Hemmafru igen

Nu är jag hemma igen. Inte bara hemma från Laos utan även hemma på dagarna. Mitt konsultuppdrag upphörde snabbare än vad som var tänkt så nu när sommaren närmar sig får jag förmånen att vara hemma en del.

Om jag idag gör alla mina måsten - meddelar mitt konsultnätverk att jag återigen är tillgänglig för uppdrag, skickar intyg till barnflickan, tvättar och stryker - kan jag i morgon bara njuta av att vara ledig.

Låter som en bra plan, bara att sätta igång om jag ska hinna med träningen också.

Jag vill dessutom tillägga att min dator är inlämnad på reparation, vilket innebär att jag skriver på en PC istället för min kära Mac. Därför blir det inte samma typsnitt i texten, konstigt nog.

Hemresa

När vi mellanlandar i Bangkok är min första tanke att allt känns så rent och fräscht. Toaletterna är rymliga, hela och rena. Inte som i Vientiane där en kvinna använde damtoaletten till att platta till säckvis med tomburkar. Inte nog med att det var skräpigt och kladdigt på golvet, stanken från burkarna var till och med värre än stanken från toaletterna.

Min tanke om renhet försvinner dock snabbt när vi anländer till gaten och möter våra medpassagerare. Visst finns här många solbrända och fräscha barnfamiljer, men det jag ser är alla överviktiga män med tatueringar. När jag sedan hör hur de skryter om sitt festande och alla thailändska tjejer de har träffat, förmörkas bilden av den rena och snygga flygplatsen.

Visst finns det fattigdom i Luang Prabang och faciliteterna utanför de lyxiga hotellen är enkla och skitiga, men stadens själ känns lika ren som munkarnas på sin almsgivingpromenad. Människorna är hederliga, ödmjuka och vänliga vilket ger en ljus aura som jag inte ser förrän vi har lämnat landet.

I Laos är intima kontakter mellan laotier och västerlänningar förbjudna enligt lag. Det kan låta hårt, men syftet är att hålla landet fritt från det som har blivit ett så stort problem i Thailand. Barer och nattklubbar stänger i allmänhet 23.30. Enstaka undantag finns utanför stadsgränsen, men ingen åker till Luang Prabang med enda syftet att festa.

En smutsig toalett är en utmaning, det ska jag verkligen inte förneka, men hellre det än en smutsig själ.

Basi

När de två stora bilarna lämnar Luang Prabang på morgonen är hotellet helt tomt sånär som på en provanställd receptionist. Han har fått äran att vakta hotellet när resten av personalen samt de enda två gästerna beger sig ut på landet på "basi".

För ett par månader sedan råkade en av männen i personalen ut för en motorcykelolycka som kunde ha slutat riktigt illa. Mannen hamnade på sjukhus med svåra skador, men med ekonomisk stöd från hotellet för att få så bra sjukvård som möjligt återhämtade han sig över förväntan. Efter ett sådant tillfrisknande förväntas familjen ställa till med en "basi" och min svärfar har bjudits in som hedersgäst på grund av sin inblandning i tillfrisknandet.

Vårt resmål ligger cirka en timmes bilresa norr om Luang Prabang. Strax efter vår ankomst bjuds vi alla in i husets största rum. Mitt på golvet står en stor, rund korgbricka dekorerad med bananblad, blommor och ljus. Vi slår oss ner på golvet runt brickan, så nära som möjligt för att alla ska få plats. Alla sträcker sig fram och lägger sedlar på brickan, vilket jag också gör.

Mannen som leder ceremonin tar upp en skål och doppar ett hoprullat blad i vätskan i skålen. Därefter drar han med vätskan över våra händer som vi har sträckt ut mot brickan. Vi närmast brickan ska hålla våra händer mot brickan och de bakom håller sina händer mot oss för att få ta del av välsignelsen. Ritualen upprepas senare med en sedel som droppas i sprit. Samtidigt som mannen sprider dropparna på våra händer läser han innantill en lång text, vilken i korthet går ut på att ge lycka och framgång för oss alla närvarande.

