Slow Food

För att pigga upp mig efter mina misslyckade försök att nå fram till Huddinge Sjukhus, åkte jag till Slottsträdgården Ulriksdal. Från oss är det inte mer än 2,5 kilometer dit och deras självplock är sannerligen en fröjd för sinnena.

Snittblommor, squash, lök, vaxbönor och bondbönor blev det. Jag har inte spritsat bondbönor sedan min sommar i södra Tyskland 1982. Där satt alla barnen i familjen i den soliga trädgården och spritsade bönor i mängder.

Den stora bondbönan ger inte så mycket mat, när skalningsprocessen är slut, men vägen dit är sånär målet. Vilken underbar konsistens skidan till en bondböna har. Som en vit och luddig isoleringsmatta. När bönan är förvälld ska den ur ännu ett skal innan den äntligen kan serveras. Bondbönan måste vara en av huvudingredienserna i Slow Food. Precis så krävande, långsam och läcker som sig bör.

Sjukvård

I tre dagar har jag och mina systrar ringt till Huddinge Sjukhus för att få klarhet i varför inte vår mamma kan få komma tidigare än 28 september. Har man en tumör större än en golfboll vill man gärna få bästa möjliga vård, så snabbt som möjligt.

Första dagen var det min lillasyster som stångade sitt huvud blodigt mot den kallhamrade muren som ska föreställa svensk sjukvård. Andra dagen var det min tur. Även jag slutade som en trasa - nedstämd, ledsen och bedrövad. I dag, när det var storasysters tur, visade det sig att någon hade hört oss. Redan på torsdag ska mamma får komma dit. Egentligen tycker jag att hon redan skulle ha varit där, men 3 september är i alla fall bättre än den 28:e.

Hur kan ett sjukhus göra sig så ointagligt att inte en svensktalande, utbildad och enträgen person kan få kontakt med en enda vettig människa på en hel dag? Hur kan en icke svensktalande patient, som kanske dessutom är osäker på sina rättigheter, överhuvudtaget överleva?

Låtlista

I går var det Matthias Dahlgrens tur att sommarprata på min morgonpromenad. Inte nog med att jag blev imponerad över hans vältalighet och goda formuleringsförmåga, han hade dessutom lyckats pricka in min egen spellista. Näst intill i allafall. Jag hade inte valt The Killers eller Staffan Hellstrand, men för övrigt tycker jag att den var klockren.

Här kommer den, i versaler, så skrivs den nämligen på SR's hemsida och jag orkar inte skriva om den:

DAVID BOWIE, LIFE ON MARS

BOBBY WOMACK, ACROSS 110TH STREET

STAFFAN HELLSTRAND DU GÅR ALDRIG ENSAM

NORAH JONES, COME AWAY WITH ME

SOPHIE ELLIS BEXTOR, MURDER ON THE DANCEFLOOR

KATIE MELUA, NINE MILLION BICYCLES

JUANES, A DIOS LE PIDO

LILY ALLEN, FUCK YOU

SEBASTIEN TELLIER, DIVINE

THE KILLERS, HUMAN

IDDE SCHULTZ, FISKARNA I HAVEN

PETER BJORN JOHN, VICTORIA BERGSMAN, YOUNG FOLKS

SHERYL CROW, SOAK UP THE SUN

TEXAS, SUMMER SON

Språkbruk

När hände det att det vansinnigt fula engelska ordet sh-t blev det vanligaste ordet i det svenska språket? Och varför? På en dag i Sverige hör jag det ordet fler gånger än jag gjorde på ett år i USA. Personer som aldrig skulle ta orden "j-vlar", "h-lv-te" eller "f-n" i sin mun strör gladeligen detta fula engelska ord omkring sig såsom gödsel på en åker. Och lika illa luktar det.

Vad tänker egentligen den engelsktalande världen när de kommer till Sverige på besök? Förhoppningsvis tror de att detta ord bara råkar låta ungefär som det där ordet som de själva aldrig skulle använda.

Skolbesvär

Först hade jag tänkt gnälla över alla problem med tonåringarnas skolor, men eftersom gnäll är så tråkigt ska jag istället se det positiva.

Efter ett antal turer fram och tillbaka plockade lärarna fram en pragmatisk och sund handlingskraft och 15-åringen får gå i en klass där jag tror att han kan finna arbetsro och motivation. Även 17-åringen har fått känna på osäkerhet och oro efter flertal missförstånd i sin skola. Nu tycks ovissheten vara utrett och klasstillhörigheten fastställd. Frid och fröjd för tillfället.

Slutsatsen av denna röra måste vara att vi har för lite adminstratörer i skolorna. Administratör är ett fult ord i Sverige, men tyvärr finns det alltid saker som måste administreras. Tar vi bort administrativ personal hamnar arbetsuppgifterna på någon annan, i det här fallet lärarna och de har fullt upp att lära ut. Hoppas jag. Eller blir det varken hackat eller malet.

