Beroendeframkallande

Första gången kan vara helt omedveten. Det kan röra sig om en present eller något du har köpt på rea. Aningslöst har du tagit ett kliv utan möjlighet att vända om. Självklart kan du också välja att ta klivet och försent inse att det steg du just tog är oåterkalleligt.

God kvalitet är beroendeframkallande och ger ingen möjlighet till återvändo. Halvbra viner går utmärkt att dricka så länge man håller sig till dem. Börjar man däremot dricka viner av något högre kvalitet, kan man aldrig återgå till de viner man drack tidigare.

Likadant är det med kläder. Visst är lammull mjukt, men den dagen man får in en kashmirtröja i sin garderob förvandlas lammullströjan till en tagelskjorta. Har du flygit ekonomi extra över Atlanten är det en plåga att nästa gång flyga ekonomi, då du inte ens har möjlighet att välja när din film ska starta.

Exemplena är otaliga och varierar beroende på intressen i livet och ekonomiska möjligheter. Men i sak är jag övertygad om att detta gäller för alla och inom alla områden. Så tänk på det innan du öppnar vinflaskan från chefen.

Cosi fan tutte

Vår sexåring är på julledighet med sin farmor i Skåne vilket innebär att våra kvällar kan användas till vad som helst. I går tog vi tillfället i akt och gick på Operan för att se Cosi fan tutte av Mozart.

Cosi fan tutte kan översättas med "Så gör alla kvinnor" (tutte är i feminin form och avser därför endast kvinnor) och hänförs till att alla kvinnor är otrogna om de får chansen.

Förutom vacker musik och en kul historia fick vi med oss ett budskap hem:

"Bara den är lycklig som tar allt från den goda sidan”

Det ska bli mitt motto för 2010.

Julkorv

Ett nygammalt inslag på vårt julbord var i år den klassiska julkorven. Jag kan inte minnas när jag åt julkorv senast och hade glömt bort om det var gott eller inte. Årets korv inhandlade jag på Percys i Norrviken och var en egenproducerad korv, tillagad på gammalt hederligt vis.

Det finns mat som absolut inte gör sig i den massproducerade världen. All mat är bättre i småskalighet, men viss mat klarar sig sämre än annan. Många av oss har fått vår uppfattning om svensk husmanskost förvanskad av den massproducerade skolmaten. Vi tror att vi inte tycker om torsk med äggsås, kalops, dillkött och kokkorv. Hederlig mat som har tillagats av dåliga råvaror och utan kärlek med ett katastrofalt resultat.

Att återuppta bekantskapen med dessa gamla klassiker, tillagade av riktiga råvaror och med stor omsorg, är som att besöka en annan tid, då råvaror valdes efter säsong och matlagning fick ta tid. Behöver jag säga att julkorven smakade ljuvligt?

Julafton

Allting går om man vill. Fördelen med att arbeta mitt i stan är att det är lätt att komma åt de affärer man behöver. Alla julklappar som skulle införskaffas, införskaffades. Förutom en snow racer. Där låg vi ständigt steget efter. Trots stora dagliga leveranser till de kända sportkedjorna, var allt som kunde påminna om en snow racer slut när det var lunchdags.

De sista förberedelserna kring julmaten kunde maken och svärmor ta hand om under onsdagen, då vi hade ombytta roller hemma. Jag på jobbet och han hemma. Barnen bidrog med städning.

Julafton kom och all mat man kunde önska fanns att tillgå och alla blev glada för sina julklappar. En liten fadäs på kvällen när jultomten kom och det fanns en julklapp till alla i tomtens säck, utom till sexåringen. Den enda viktiga klappen i säcken hade jag glömt lägga i. Men hon spelade snällt med och låtsades som ingenting när jag rusade iväg och plockade upp en klapp från granen.

I arbete

Efter en lugn höst har jag nu, tre dagar innan julafton, börjat arbeta. Självklart är det roligt att komma igång att arbeta igen, men timingen kanske inte är den bästa. Det rör sig inte om en fast tjänst, utan ett konsultuppdrag. Minst tre månader kommer jag att arbeta heltid mitt i stan.

Efter två dagars heltidsarbete undrar jag - hur hinner folk med sitt liv egentligen? Frågan är hur jag kommer att hinna skriva några inlägg här. Och om jag kommer att ha något att skriva om?

