Ibland är jag en mycket långsam läsare. Ungefär som när jag förra året ägnade fem månader åt Blind Assassin av Margaret Atwood. Hade inte jag och sonen haft våra inrutade läskvällar hade jag troligen aldrig lyckats avsluta den boken. Ändå tyckte jag så mycket om den.
Detsamma gäller Anna Karenina. Den är lättläst, intressant och mycket aktuell, men likväl har det gått väldigt långsamt. Nu är i alla fall de 879 sidorna avslutade och jag är en klassiker rikare.
I sista programmet av Bokcirkeln frågar programledaren de tre i panelen, vad de har lärt sig av boken Anna Karenina. Mitt svar skulle bli att jag inte vet om jag direkt har lärt mig något, men däremot fick jag en bister blick in i mig själv.
När Anna Karenina vankar av och an och grubblar över sitt liv med Vronskij kände jag igen mig i hennes planlösa ruvanden. Hur hon byggde upp antaganden, påståenden och inre villkor tills de blev sanningar, utan någon större förankring med verkligheten.
Anna Kareninas funderingar, tillsammans med överdosering av opium, slutade med att hon kastade sig framför tåget. En handling avsedd som hämnd mot sin älskare och egentligen inte för att hon ville avsluta sitt liv. Så hämndlysten har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Istället ska jag försöka se Anna som ett avskräckande exempel och sluta grubbla så mycket.
No comments:
Post a Comment