Mina första dagar på jobbet gick jag bestämt men frustrerat fram till kaffeautomaten och valde mellan kopp eller mugg. Den här maskinen är i alla fall av den kvaliteten att den inte sänker sig till nivån Kaffe med vitt eller ens Wiener Melange. Samtidigt slängde jag längtansfulla blickar på de mer etablerade i företaget som vågade sig på den manuella espressomaskinen.
Fem dagar tog det tills jag tog mig samman och stegade fram till espressomaskinen. Utan att fråga någon hur den fungerade, slängde jag mig huvudlöst in i kromen. Så många cafe latte, cappuccino, macchiato och espresso jag har köpt i mina dagar. Något måste jag ju ha lärt mig.
Nu, fyra cappuccino senare, kan jag berätta att det är mjölken som är utmaningen. Att platta till kaffepulvret i filterbehållaren och sedan få den på plats är lätt som en plätt. Däremot blir mjölken olika varje gång. Än så länge inte riktigt bra någon av gångerna om jag ska vara ärlig.
Problemet är att jag nu är fast vid espressomaskinen. Hur ska jag kunna få ner en kopp kaffe från den gamla hederliga kaffeautomaten, när den lockande, glänsande och åtråvärda espressomaskinen står precis bredvid? Och varför ska jag egentligen?
No comments:
Post a Comment