Skolavslutning

Skolavslutning för femtonåringen sker på traditionellt vis i den stora Östermalmskyrkan. I tolv år har jag suttit i samma kyrka och deltagit i avslutningar. Alla år har jag inte varit med på både jul- och sommaravslutningen, men ofta någon av dem.

Årets höjdpunkter var en flicka från femtonåringens klass som sjöng solo och en av lärarna som sjöng O Helga Natt. Som stöd hade många av de övriga lärarna bildat en kör som backade upp sin kollegas soloprestation.

Det är något speciellt med amatörer som sjunger. Jag antar att det har något att göra med våra förväntningar. Rysnivån är betydligt lägre för amatörframföranden än för proffsuppträdanden. Rysningar av rörelse och välbehag, menar jag.

När Shirley Clamp med kollegor sjunger julsånger i TV känns det uppstyltat och pinsamt. När en klasskamrat till ens barn sjunger samma sånger, fast något svajigare, är det vackert så ögonen tåras.

Åtminstone för mig består musik av känsla till nästan 100 procent. Jag analyserar inte arrangemang, musikaliska kvaliteter eller ens texter. Känns det bra, är det bra och O Helga natt framförd av en amatör på en skolavslutning kan vara riktigt bra.

Busskaos

Torsdag morgon får jag ett mail från en vän som undrar om vi kan ta en drink på stan samma kväll. Eftersom min vän annars bor i ett annat land, vill jag självklart göra det. Dessutom hade jag ändå tänkt befinna mig i stan på eftermiddagen, då vår australiensiska barnflicka ska ta hand om Olivia. Problemet är att maken och tonåringar är ute på annat på kvällen och vi har en sexåring att hantera.

Genialt kommer jag på att barnflickan kan ta med sig sexåringen till stan och möta mig där. Även min vän skulle ändå ha barn med sig på kvällen. Jag skickar iväg ett SMS till barnflickan med en förfrågan, men väntar länge förgäves på svar.

På eftermiddagen står jag vid busshållplatsen i snöovädret och väntar på bussen mot stan. Bilen vågar jag inte ta, på grund av snökaoset. En buss anländer ganska snart med texten "Ej i trafik". Bussen stannar och meddelar att vi kan åka med honom. Någon annan buss lär inte komma. Alla norrortsbussar är i stort sett inställda. Jag kliver på bussen, slår mig ner och försöker ringa barnflickan. Inget svar. Insikten når mig att om alla bussar är inställda, har nog inte heller barnflickan lyckats nå vår närförort, som helt plötsligt känns som glesbygd.

Bussen som ej var i trafik släpper av oss alla vid Järva Krog och lämnar oss där till vårt öde. För att göra en lång historia kort lyckas jag lifta med Arlanda-bussen så långt att jag kan byta till 515 och på så sätt hamna vid Odenplan. Barnflickan mailar samtidigt och meddelar att hon mycket riktigt inte hade lyckats ta bussen hem till oss och dessutom tappat bort sin mobil.

Drink på stan är med andra ord bara att glömma. Dagen räddas av en nära vän på gatan som hämtar sexåringen på skolan och därefter mig på pendeltågsstationen. Att bo i förorten på vintern är sannerligen en utmaning.

Kyligt

Förra året vid den här tiden gick sexåringen på balett i vår amerikanska förort. För min del innebar det trevligt småprat med en mamma från Argentina under 45 minuter. Hur länge argentiskan bott i USA fick jag aldrig veta, men det var nog mer än femton år.

Under ett av våra samtal kom vi in på barnens utevistelse i skolan. I New York kan det bli riktigt kallt på vintern och jag berättade om att svenska barn minsann var ute på vintern oavsett väderlek.

"Det är bra att barnen är ute mycket, men självklart är barnen inomhus när det är under noll" säger då argentiskan. Eftersom vi båda befann oss i Fahrenheit-land, tänkte jag först "Ja, det är klart, under noll grader Fahrenheit, då kanske barnen ska hålla sig inomhus." Noll grader Fahrenheit motsvarar -18 grader Celsius och även vi svenskar upplever det som kallt. I alla fall jag som är stockholmare. Efter en stund inser jag att hon, såsom argentinare hon är, pratar om noll grader Celsius. Tror jag i alla fall. Ärligt talat redde jag aldrig riktigt ut frågan. Det kändes fånigt att fråga.

