Ekorrhjul

Min första kväll som gräsänka tillbringade jag vid köksbordet tillsammans med en kär granne. För en vecka sedan ägnade vi dagarna åt promenader, kaffe, godis och förtroliga samtal. Nu när jag har ett jobb att sköta på dagarna får vi hitta andra stunder till åtminstone förtroliga samtal.

De mesta av våra samtal hamnar under etiketten privat och ska inte återges här men vi pratade också om det där med arbetstid. Om hur svårt det är att få ihop en 40-timmarsvecka på jobbet. För mig som fakturerar timmar är det extra märkbart. Jag måste dokumentera min närvaro på jobbet varje dag.

Om jag lämnar sjuåringen i skolan klockan åtta, är jag på jobbet tidigast 8.40. Unnar jag mig en timmes lunch behöver jag jobba fram till klockan 17.40. Går jag raka vägen från kontoret till bussen, utan att passera mataffären på vägen, kan jag förhoppningsvis vara hemma till 18.20.

Hade jag varit utan man, barnflicka och tonårsbarn skulle min sjuåring ha varit ganska ensam utanför fritids vid det laget. Eftersom fritids stänger klockan 18 skulle hon fått vänta på skolgården, såvida hon inte var kavat nog att ta sig hem på egen hand.

Nu är det inte så och jag vet att jag slår in öppna dörrar. Fenomenet är välkänt, uttjatat och ganska trist. Men för mig som precis åter tagit steget in i ekorrhjulet är det ändå ett aktuellt ämne som jag måste få ta upp.