Vänskap

I mer än 10 års tid har vi träffats regelbundet. Åtta gånger om året för att vara exakt. Anledningen till att vi träffas åtta gånger är för att vi är åtta stycken. Inget tjejgäng i världen kan vara mer välordnat än vårt, men å andra sidan träffas vi också regelbunet. Vi har känt varandra som singlar, som olyckliga, som gravida och som inte gravida. Vi känner varandras män, har hållit tal på varandras bröllop och har en lista på alla barnens födelsedagar.

Trots att vi känner varandra så bra är det så mycket vi inte vet. I dag när vi alla har familj vet vi mindre om varandra än på den tiden vi var olyckligt kära. Frågan är hur mycket vi verkligen vill veta om varandra? Eller om en grupp på åtta personer ens är möjlig för förtroliga utbyten? Hur gör man i en stor grupp om man har något privat och känsligt att berätta? När är det rätt läge? Hur berättar jag att min mamma har cancer? Är det något man kläcker ur sig mellan tuggorna - "by the way, min mamma har en tumör på bukspottskörteln och jag är rädd"?

Anledningen till att vi visste mer förut är nog för att vi då levde i varandras liv. Vi var med när allt hände. Nu lever vi alla våra separata liv med lite insikt i varandras. Kanske är det dags att införa vad vi gjorde på en kurs jag gick tidigare, börja varje träff med att var och en får berätta hur den mår, vad som har hänt sen sist och om det är något som tynger en.