Ceremonin avslutas med det som för många förknippas med en basi, nämligen bomullsband som knyts runt handleden. Vem som får knyta runt vem förstår jag inte riktigt, men slutsatsen är nog att de äldre knyter runt de yngre, i synnerhet på oss västerlänningar.

Till slut dukas maten fram och vi får lite skamset plocka fram våra medhavda smörgåsar. Våra västerländska magar kan omöjligt hantera den mat som serveras så här på landsbygden. Enligt våra laotiska vänner är detta något som värdfolket har förståelse för. Förhoppningsvis är det så.

Vat Xieng Thong

Att besöka kloster i Luang Prabang är lika obligatoriskt som att besöka Eiffeltornet i Paris och Colosseum i Rom. Bara på den lilla halvön som betecknas som den gamla delen av Luang Prabang, finns 13 stycken kloster. Alla är i högsta grad levande och av varierande storlek.

Ett av de mest kända klostren ligger granne med vårt hotell. Klostret heter Vat Xieng Thong och är ett kungligt kloster. Sedan 1975 har Laos i och för sig inte längre någon kung, men hans arv lever vidare.

På vårt hotell arbetar flera stycken före detta noviser och munkar, flera från just Vat Xieng Thong. En av dem var novis och munk i sju år och han har gått med på att visa oss runt. Själva templet, där chanting och andra ceremonier äger rum, är cirka 500 år gammalt. Övriga byggnader är av variernade ålder. Eftersom klostermiljön är levande sker här ombyggnader, tillbyggnader och renoveringar ständigt.

De yngsta noviserna är runt 11-12 år, munk kan de bli från att de har fyllt 20. Många använder klostret som ett sätt att få utbildning och lämnar klostret i vuxen ålder. De möter inga hinder att återgå till munklivet senare om de sen önskar.

Några nunnor finns inte, i allafall inte i samma utsträckning. Om jag har förstått saken rätt, var kraven på nunnorna så hårda att inga ville leva upp till dessa krav. I dag kliver några kvinnor in i nunnelivet under ett par månader under hösten, men lever normalt resten av året. Detta är något jag ska försöka ta reda på mer om.

Aldrig har jag hört någon prata om hur denna snedfördelning av könen påverkar kvinnornas situation, men med flera hundra män i kloster bara i Luang Prabang borde det påverka på något sätt. Det kanske är som i krigstider, att det föds fler män än kvinnor i buddhistiska länder?

Elefantritt

För sjuåringen har det bara funnits en viktig sak ändå sedan vi åkte hemifrån - att hon ska få rida på elefanter. Äntligen är det dags, nästan lite i sista stund.

Laos hette från början ”Landet med miljoner elefanter” och har en lång historia med elefanter både i vilt tillstånd och som arbetskraft i skogen. Än i dag finns vilda elefanter i norra Laos på gränsen till Kina och i södra delarna.

Elefantparken vi ska besöka ligger bara 30 minuter från Luang Prabang. Denna gång har vi även med oss en guide för att få ut så mycket som möjligt av besöket. I elefantparken finns nio stycken elefanter, alla honor. Hanarna är lite mer aggressiva och inte lika lämpliga för turister att rida på.

Vi rider två och två på de stora djuren samt en förare längst fram bakom öronen. ”Stolen” vi sitter i känns lite vinglig, särskilt i nedförsbackarna, men den tycks sitta som den ska. Efter en liten stund ska vi ut och vada i vattnet. Vattennivån räcker som mest ända upp till magen på elefanterna, men de kliver oförtrutet vidare.

På en liten ö mitt i floden är det dags för fotografering. En och en får vi kliva fram och sitta på elefantens nacke, såsom föraren gör. Föraren själv har klivit av och står för fotograferingen. Elefantens hud påminner om ingenting annat. Den är hård, sträv och lite hårig.

När vi lämnat Nam Kahn-floden fortsätter vi på några små byvägar och får ta del av den laotiska landsbygden från ett lite annorlunda perspektiv. Efter cirka en timmes tur är vi åter tillbaka där vi började och elefanterna belönas med bananer.

