha ett kungahus överhuvudtaget, när hela arrangemanget är så gammalmodigt? Så har mitt resonemang gått.

Efter gårdagens bröllop har jag dock ändrat ståndpunkt. Jag vill ha kvar vårt kungahus. Prakten och traditionerna under gårdagens vigsel i Storkyrkan var hisnande. Om vi ska ha kvar kungahuset måste även jag acceptera att de gifter sig av kärlek. Alternativet vore nog en liknande serie av skandaler som många av kungahusen i andra länder har levererat de senaste åren.

Trots allt är det Kronprinsessan som kommer att vara vår Drottning i framtiden och det viktiga är att hon har någon vid sin sida som hon älskar. Inte att det är någon som ser bra ut på pappret.

Förändringar

Bland föräldrar finns ofta en stor ovilja mot flytta på sina barn. Inställningen är att, vill man flytta ska det ske innan barnen börjar skolan, sedan är det kört. Alla barn är olika och vissa hanterar förändringar sämre än andra, men att det generellt sett skulle vara dåligt med förändring vänder jag mig emot.

När vår artonåring gick i sjuan vantrivdes hon i skolan. Efter mycket ältande och funderande bestämde vi oss för att hon skulle byta skola. Detta var ett självvalt, men ändå ett svårt beslut. Att byta skola när man är fjorton år är inte självklart. Beslutet visades sig vara helt riktigt. Jag tror nästan att det är ett av de viktigaste besluten min dotter hittills har fattat.

Sextonåringen flyttade också på sig efter sjuan. Det var inte lika självvalt, men heller inte helt påtvingat. Hela familjen flyttade till USA, men hans pappa bodde kvar i Stockholm, så en möjlighet fanns att välja att bo kvar.

Året i USA var naturligtvis utmanande, men jag vågar säga att det bara var positivt för alla tre barnen. Det är inte bara engelska de har lärt sig, utan även att bemöta en ny kultur. Det viktigaste var nog att lära sig att det går att börja om. Ett avbrott, en flytt, ett uppbrott behöver inte vara av ondo, utan tvärtom något positivt.

Väl tillbaka i Sverige hamnade sextonåringen av en slump i en musikklass sista året i grundskolan. Det visade sig att hans gamla klass var full, men att platser fanns i musikklassen. Musik hade under året i USA börjat ta plats i sonens liv, varför det inte kändes helt avigt att börja i en klass där alla hade ett stort intresse av musik. Även denna flytt kommer nog i framtiden att visa sig ha stor inverkan på sextonåringens liv, enbart i positiv bemärkelse.

Förändringar är inte av ondo, varken för barn eller vuxna. Ibland kan de vara bättre för oss än vi någonsin kan ana i förväg.

Brösarp igen

Den här gången är vi en man kort när vi landar i Kristianstad. En av oss har fått förhinder i sista stund, vilket är sånt som händer, även om det är trist. Vår vän i Brösarp hämtar upp oss tre på flygplatsen med sin nyinköpta bil och vi är snabbt framme vid vårt mål.

Väl framme slänger vi in väskorna i lägenheten, plockar i farten ut badkläderna och ger oss av till det nyöppnade spa't. Sist vi var här var tomten fortfarande en leråker och huset bestod enbart av kala betongstommar. Då, i december, var det omöjligt att föreställa sig det vi möter idag.

Huset är inte bara färdigbyggt, utan även målat i en varm, vacker, röd färg. Inuti finns flera behandlingsrum färdigställda, två olika varianter av bastu att välja mellan och en bubbelpool i ett stort underbart rum med enorma fönster och öppen spis.

Vi inleder vår helg med ett långt bad tillsammans med levande ljus och skånsk storm utanför fönstret.

Kaos på Terminal 3

Med komplicerad logistik lyckas jag hinna med såväl sjuåringens skolavslutning som systerdotterns studentuppvaktning innan det är dags att bege sig till Arlanda. Väl på flygplatsen är jag tydligen så uppstressad efter veckans avslutningar att jag helt tappar kontrollen.

Det första som händer är att jag förlägger boardingkortet på toaletten. Som tur är ligger det kvar där jag lämnade det och faran kan snabbt blåsas av. Väl på planet upptäcker jag till desto större fasa att mobilen är borta. Vi är alla eniga om att jag har haft den i handen inne på terminalen så jag måste ha förlagt den precis innan boarding. Flygvärdinnan på Skyways gör en heroisk insats och skickar ut en spanare till terminalen för att leta, tyvärr utan resultat.

