Efter ett par timmars presentshopping hamnar sjuåringen och jag i Palmas saluhall, Mercat de L'Olivar. Efter det omtumlande besöket i Luang Prabangs motsvarighet, där köttet låg uppradat på stora träbänkar och fiskarna simmade runt i plastkar, tänker jag att den lilla ska få se något helt annat.
Här är allt behagligt svalt och oklanderligt fräscht. Fiskar av fler arter än det finns sjöar i Finland breder ut sig i kyldiskarna och grönsaksdiskarna bågnar av vitaminer och antioxidanter. Längst inne i saluhallen finns en klassisk tapasbar, bestående av endast en lång disk. Vid disken sitter bara spanjorer och jag och sjuåringen bestämmer oss för att det är dags för lunch.
När vi frågar efter menyn, förstår mannen bakom disken inte alls vad vi pratar om. Eftersom jag inte ens vet vad meny heter på spanska antar jag att jag får skylla mig själv. Efter ett tag förstår han emellertid men pekar på disken, där utbudet ligger uppradat. Här finns ingen meny utan det är bara för oss att peka ut vad vi vill ha. Vi vet inte vad det är som ligger i de olika skålarna så vi tar det säkra före det osäkra och beställer något vi känner igen. Det blir calamares och tortilla och en av de spanska gästerna nickar uppmuntrande mot oss. Jag förstår att han säger att deras calamares är utsökt.
Senare lyckas jag även beställa en cortado och betala notan utan några missförstånd. Min kära mor har kanske rätt trots allt, det kanske är spanska jag ska lära mig.
No comments:
Post a Comment