Almsgiving

Måndag morgon väcker jag sjuåringen strax före halv sex. Hon som är så morgontrött vaknar sakta till liv, eftersom hon själv har varit med och bestämt att vi i dag ska ta del av den buddistiska ceremonin "almsgiving".

Varje morgon strax före sex går munkar och noviser här i Luang Prabang ut på gatorna i en lång procession. Längs vägarna sitter troende buddister för att dela ut gåvor, främst ris. Ritualen har mer att göra med att ge än att få och ceremonin ska förena människorna med munkarna. Traditionen har dock blivit något av ett turistspektakel och många deltar utan att förstå varför.

Vi hinner precis ut på gatorna för att ta del av processionen. Den tidiga morgonen och den långa raden av orangeklädda munkar och noviser skapar en stämningsfull atmosfär. Dagen innan har en av de anställda i receptionen berättat att han minst en gång i veckan försöker vara med och dela ut gåvor. Han har själv varit munk och samtalet med honom får mig att förstå tyngden av företeelsen.

Phosy Market

Det finns många marknader i Luang Prabang - Morning Market, Evening Market, Dara Market, China Market - men den riktigt, riktiga marknaden är Phosy Market. Denna marknad ligger inte på halvön där allt händer och turisterna finns, utan precis utanför. Det som säljs på denna marknad är inte turistigt krimskrams, utan sådant en Luang Prabang-bo behöver.

Största delen av marknaden upptas av kött, fisk och grönsaker. Hit kommer bönderna från landsbygden om morgnarna för att sälja sina grödor och hit kommer restaurangerna och slutkonsumenterna för att köpa.

Köttdiskarna består av långa träbord där man kan lära sig allt om djurens anatomi. Här säljs tarmar, njurar, lungor, trynen och filéer, till och med grisfoster om man har tur. Fiskarna simmar levande i små kar på golvet där de förses med syre för att klara sig så länge som möjligt. Bland grönsakerna hittar vi den vattenkrasse och vårlök vi tidigare i veckan hittade i byarna. Nu ligger de här, klara för försäljning.

Här hittar vi Laos på riktigt och påminns samtidigt om att den mat vi äter en gång för inte så länge sedan bestod av styckdelar.

Besök i byar

Bilen hämtar oss klockan tio på förmiddagen. Den här gången är det bara sjuåringen och jag som ska på utflykt. Så fort vi har lämnat Luang Prabang lämnar vi också asfalten. Vägarna består nu istället av grus och gropar. Efter cirka 20 minuter på dessa grusvägar anländer vi till dagens första delmål, en Paknam by.

Vår driver släpper av oss vid byns infart och vi får själva promenera över den bro som leder in till byn. Barn leker i den lilla dammen bron korsar och de är lika nyfikna på oss som vi på dem. Skillnaden är att vi har kommit till dem och de inte har en aning om varför vi är här. Vi hälsar och ler efter bästa förmåga.

Byn ger ett trivsamt och fridfullt intryck trots sin enkelhet. Mellan husen växer trädgårdar och överallt är det fullt av fjärilar. Byns stolthet är dels templet och dels skolan. Hit kommer hela traktens barn för att gå i skolan. Skolan börjar åtta och slutar halv fem, men däremellan går barnen hem för lunch mellan elva och två. Vissa barn har nästan en timmes gångväg till skolan, vilket ger näst intill fyra timmars promenad om dagen.

Nästa delmål är en Khmu by. Khmu är den näst största etniska gruppen i Laos och byn är enklare än den första vi besökte. Alla människor ler vänligt mot oss. Att inleda ett samtal är meningslöst eftersom ingen pratar engelska. En pojke som precis har kommit hem från skolan för lunch hälsar oss med Good Morning. Jag svarar honom och frågar om han pratar engelska, men han bara skakar på huvudet, skrattar och går vidare.

Det mest anslående i denna by är den totala avsaknaden av grönska. Mellan husen finns endast brun, nertrampad jord. Om detta är något typiskt för en Khmu by, eller bara för just denna by får jag inte reda på.

