För att pigga upp mig efter mina misslyckade försök att nå fram till Huddinge Sjukhus, åkte jag till Slottsträdgården Ulriksdal. Från oss är det inte mer än 2,5 kilometer dit och deras självplock är sannerligen en fröjd för sinnena. Snittblommor, squash, lök, vaxbönor och bondbönor blev det. Jag har inte spritsat bondbönor sedan min sommar i södra Tyskland 1982. Där satt alla barnen i familjen i den soliga trädgården och spritsade bönor i mängder.
Den stora bondbönan ger inte så mycket mat, när skalningsprocessen är slut, men vägen dit är sånär målet. Vilken underbar konsistens skidan till en bondböna har. Som en vit och luddig isoleringsmatta. När bönan är förvälld ska den ur ännu ett skal innan den äntligen kan serveras. Bondbönan måste vara en av huvudingredienserna i Slow Food. Precis så krävande, långsam och läcker som sig bör.
No comments:
Post a Comment