I dag när jag lämnade sexåringen i skolan visade termometern på -1,5 grad. Celsius. Inte så farligt alltså, men de kraftiga och kyliga vindarna gav nog snarare en temperatur på -10 och det bet ordentligt i kinderna. "Nu är nog till och med de svenska barnen inne på morgonen", tänkte jag. I vanliga fall samlas alla barnen utomhus i väntan på att skolan börjar klockan 9. Inte. Även denna kyliga morgon lekte barnen på skolgården. Välutrustade med vinterkängor och overaller. Den argentiska mamman hade nog fått dåndimpen.

Snöigt

Utanför fönstret ligger nu tio centimeter fluffig nysnö. Hela dagen har det snöat och skapat oreda i trafiken. Sägs det. Själv har jag bara kört några kilometer här i krokarna och det fungerade utmärkt.

I New York hade skolorna antagligen varit stängda en dag som denna. Där tar man det här med snö på stort allvar. Inte bara skolorna stängs, även affärsmöten ställs in. Vi svenskar betraktas utifrån som mycket privilegierade med våra fem veckor lagstadgade semestrar, men gudarna ska veta att vi jobbar när det jobbas ska. Här ställs inga möten in på grund av lite snö. Inte ens på grund av mycket snö.

Med fara för såväl vårt eget liv som andras, beger vi oss iväg i morgontrafiken oavsett om plog- och saltbilen har hunnit med sitt. Att ringa in till jobbet för att säga att man är sen på grund av vädret är lika osannolikt som att man skulle ringa och meddela att man önskar sova lite längre någon morgon.

Jag tror att vi svenskar slits mellan två helt olika arv. Åt ena hållet drar vårt lutherska arv som säger åt oss att göra rätt för oss till varje pris. Åt andra hållet drar den socialdemokratiska andan där våra rättigheter är viktigare än våra skyldigheter. Tur att vi har EU numera som kan bidra med lite ytterligare krydda i dragkampen.

Premiär

Äntligen fick de luftas. Sedan i april har de vilat i en kartong i garderoben, till ingens glädje. De som existerar för att tillföra glädje hos såväl dess bärare som bärarens omgivning, har levt ett liv i mörker. Ingen har fått ta del av skönheten i det omsorgsfulla hantverket och kvaliteten i materialet.

En kulen fredag i december var det till slut dags för premiären. På Operaterassen, i sällskap av skönsjungande Sarah Dawn Finer och Peter Johansson, fick de glänsa såsom endast ett par Jimmy Choo kan glänsa.

Bussnostalgi

När jag står och väntar på bussen i den tidiga vinterskymningen får jag en flash back. Precis som i mina tonår står jag ensam vid en busshållplats i en norrförort och väntar på en buss med tre siffror. Inte en eller två siffror, som de bussar jag har nyttjat de senaste femton åren.

Så mycket som är annorlunda idag mot förra gången jag stod och väntade på förortsbussen. Bortsett från att jag är 30 år äldre är allt annat så mycket modernare. Istället för en lina att slita i när man vill att bussen ska stanna, finns en liten knapp att trycka på. Busshållplatsernas namn skyltas tydligt på en display i bussen och de läses dessutom upp av en professionell röst, högt och tydligt. Inte som då, när busschauffören själv väste fram namnet på nästa hållplats, om någon upplysning lämnades över huvud taget.

För att ta reda på när bussen ska gå behöver man bara gå in på internet och söka. Inte sitta i telefonkö i en timme på 600 10 00. Telefonnumret finns i och för sig fortfarande, men används numera endast av min man när hans buss är fem minuter försenad.

Men det finns en sak som är helt sig lik - tidtabellen vid busshållplatsen. Den ser exakt likadan ut som den gjorde då, för 30 år sedan. Disposition, layout och färg, allt är totalt oförändrat. Finns det någonting annat i hela Sverige som har sett exakt likadant ut i 30 år? Jag har svårt att tro det. Jag hoppas att den som kom fram till att SL's tidtabeller skulle se ut som de gör, har fått royalty på sin odödliga design.

Nationalmuseum

Efter gårdagens lunch på stan med en före detta kollega, tog jag bilen från Regeringsgatan till Blasieholmen. På vägen dit blev jag stoppad av polisen för första gången på mycket länge. En rutinkontroll som tur var. Jag fick visa körkort och blåsa. Inget av momenten medförde några komplikationer så det var bara att köra vidare.