Sista byn vi besöker är en Hmong. Här är husen annorlunda än i de andra byarna. Bostäderna byggs direkt på marken och påminner nästan om de hus vi skissar när vi vill illustrera en vikingaby. Miljön känns beklämmande enkel och fattig, men senare får jag veta att här i Laos betraktas Hmongfolket med stor respekt. De har inte bara god kontakt med andarna, de är även mer förmögna än vad man kan ana och anses ha ett osedvanligt gott huvud för matematik.

Efter denna snabblektion i Laos demografi beger vi oss till dagens slutmål, Xieng Mouark Resort. Detta är en liten och ganska eftersatt resort, men den har det viktigaste, en pool. Dessutom ligger den fantastiskt vackert med utsikt över grönskande berg var man än tittar. Fördelen med den totala bristen på service är att vi känner oss som om vi har tagit över någons övergivna sommarresidens. Vår förbeställda mat serveras dock på utsatt tid och sjuåringen kan ägna flera timmar åt det hon helst gör, badar.

Vattenfall

Här i omgivningarna finns två stycken vattenfall att besöka. För att ta sig dit hyr man en van eller tuc tuc som kör en dit och väntar sedan på plats tills man är färdig att åka hem igen. Vi besökte igår Kouang Si, som är ett av vattenfallen.

Området består av många små vattenfall med dammar emellan där man kan simma omkring. Vattnet är kallt och kristallklart. Sjuåringen tyckte till och med att det var för kallt, medan jag uppskattade friskheten.

Vardagsliv

Dagarna förflyter nu sin gilla gång. På förmiddagarna arbetar jag på kontoret några timmar och sjuåringen brukar sitta med och läsa eller spela spel. Varje dag försöker vi komma iväg att bada på något sätt. Om inte annat i Mekongfloden. Sjuåringen har lärt känna de andra barnen där lite och hon älskar att för ett ögonblick få tillhöra ett sammanhang av barn. Trots att de knappt kan kommunicera.

Någon annan aktivitet per dag försöker vi också hinna med. En dag tog vi en båttur på Mekonfloden. Vi passade då också på att besöka ett kloster som ligger tvärs över floden. Där finns även en gammal gammal grotta som slingrar sig långt ner i underjorden. Vi gick bara in i förmaket. Omgivningen här är otroligt naturskön och fridfull och från en båt gör den sig allra bäst.

Vi har också besökt stadens National Museum, inrättat i kungafamiljens gamla palats. I samband med den kommunistiska revolutionen 1975 avsattes kungafamiljen och idag finns deras hem bevarat som museum. Kungen själv tynade bort i en grotta någonstans på landsbygden men hans släktingar finns kvar utspridda över världen.

Massage har jag också hunnit med till slut och det hoppas jag att jag hinner med mer av innan vi åker hem,

Bad i Mekong River

Sjuåringen älskar att bada. Vad henne anbelangar skulle hon hellre ha tillbringat tre veckor vid en pool på Scandic-hotell i Upplands Väsby än tre veckor utan pool i Luang Prabang. För att blidka henne något i denna pool- och strandglesa stad hade jag lovat att vi skulle prova på att bada i Mekongfloden. Dagligen ser vi från vårt fönster hur de laotiska barnen badar i floden, så livsfarligt kan det inte vara.

Första gången gick vi ner till stranden nedanför hotellet. Tack vare den låga vattennivån finns där en fin liten sandstrand. Nackdelen är att flodbotten planar ganska brant och vattnet i floden är mycket strömt. Dottern fick därför inte gå alltför långt ut för att vara säker på att hon hela tiden bottnade. Hon var dock nöjd ändå och badade så länge hon bara fick.

Nästa morgon gick vi upp lite tidigare än vanligt och tog oss över till andra sidan floden Nam Khan. Vårt hotell ligger längst ut på den halvön som kännetecknar Luang Prabang och där de två floderna Mekong River och Nam Khan möts.

För att komma över floden fick vi passera en lång bambubro som kändes oroväckande vinglig första gången, men avsevärt säkrare på tillbakavägen. Därefter var det en kort promenad till de strandbankar vi har sett från vårt fönster.