Tradera

Min nya hobby heter Tradera och jag hör till dem som säljer, inte köper. Trots att vi bara bodde i vårt stora hus i ett år, lyckades vi hinna anpassa vårt bohag till den stora ytan. Nu ska vi återigen krympa ihop oss på effektiva 160 kvadrat och detta sker genom Tradera. Lite har även sålts via Blocket, men Tradera är just nu favoriten.

Den största fördelen är att det bara blir en köpare, man slipper hantera alla samtal som kommer efter att man har bestämt med en köpare som ännu inte har dykt upp. Dessutom kan det visa sig att man får betydligt mer betalt för saker än man kunde ana.

Just nu har jag en madrass ute på försäljning och än har ingen lagt något bud. Återstår att se om jag är lika positiv till Tradera när den här auktionen är slut.

Frihet

Ingen är gladare över vårt nya hem än 6-åringen. Redan sin första dag här lärde hon sig äntligen att cykla, något vi har kämpat med till och från under två års tid. Alltid med resultatet att cykeln hamnar i backen och det envisa barnet rusar därifrån med uppror och tårar i blicken. Inte för att det har varit så lätt när man är förpassad till en park eller parkeringsplats.

Det nya färdmedlet i kombination med bilfria kvarter ger en enorm frihet för en 6-åring. Hon far fram mellan husen med sina nyfunna vänner med en självständighet som inte infinner sig för amerikanska barn förrän de åker till college.

Morgonpromenad

Eftersom jag ännu inte arbetar full tid, har jag möjligheten att unna mig en morgonpromenad efter att 6-åringen har lämnats i skolan. Som den vanemänniska jag är tar jag samma rutt varje dag. Rutten börjar genom skogen och snirklar sig ner till vattnet. Större delen av min promenad går utefter vattnet och det är så vackert att jag inte vågar chansa på att någon annan väg är lika vacker.

Samtidigt som jag promenerar lyssnar jag på Sommar i P1 genom podcast. Eller vilken preposition man nu använder i samband med detta icke-svenska ord. Jag älskar när de som pratar har en historia att berätta. Såsom Morgan Alling eller Nahid Persson Sarvestani. Alla har vi i och för sig en historia att berätta, en del tycks bara vara bättre på att komma ihåg den och att formulera sig.

I morse mötte jag två damer vid den stranden jag passerar på min promenad. De hade tagit ett morgondopp och rekommenderade mig att göra det samma. Jag kanske gör det i morgon, om solen skiner.

Fredagkväll

Det var fredag kväll och vi funderade på att ta en middag på stan, bara jag, maken och 6-åringen. Trötta som man lätt är en fredagkväll bestämde vi oss i stället för att ta en middag på vår lokala krog. Skönt med gångavstånd. Lite trevligt med den lokala förankringen också. Träffa andra grannar. Känna kvarterskänsla i förorten.

Alla som har bott i en villaförort i Stockholm förstår exakt hur fel vi hade. Inte var det några grannar där. Två personer när vi kom och fyra när vi gick och inga tycktes vara hemmavarande i våra kvarter. På en riktigt bra kvarterskrog i ett område med minst 600 hushåll är det tre sällskap en fredagkväll. Jag tror att de försörjer sig på luncher och en del catering, men hur orkar de?

Är skillnaden så stor vad gäller uteätarkultur mellan villabor och innestadsbor eller finns det fakta om den här restaurangen som vi inte känner till?

Miljövänligt

Ibland tycker jag att vi svenskar har dålig självbild. Vi tycker att vår numera nerlagda kommunala musikskola var unik och sörjer att den inte längre finns. Eftersom vi tycker att den var unik skriker vi inte så högt, visst förstår vi att det inte kan vara lika bra som på 70-talet. Det faktum att varje amerikansk skola ger sina elever tillgång till att spela i såväl band som orkester, helt gratis, tänker vi inte på.

Att vi svenskar däremot är helt fantastiskt miljömedvetna, tycker jag inte att vi är lika medvetna om. Hos varje svensk tycks det sitta i ryggraden att sortera sopor, köpa bensinsnåla bilar och slänga skräp i soptunnor och inte på gatan. Att man i Sverige skulle se någon slänga skräp ut från bilfönstret känns lika osannolikt som att en fransman inte skulle tycka om ost. I USA är det en inte alltför ovanlig syn.

Sverige släpper ut ungefär 6-7 ton koldioxid per person om året, bara Schweiz är bättre i Europa. USA släpper ut över 20 ton per person och år! Och vad gör man i USA? Bearbetar Indien och Kina för att de inte ska öka sina utsläpp. Indien ligger runt 2 ton per person och år. Som svensk i USA förfäras man först över hur mycket som går att göra i miljöfrågan, men faller sedan in i konsumtionshetsen och köper en lika stor och bensinslukande bil som grannen har.

