Hemresa

När vi mellanlandar i Bangkok är min första tanke att allt känns så rent och fräscht. Toaletterna är rymliga, hela och rena. Inte som i Vientiane där en kvinna använde damtoaletten till att platta till säckvis med tomburkar. Inte nog med att det var skräpigt och kladdigt på golvet, stanken från burkarna var till och med värre än stanken från toaletterna.

Min tanke om renhet försvinner dock snabbt när vi anländer till gaten och möter våra medpassagerare. Visst finns här många solbrända och fräscha barnfamiljer, men det jag ser är alla överviktiga män med tatueringar. När jag sedan hör hur de skryter om sitt festande och alla thailändska tjejer de har träffat, förmörkas bilden av den rena och snygga flygplatsen.

Visst finns det fattigdom i Luang Prabang och faciliteterna utanför de lyxiga hotellen är enkla och skitiga, men stadens själ känns lika ren som munkarnas på sin almsgivingpromenad. Människorna är hederliga, ödmjuka och vänliga vilket ger en ljus aura som jag inte ser förrän vi har lämnat landet.

I Laos är intima kontakter mellan laotier och västerlänningar förbjudna enligt lag. Det kan låta hårt, men syftet är att hålla landet fritt från det som har blivit ett så stort problem i Thailand. Barer och nattklubbar stänger i allmänhet 23.30. Enstaka undantag finns utanför stadsgränsen, men ingen åker till Luang Prabang med enda syftet att festa.

En smutsig toalett är en utmaning, det ska jag verkligen inte förneka, men hellre det än en smutsig själ.