Sjuåringen var lyrisk över den naturliga bassäng som bildats i sanden och där hon kunde bada obehindrat. Att hon inte såg botten på grund av det grumliga vattnet brydde hon sig inte alls om. Inte heller jag var alltför rädd. Här uppe är Mekongfloden i sin början och floden flyter utanför staden utan alltför mycket åverkan. Självklart är det inget vatten man bör dricka, men att bada i (med tillsägelse att inte doppa huvudet) är det förhoppningsvis riskfritt.

Manikyr och pedikyr

En eftermiddag blir det strömavbrott i hela stan. Sakta men säkert lämnar kylan från de nu tysta a/c-anläggningarna rummen och det blir varmt och kvalmigt även inne. Jag har innan tänkt ta med sjuåringen till något närliggande Spa, för egen del för att få massage och manikyr till henne, men med icke fungerande luftkonditionering känns tanken på massage inte längre lockande.

Eftersom jag har lovat min dotter en manikyr går vi ändå bort till Spa Garden, även jag kan tänka mig en manikyr och det kanske går bra utan luftkonditionering. När vi kommer dit är det helt stängt på grund av värmen inomhus och vi får vända om för att promenera tillbaka.

På vägen passerar vi ett annat spa som visar sig vara öppet, men som inte erbjuder nagelvård. Istället hänvisar de till några flickor som sitter i gathörnet. Här i Luang Prabang finns gott om ambulerande nagelfixare som sätter sig i gathörnen med en liten bytta vatten och en korg med verktyg och lack. Hur tokigt kan det bli, tänker vi och sätter oss ner på de små pallarna i gathörnet.

Vi blir omedelbart omhändertagna av tre stycken laotiska kvinnor. En tar hand om sjuåringen och två om mig. De putsar och filar våra naglar och målar sedan så fint man kan begära. Dottern får till och med handmålade blommor på sina stortår.

Eftersom vi båda får behandling samtidigt har jag tyvärr inte möjlighet att ta kort på oss där vi sitter, men med tanke på fnissandet från kvinnorna som hänger i gathörnet ser det säkert lika komiskt ut som det känns. Detta gatuhörn är inte speciellt tätt trafikerat av turister och våra manikyrister har säkerligen laotier som kundbas, inte västerlänningar.

Jag hade tänkt publicera en bild på den gata där vi sitter, men vår internetuppkoppling är så trög att jag är glad om jag kan publicera texten.

Byfest

Luang Prabang är indelat i flera stadsdelar, där varje stadsdel har sin egen Chief of Village. Med jämna mellanrum anordnas ”byfest” dit alla invåndare i stadsdelen bjuds in. På vår fjärde dag här i staden har vi turen att bli inbjudna till fest i den stadsdel där min svärfar bor.

Precis som på bröllopet lämnar gästerna ett kuvert med pengar i en urna vid ankomsten. Även detta kuvert har gästens namn på, för att i efterhand veta vem som har betalat hur mycket.

Strukturen på byfesten är i mycket densamma som för bröllopet, men under enklare former. Mat har dukats fram på ett långbord tillsammans med öl och vatten. Ölet serveras rumstemperat men kyls ner med isbitar.

Först efter ett par timmar efter utsatt tid plockas plasten bort från maten och gästerna börjar äta. Maten har då stått framme sedan festen började i en temperatur som, trots den sena timmen, fortfarande ligger runt 30 grader. Vi lägger upp vad vi tror att vi klarar av att äta på tallrikarna och skyller på sjuåringen när vi berättar att vi redan har ätit.

Efter maten är det laotisk dans. Min påstridige svärfar uppmanar sin granne att bjuda upp mig samtidigt som han själv bjuder upp grannens fru. Laotisk dans är en mycket ceremoniell men enkel att lära sig. Dansparen promenerar efter varandra i en ring och snurrar på händerna. Emellanåt stannar processionen upp och paren trampar på samma ställe. Det mest spännande inslaget är när vi helt plötsligt ska gå runt varandra i en cirkel. Detta händer en gång och hur alla vet att det ska hända just när det händer, vet jag inte.