På Blasieholmen hittade jag efter en stund en lämplig parkering och promenerade till Nationalmuseet. Innan jag fastnar i vardagsstressens ekorrhjul tänkte jag besöka Nationalmuseet för att ensam få frossa i den klassiska konsten. Vi är medlemmar i Moderna Museet, vilket även inbegriper Nationalmuseum, Magasin 3, Bonniers Konsthall och några andra konsthallar vilket det vore en skam att inte utnyttja.

30 kronor fick jag betala för en audioguide, medan inträdet var gratis som medlem. I nästan två timmar promenerade jag omkring i salarna och lyssnade på berättelser om de kända verken. Flertalet av konstverken har de flesta av oss sett många gånger och någon gång för länge sedan har jag nog även hört bakgrunden och historien bakom dessa alseter, men det kändes ändå nytt och spännande att i lugn och ro höra det igen.

Jag hade sett framför mig hur jag skulle vara helt ensam på museet, en onsdagseftermiddag i december, men så var det inte. Förutom flertalet stora grupper som slussades runt med guider, var det folk i alla salar. Inte på något sätt trångt, men inte heller tomt. Inte som den gången jag besökte Metropolitan Museum of Art en tidig vardagsmorgon i februari. Då kunde jag strosa genom salarna i ett par timmar, med endast vakten som sällskap.

Trångt igen

Den målinriktade sexåringen sov fem nätter i egen säng för att få sin väckarklocka. Vi fick dessutom två stycken bonusnätter. Nu är hon återigen tillbaka i vår säng efter halva natten. Väckarklockan får vi stänga av när den ringer, trots att den står på mitt nattygsbord, precis intill hennes öra.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att incitament endast ändrar beteenden så länge de är verksamma. När moroten försvinner återgår vi till våra gamla vanor. För att bestående förändra vårt beteende behövs något annat. Problemet var att sexåringen ville ha väckarklockan, inte sova i sin egen säng. Lösningen är nog att hon ska inse att det bästa som finns är att sova i sin egen säng och inte att trängas med sina föräldrar. Där är vi inte än.

Åter på Österlen

Förra året vid den här tiden åkte jag tvärs över Atlanten för att umgås med några kära vänner i Köpenhamn i tre dagar. I år blev det en betydligt kortare, i alla fall för min del, men lika angenäm resa till Österlen i Skåne. Återigen var jag tillbaka i Brösarp, denna gång i sällskap med tre vänner.

Var vi än befinner oss i världen ser vårt koncept likadant ut: middagar med mycket vin och heta diskussioner, långa frukostar efter långa sovmorgnar samt shopping. Någon kanske undrar hur man shoppar i Brösarp, men man behöver bara bege sig till närliggande Kivik så löser man det problemet, även så här års.

På detta sätt har vi rest tillsammans i snart 15 år och jag hoppas att vi kommer att göra så i minst 15 år till.

Bankbyråkrati

Nästan varje dag är det något från New York jag saknar. Ibland är det Manhattan, ibland våra grannar och ibland det något så simpelt som att åka på Saw Mill River Parkway.

I dag blev jag påmind om vad jag inte saknar med USA - byråkratin.

Jag har fortfarande pengar på ett konto i en amerikansk bank. För att kunna stänga kontot ska jag överföra pengarna till makens amerikanska konto istället. Av olika skäl är det lättare att föra över pengar till Sverige från hans konto än från mitt.

Vår amerikanska bank har precis som vår svenska en internettjänst. Jag loggar in på banken, fyller i alla uppgifter som behövs för transferering och klickar på OK. "Det vore ju kors i taket om det här fungerar" säger jag. Det gjorde det inte.

"För att genomföra transaktionen måste du kontakta banken på telefon xxx" står det på sidan. Det bästa med amerikanska banker är att de har 24-timmarsservice, så trots att det är morgon hos oss och mitt i natten i New York, är det bara att ringa.

Väl framme blir jag faktiskt bara vidarekopplad en gång, till Jackie. För att ytterligare verifiera vem jag är (det räcker inte med mitt kontonummer, min mammas flicknamn samt de fyra sista siffrorna i mitt social security number) får jag svara på tre flervalsfrågor:

Var bor du? 1. Westchester 2. Idaho 3. Senegal 4. Något på R jag inte riktigt uppfattade

Har du levt med någon av dessa de senaste tio åren? Fyra mansnamn som jag inte kommer ihåg men inte har levt med.

