En familj

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt" Så börjar Anna Karenina och lika sant som det var i Ryssland på 1870-talet är det idag 2011.

I går var jag på Dramaten och såg "En familj - August: Osage County" av Tracy Letts. Föreställningen är 3 timmar lång, pausen borträknad, och innehåller fler familjetragedier och konflikter än Ingmar Bergman och Lars Norén skulle kunna åstadkomma tillsammans. Ändå är det en otroligt rolig föreställning.

Marie Göranzon som den tablettmissbrukande mamman är så lysande att det vore en skam om hon inte blev nominerad till bästa skådespelare på nästa teatergala. Om det nu hade funnits en sådan, vilket jag inte tror att det gör. Nu ser jag att hon fick Thaliapriser 2010, vilket aldrig kan ha delats ut mer välförtjänt.

Fördelen med att ta del av en totalt dysfunktionell familj är att ens egna små skavanker tycks så marginella. Samtidigt kan det behövas det extrema för att man ska hitta de små sakerna hos sig själv. Innan de växer sig alltför stora och ohanterliga.