Sjuåringen har äntligen fått lite kompisar. De kommunicerar genom att jaga varandra över festplatsen och det språket är universellt.

Svalkande bad

Maj är en mycket varm månad här i Laos och på torsdagen har vi 38 grader i skuggan. Sjuåringens lilla tunna kropp har svårt att reglera värmen och hon svettas konstant. Eftersom hon också börjar bli lite uttråkad av all vuxenaktivitet på dagarna, lovar jag henne att vi ska hitta någonstans att bada.

Mekongfloden är naturligtvis ett alternativ. Där badar de laotiska barnen under de heta eftermiddagarna. Å andra sidan är inte vattnet speciellt intagande, även om det säkerligen inte är smutsigare än Östersjön.

Farfar tipsar om ett hotell med pool som tar emot betalande gäster och dit beger vi oss på eftermiddagen. Sjuåringen är överlycklig. Även jag badar naturligtvis, även om vattnet inte känns riktigt rent. Min avsikt är att de lilla ska få bada hur länge hon vill, men när två timmar har gått och läpparna börjar bli blå, trots det varma vattnet, tycker jag att det är dags att bege oss hemåt.

Efter badet tar vi en tuc tuc tillbaka till hotellet. Den kör oss genom Main Street där förberedelserna har påbörjats för kvällens Evening Market, då halva gatan stängs och fylls av gatuförsäljare istället för motorcyklar och tuc tucs.

Gryning

Den bästa tiden är på morgnarna. Då har det ännu inte blivit för varmt och myggorna från kvällen innan har somnat. Eftersom vi har rest österut har vi haft lite problem med att vakna tidigt, även om vi har somnat tidigt. Med klocka på ringning har vi ändå lyckats komma upp tillräckligt tidigt för att få ta del av den milda morgonluften.

I morse vaknade jag av mig själv före klockan sex, vilket borde betyda att min kropp har börjat anpassa sig till den nya tiden. Nu sitter jag på den lilla uteplatsen utanför vårt hotellrum och tittar ut över Mekong River samtidigt som solen letar sig upp över träden. Ibland passerar smala båtar på floden som jag antar är fiskebåtar. Syrsorna sjunger lika intensivt som igår kväll, men istället för geccos som kacklar har fåglarna vaknat.

Sjuåringen fick igår äntligen nya flip flop. Ända sedan vi kom har hon klagat på att de gamla är obekväma och faktiskt lite små också. Vi frågade i receptionen och blev tipsade om Dara market, en något mer upscale market, jämfört med China Market vi besökte häromdagen. Vi hittade ett par av enklaste modell och vi prutade inte. Troligen skulle vi gjort det, men jag glömde fråga min svärfar innan om den saken. Lättare att låta bli.

Bröllop

Vår andra dag här i Luang Prabang är vi bjudna på bröllop. En av de av hotellet anlitade "van drivers" har bjudit in till bröllop. Vanligtvis är bröllopen här mycket stora, med runt 700 gäster, varför det är stor sannolikhet att bli bjuden på bröllop. Normalt ankommer inbjudan dagen innan bröllopet, men denna inbjudan skickades nästan en hel vecka innan festdagen.

Enligt inbjudan börjar festen klockan 19, men vi anländer strax efter 20 och är då bland de första gästerna. Vid entrén står två stora urnor uppställda där min svärfar stoppar ner ett kuvert förtryckt med sitt namn. I kuvertet ligger pengar, vilket alla förväntas att ge. Som västerlänningar förväntas vi ge lite mer än andra.

Efter urnorna står brudparet tillsammans med sina närmaste släktingar uppställda på rad. Även vi går på rad då vi passerar bröllopsföljet och hälsar på asiatiskt vis på alla.

I den stora salen står minst hundra runda bord uppdukade och det är fri sittning. På borden står mat och öl uppdukat. Vi håller oss till ölen, eftersom våra västerländska magar troligtvis inte kan hantera den mat som har stått uppställda ett par timmar i den tropiska värmen.