I vilken stat är ditt Social security registrerat? 1. Utah 2. New Hampshire 3. West Virginia 4 New York

Som tur var lyckades jag svara rätt på alla frågorna och förhoppningsvis är nu min överföring verkställd. Men det återstår att se.

Hästen

Helt osannolikt är jag delägare i en travhäst. En av tretton stycken. Vår häst är nu sju år gammal och befinner sig sedan cirka åtta månader tillbaka i Frankrike. Den som vet något om trav, vet att sannolikheten att en travhäst genererar vinst till sin ägare, är försvinnande liten. Varför man ändå äger en travhäst, kan jag inte riktigt svara på. I mitt fall kan jag skylla på att jag inte vet ett enda dugg om trav. Inte ens efter fem år som hästägare.

Vår fina häst har i alla fall visat sig trivas alldeles utmärkt i Frankrike och vem kan klandra honom för det? Det skulle jag också göra, särskilt om jag behärskade språket, vilket vår häst tycks göra. De senaste åtta månaderna har han sprungit in lika mycket pengar som han tidigare gjort i hela sin karriär. Inga enorma summor, särskilt om vinsten ska delas på tretton, men tillräckligt för att han ska försörja sig själv plus lite till.

Häromdagen var det dags för delägarnas julfest och ett tillfälle att fira det framgångsrika året. Med delägare utspridda över halva världen behöver vi inte vara oroliga för att någonsin bli tretton vid bordet, så inte heller denna gång. Men nio av oss lyckades samlas på La Rouge för att i fransk anda fira oss själva och vår klenod. Mycket gott, även om vår servitris antagligen hade sin första dag på jobbet. Men någon dag måste ju vara den första, även för en servitris.

Nu ser vi med spänning fram emot ytterligare en säsong i Frankrike.

Rondeller

Jag kommer exakt ihåg instruktionerna från min körskolelärare om hur man kör i en rondell. Ska man svänga vänster i rondellen (3rd exit som vår amerikanska gps säger), ska man ligga i vänster körfält och blinka vänster. När man har passerat "2nd exit" ska man ta sig ut till det högra körfältet och helst samtidigt börja blinka till höger.

I 23 år har jag kört i rondeller på samma sätt och det har fungerat alldeles ypperligt (min man kanske här skulle vilja att jag nämner något om de plåtskador jag genom åren har åsamkat våra fordon, men de har aldrig hänt i en rondell).

Helt plötsligt fungerar inte detta längre, i alla fall inte i rondellen i Kista. Är det jag, eller är det Kista? Har man i denna del av staden egna regler för hur man kör i en rondell, eller har jag bara haft tur i mina 23 år att det inte har hänt tidigare?

Två gånger på kort tid har det hänt att när jag hamnar i läget att jag ska "ta mig ut till det högra körfältet", ligger det en bil där. Hur ska jag kunna lämna rondellen från vänsterfilen om det ligger en bil i högerfältet som tänker fortsätta till nästa exit?

I New York anses rondellkörning så komplicerat att man endast använder sig av dem i undantagsfall. Jag börjar ana varför.

Julbelysning

Vår gata i förorten består av en lång rad likadana hus. På uppfarterna står likadana bilar i färgerna silver eller svart, förutom min röda Audi som står för det enda färggranna inslaget. När man promenerar utefter husraderna ser man in i grannarnas köksfönster och konstaterar att en PH-lampa ska man ha på vår gata.

Nu har alla husen satt upp julstjärnor, adventsljusstakar och utebelysning. Den belysning som pryder trappan upp till entrén är vit. Undantagslöst.

På vår balkong i stan varierade vi år från år med olika sorters utebelysningar. Ena året var den vit, men nästa år var den röd och grön. Vi har även haft blinkande vit, men det är egentligen inte något man bör utsätta sina grannar för.

Efter att ha letat igenom alla ouppackade flyttkartonger i förrådet hittar jag inte någon utebelysning överhuvudtaget. Förhoppningsvis har jag letat på fel ställen för jag vet att de finns någonstans. Såväl röda, gröna som vita. Tänk om vi skulle chocka området med att sätta upp röda och gröna lampor? Finns det ett skönhetsråd här på gatan som rycker ut då?