Efter en ångestladdad flygning (att tappa bort sin iphone är som att tappa bort en del av livet kan jag berätta om det är någon som inte har förstått det) landar vi i Kristianstad och det första jag gör är att ringa runt till diverse faciliteter på Arlanda. Redan innan vi lämnar den lilla flygplatsen i Kristianstad har min mobil lokaliserats och jag kan pusta ut. Helgen kommer att bli en prövning, men jag vet åtminstone att min kära ägodel ligger och väntar på mig på Arlanda.

Skolavslutning

En fördel med att ha barn (och tid) är att man får gå på skolavslutningar. I tolv års tid har jag haft möjlighet att sjunga Den blomstertid nu kommer i juni. Nu måste jag erkänna att jag inte har nyttjat precis alla dessa möjligheter, men säkerligen de flesta.

Nio stycken till har jag kvar. Är det inte fantastiskt? Under 21 års tid kommer jag att haft barn på skolavslutningar. Och då pratar jag bara grundskolan. Det har sina för- och nackdelar att ha stor spridning mellan barnen.

I dag var det 16-åringen som gick ut nionde klass och i morgon är det 7-åringen som lämnar sexårs, eller förskoleklass som det egentligen heter. Det ska bli intressant att jämföra niornas nonchalanta förväntan med förskoleklassens tindrande och stolta blickar.

49,2 kilo kött

Förra veckan ringde min syster och berättade att köttet snart var färdigt att hämtas. Som tur var skedde samtalet via telefon så hon kunde inte se när mitt ansikte förvreds till ett stort frågetecken. Dock hörde hon min lilla tveksamma fråga - "kött... vad då för kött...?"

Det visade sig att vi för cirka ett år sedan bestämde oss för att köpa en kvarts tjur från några bekanta till min syster och nu var tjuren slaktad, styckad och redo att hämtas. Jag hade helt glömt bort detta beslut, vilket troligtvis fattades i samband med ett par glas vin.

Lyckliga tjurar som har fått växa upp i lugn och ro på en äng kan i och för sig aldrig vara fel så det var inte så att vi ångrade vårt beslut. I dag har jag därför kört totalt fem timmar för att hämta 49,2 kilo kött av blandad kvalitet. Allt från en och samma tjur.

Nu ligger det mesta i frysen (samt grannens frysbox) och vi har kött att grilla så det räcker hela sommaren.

Gatufakta

På vår gata finns 16 hus, 34 barn, 3 Johan, 3 Anders och 4 Anna.

Med detta vill jag säga att vi har i snitt 2,125 barn på gatan vilket är något över snittet på 1,8 barn. Fem av hushållen har tre barn. Där slutar vi vara wild & crazy på vår gata.

Hos oss bor svenskar födda på 60- och 70-talet. Inga namn på vår gata slutar på y. Dels hade nog y-namnen tappat i populariet i mitten av 60-talet, dels är våra grannar alldeles för välartade.

Barnens namn är lite mera spridda, vilket kanske är ett tecken på att vi är lite mer fantasifulla än våra föräldrar. Fast å andra sidan är vi nog bara lika trendkänsliga som våra föräldrar. När vi föddes skulle alla barn heta Anders, Johan och Anna. I dag ska alla barn ha fantasifulla namn, helst ett namn som ingen annan har.

Jag har varit inne på det tidigare, men jag säger det igen. Mångfald får man leta efter någon annastans, det är inget vi erbjuder i vår förort.

Tillbaka igen

Nu har det gått en och halv vecka sedan mitt senaste inlägg. Jag vet inte vad som hände efter min resa till Laos, men skrivarmotivationen försvann. Nu har antagligen mina få men trogna läsare övergivit mig, så flyktigt är livet på nätet.

I korthet kan jag berätta att jag snart återigen är tillbaka som hemmafru, vilket borde underlätta skrivandet. Dessutom har min mans hälsena gått av och tvättmaskinen gått sönder, vilket försvårar detsamma. Naturligtvis är det mycket synd om min man som nu får gå omkring på kryckor i mer än två månader, men det är faktiskt även synd om mig. Eftersom den här bloggen handlar om mitt liv, inte hans, fokuserar jag på mitt elände.

Min inställning har varit att jag förut gjorde det mesta här hemma, men det var inte sant. Det är nog vanligt att vi själva tycker att vi gör allt och andra bara nödtorftigt hjälper till när det kommer till hushållsarbete. Med en make på kryckor inser jag att jag inte gjorde allt förut, men nu gör jag garanterat det. Plus lite till.

Tre dagar har jag kvar att konsulta på mitt nuvarande uppdrag, därefter är jag åter tillbaka till ett spännande och händelserikt hemmafruliv och jag lovar betydligt tätare inlägg framöver.