Vad beror det på att vi svenskar är så miljövänliga att vi inte ens tänker på att vi är det? Är det den gamla parollen Håll Sverige Rent som så starkt har etsat sig fast i vårt medvetande att vi inte kan göra annat? Ungefär som att jag trodde att Toyota var fantastiskt när jag var barn, bara för att det stod så på bilarna? Man kanske inte behöver fundera så mycket på varför, utan bara fortsätta vara.

Vänskap

I mer än 10 års tid har vi träffats regelbundet. Åtta gånger om året för att vara exakt. Anledningen till att vi träffas åtta gånger är för att vi är åtta stycken. Inget tjejgäng i världen kan vara mer välordnat än vårt, men å andra sidan träffas vi också regelbunet. Vi har känt varandra som singlar, som olyckliga, som gravida och som inte gravida. Vi känner varandras män, har hållit tal på varandras bröllop och har en lista på alla barnens födelsedagar.

Trots att vi känner varandra så bra är det så mycket vi inte vet. I dag när vi alla har familj vet vi mindre om varandra än på den tiden vi var olyckligt kära. Frågan är hur mycket vi verkligen vill veta om varandra? Eller om en grupp på åtta personer ens är möjlig för förtroliga utbyten? Hur gör man i en stor grupp om man har något privat och känsligt att berätta? När är det rätt läge? Hur berättar jag att min mamma har cancer? Är det något man kläcker ur sig mellan tuggorna - "by the way, min mamma har en tumör på bukspottskörteln och jag är rädd"?

Anledningen till att vi visste mer förut är nog för att vi då levde i varandras liv. Vi var med när allt hände. Nu lever vi alla våra separata liv med lite insikt i varandras. Kanske är det dags att införa vad vi gjorde på en kurs jag gick tidigare, börja varje träff med att var och en får berätta hur den mår, vad som har hänt sen sist och om det är något som tynger en.

ICA

I USA kunde vi välja mellan Stop&Shop, A&P, Stew Leonard’s, Trader Joe’s, C-Town och Whole Foods. Här kan vi välja mellan ICA Supermarket, ICA Kvantum och ICA Maxi. Inte en enda av dessa butiker innehar köttdisk, endast ICA Kvantum har charkdisk.

Åker vi lite längre finns dessutom Coop Forum, Willys och PrisExtra och det ryktas om att Coop Forum har en bra fiskdisk. Den ena butiken är större än den andra. Vem har bestämt att störst är bäst inom livsmedel? Är det endast dessa enorma, stereotypa butiker som kan bli tillräckligt lönsamma för att finnas kvar?

Häromdagen när jag kom till ICA Maxi saknade jag mynt till kundvagnen. Då måste jag gå in i butiken, växla till mig mynt och sedan gå ut på parkeringen igen för att hämta en kundvagn. Är vi svenska konusmenter helt lurade? Varför ställer vi inga krav? När slutade vi ställa krav på service, bra råvaror och färsk köttfärs?

Grannar

Alla våra grannar är vackra, smala och välklädda. Att bo med vackra, smala och välklädda människor omkring sig innebär att man själv känner sig vacker, smal och välklädd eftersom man ser dem oftare än sig själv. Speciellt i ett hus som vårt, utan speglar.

Dessutom skapar allt det vackra en spiraleffekt. Ingen vill sticka ut genom att inte visa sig från sin bästa sida. När jag fick mitt första barn för 17 år sedan, tillbringade vi våra dagar i Humlegården. Där var också alla mammorna vackra, smala och välklädda. Inga mjukisbyxor så långt ögat nådde. Dit gick man alltså inte utan att först ta sig en ordentlig titt i spegeln. Den sociala pressen bildar en självuppfyllande bild.

Självklart gäller detta även inredning, bilar och trädgårdar. Den gamla hederliga grannkampen som här sker utan onda blickar eller avundsjuka. Det behövs inte, eftersom vi alla är likadana.

Förortsliv

Lobotomi användes i mitten av 1900-talet för att dämpa patienternas ångest och oro. Det som istället hände var att patienterna blev apatiska, om de överhuvudtaget överlevde. Att bo i en barnvänlig, välordnad och homogen förort är som en lyckad lobotomi. Allt är enkelt - barnen leker ute hela dagarna med andra barn som alla kommer från välordnade familjer, alla grannarna är fantastiskt trevliga, parkering finns utanför dörren och vi pratar alla samma språk, både bokstavligt och bildligt. Ingen friktion, ingen integration och ingen oro.

Människan är skapt som hon är av en anledning och oro och ångest är en del av vår existens.Tillvaron i en homogen förort som detta bör därför få konsekvenser. Antingen blir man kanske apatisk och ointresserad av vad som händer utanför sin egen gräsmatta eller börjar man skapa konflikter som egentligen inte finns.

Om detta vet jag ännu inget, men jag kommer att ha ögonen öppna. Både på min egen familj och på grannarna.