När större delen av gästerna har anlänt, kommer brudparet in tillsammans med sina släktingar och flera uppträdanden i form av danserskor börjar. Efter showen är det dags för brudparet att dansa, en helt annan dans än vi är vana vid på svenska bröllop, och sedan är det fritt fram för alla att delta i dansen.

Ärlighet

För några månader sedan var 18-åringen på fest hemma hos en av sina kompisar. Det var ingen stor fest och gästerna bestod endast av nära vänner. Under kvällen försvann 18-åringens kamera för att aldrig mer dyka upp igen. Festdeltagarna kom samtliga från samma välbärgade medelklass som vi själva och varenda tonåring på den festen skulle säkert ha fått en kamera från sina föräldrar om de hade önskat sig en i födelsedagspresent.

För några veckor sedan saknade en av gästerna här på hotellet sin kamera. Hotelldirektören intygade till gästerna att kameran omöjligt kunde ha stulits från hotellet, eftersom kriminaliteten i detta land är mycket låg. Kunde de ha glömt den någon annanstans? Troligtvis inte trodde gästerna och var tvungna att åka hem utan sina semesterbilder.

Häromdagen dök kameran upp via ett Guest House i staden. De hade fått kameran av det intilliggande klostret där gästerna hade varit på besök. I kameraväskan låg adress och telefonnummer till ägaren och via några samtal har kameran nu hamnat här på hotellet, innan den ska skickas vidare till sin ägare.

Denna kamera hade vid en försäljning, kunnat inbringa en halvårslön för den genomsnittliga laotien, men kostnaden för att stjäla är alldeles för stor för att det ska vara värt det. Ohederlighet ger nämligen långvarig otur i livet, vilket de flesta människor inte vill riskera att få, trots lockelsen i pengarna.

Vi kan på västerländskt manér se ner på skrockfulla beteenden i andra delar av världen, men vart är vi själva på väg? Vi har tagit bort vår tro på såväl Gud som skrock vilka på många sätt hjälpte oss att välja rätt väg i livet och försökt ersätta dem med lagar och regler. När bortskämda ungdomar som har allt stjäl, tycks det som om vi har misslyckats.

Ankomst

Efter ungefär 16 timmars resande är vi till slut i Luang Prabang, Laos.

9,5 timme på planet mellan Stockholm och Bangkok gick förvånansvärt smidigt. Den nyblivna sjuåringen visade sig från sin allra tålmodigaste sida och klagade ingenting.

Min långflygningsvane man har en massa knep om hur, när och vad man ska äta för att sova bra och snabbt komma in i den nya dygnsrytmnen. Ett av tipsen, tror jag, är att sova över frukosten på flyget. Egentligen ganska självklart, med tanke på att kroppens klocka visar 1 på natten, ändå kan jag inte låta bli. Jag antar att det är här proffsen sållas från amatörerna. Endast vi gröngölingar sitter och petar i flygplansmaten mitt i natten, bara för att den ställs framför våra näsor.

På flyget mellan Bangkok och Luang Prabang var vi 16 personer och propellerplanet var endast halvfullt. Av någon anledning kände jag mig som Tintin där jag satt och tittade ut genom det lilla flygplansfönstret och spanade ner på de gröna bergen. En Tintin med moderskärlek måste jag tillägga, eftersom jag samtidigt strök sjuåringen över håret som låg och sov i mitt knä.

Nu ska vi hålla ut en halvtimme till utan att somna, innan det är dags för champagne och middag med svärfar.

Avresa

Nu är det bara ett par timmar kvar innan det är dags att bege sig av till Arlanda. I eftermiddag reser jag och Olivia till Luang Prabang i Laos och det känns otroligt spännande. Jag är till skillnad mot resten av Sverige ingen erfaren Asienresenär. Mina upplevelser sträcker sig till Sri Lanka och Maldiverna och bara en vecka på varje ställe.

Min förhoppning är att jag ska kunna berätta om våra upplevelser därborta löpande och troligen kommer jag att ha både mer tid och mer att skriva om de närmaste veckorna.