Socialrealism

"Varför hyr du alltid sån här socialrealism?" stönar min man efter att filmen har rullat i tio minuter.

"Det gör jag väl inte" försvarar jag mig fruktlöst. Ärligt talat tycker jag att det är en oförtjänt anklagelse, även om jag kan ge honom lite rätt.

Filmen vi ser är Precious, en film där eländet spelar i en helt egen division och som presenterar en värld som är lika långt från vår egen som månen. Vissa filmer bör man bara se, men man måste se dem på rätt sätt.

Precious handlar inte om en 16-årig flicka som har drabbats av det hemskaste hemska. Den handlar om att det finns en väg tillbaka för alla och att alla är skyldiga att bidra.

Hur mycket bryr vi oss om andra barn omkring oss? Barn som vi träffar och har i vår närhet men som inte är vårt eget kött och blod. Jag anar att vi befarar att vi måste göra så mycket och då gör vi hellre inget alls. I själva verket är det nog tvärtom, bättre med lite än inget alls.

Vi kan ju börja med att lära oss vad barnens klasskompisar heter. Mammor är ganska bra på det i och för sig, men hur bra är papporna egentligen? Eller gjorde jag mig skyldig till könsdiskriminering nu?