Basi

När de två stora bilarna lämnar Luang Prabang på morgonen är hotellet helt tomt sånär som på en provanställd receptionist. Han har fått äran att vakta hotellet när resten av personalen samt de enda två gästerna beger sig ut på landet på "basi".

För ett par månader sedan råkade en av männen i personalen ut för en motorcykelolycka som kunde ha slutat riktigt illa. Mannen hamnade på sjukhus med svåra skador, men med ekonomisk stöd från hotellet för att få så bra sjukvård som möjligt återhämtade han sig över förväntan. Efter ett sådant tillfrisknande förväntas familjen ställa till med en "basi" och min svärfar har bjudits in som hedersgäst på grund av sin inblandning i tillfrisknandet.

Vårt resmål ligger cirka en timmes bilresa norr om Luang Prabang. Strax efter vår ankomst bjuds vi alla in i husets största rum. Mitt på golvet står en stor, rund korgbricka dekorerad med bananblad, blommor och ljus. Vi slår oss ner på golvet runt brickan, så nära som möjligt för att alla ska få plats. Alla sträcker sig fram och lägger sedlar på brickan, vilket jag också gör.

Mannen som leder ceremonin tar upp en skål och doppar ett hoprullat blad i vätskan i skålen. Därefter drar han med vätskan över våra händer som vi har sträckt ut mot brickan. Vi närmast brickan ska hålla våra händer mot brickan och de bakom håller sina händer mot oss för att få ta del av välsignelsen. Ritualen upprepas senare med en sedel som droppas i sprit. Samtidigt som mannen sprider dropparna på våra händer läser han innantill en lång text, vilken i korthet går ut på att ge lycka och framgång för oss alla närvarande.

Ceremonin avslutas med det som för många förknippas med en basi, nämligen bomullsband som knyts runt handleden. Vem som får knyta runt vem förstår jag inte riktigt, men slutsatsen är nog att de äldre knyter runt de yngre, i synnerhet på oss västerlänningar.

Till slut dukas maten fram och vi får lite skamset plocka fram våra medhavda smörgåsar. Våra västerländska magar kan omöjligt hantera den mat som serveras så här på landsbygden. Enligt våra laotiska vänner är detta något som värdfolket har förståelse för. Förhoppningsvis är det så.