My perfect weekend

Financial Times weekendbilaga heter How to spend it och måste anses som weekendbilagornas weekendbilaga. Titeln får man tolka som man vill, men jag ser den som en skön dubbeltydning av både hur man kan spendera sin pengar som hur man kan spendera sin helg. Målgruppen för tidningen är den delen av världens befolkning som köper en egen ö i karibiska havet när det är dags för semester, men trots att jag inte ingår i målgruppen älskar jag tidningen ändå.

Ett av mina favoritavsnitt är sista sidan där någon betydelsefull person får berätta om "My perfect weekend". De personer som här återberättar om sina perfekta helger, lever liv som de flesta människor bara kan drömma om, men det är inte kändistäta fester eller extravaganta semesterresor som återges. Istället är det sånt som vi alla kan fylla våra helger med. Goda middagar med de närmaste, morgonpromenader, besök på gallerier och antikvitetsaffärer, långa luncher med vin, frukost med utrymme för tidningsläsning med mera.

Mitt mål är att alla mina helger ska vara "My perfect weekend". Måluppfyllelsen är än så länge inte 100 procent och kommer troligtvis aldrig att vara det. Men ibland, i vissa stunder, kommer jag nära. Sannolikheten att nå sitt mål är i alla fall större om man vet vad målet är.

Sturebadet Haga

Nästan en hel arbetsdag, sex timmar, tillbringade jag igår på Sturebadet Haga för att förbruka den födelsedagspresent jag fick av min man. Dagen började med body scrub, algbad och ansiktsmassage. Därefter var det en timmes paus då jag inte kunde göra annat än att dricka kaffe, sticka och lyssna på talbok (mitt favoritnöje för tillfället) brevid poolen.

Efter pausen var det helkroppsmassage. För första gången på länge fick jag massage av en man och även om jag vet att jag för honom endast är en knippe muskler som ska bearbetas, kändes det ändå nästan behagligt syndigt. Det syndiga förtogs en aning av Kicki Danielssons och Susanne Lanefelts röster utanför dörren. Kickis från högtalaren och Susannes från poolkanten, som på välbekant manér peppade en grupp i vattengymnastik.

När helkroppsmassagen var avslutad var det direkt dags för pedikyr och mitt halvt avnötta nagellack från sommarens sista pedikyr i New York avlägnsades äntligen. Innan dagens sista behandling hade jag tid för Sturebadets nyttiga lunch och lite mer stickning. Dagen avslutades sedan med ansiktsbehandling då jag somnade, trots att jag kämpade hårt för att hålla mig vaken. Jag skyller på alla örter samtliga terapeuter lät mig andas in innan behandlingarna.

Man kanske kan tycka att en sådan här dag är grädde på moset för en hemmafru som jag. Kunde jag inte delat med mig till någon hårt dubbelarbetande mamma som förtjänade detta betydligt mer än jag? Så kanske man kan tycka, men det gjorde jag inte.

Fritids

Vanligtvis hämtar jag sexåringen på fritids runt fyra på eftermiddagen. När jag hämtar, hämtar även många andra föräldrar. De flesta tror jag faktiskt att jag kan säga med säkerhet. I går hämtade jag först strax före fem. För en gång skull hade jag en aktivitet på eftermiddagen jag inte kunde ändra på, så även pappan. Tre barn var kvar på fritids efter att vi hade gått.

När tonåringarna var i fritidsåldern hämtades de alltid mellan fem och halv sex. Hur ska man som heltidsarbetande förälder kunna hämta tidigare än så, kan man fråga sig? Samtidigt som jag hämtade, hämtades de flesta andra barnen. Några barn, främst de med yngre syskon, gick hem tidigare, men för övrigt var fem en ganska vanlig tid att gå hem från fritids.

Vad beror denna skillnad på? Är det skillnad på innestadsfritids och förortsfritids? Eller är det skillnad i dag mot för tio år sedan? Pusslar föräldrar mer idag än tidigare för att till varje pris inte låta sina barn vara för länge på fritids eller jobbar folk mindre? Troligtvis finns svaren på dessa frågor någonstans i SCB:s statistik men jag tänker inte kontrollera. Jag ställer bara frågorna.

Målmedveten

Sexåringen vill ha en väckarklocka. Vi har talat om för henne att hon inte behöver någon väckarklocka eftersom hon aldrig vaknar i sin egen säng. Hennes väckarklocka skulle stå ensam och övergiven på morgnarna och ringa förgäves.

"Men om du sover fem dagar i rad i din egen säng, får du en väckarklocka" säger hennes pappa. Själv föreslog jag en vecka, men en pappa tenderar att vara lite mesigare mot sin dotter än en mamma. Har ena parten sagt fem dagar och den andra sju, är det svårt att genomföra sju dagar, så fem dagar blev kravet.

Nu har det gått tre nätter som den målmedvetna sexåringen har sovit i sin egen säng. Hon har berättat att hon visst har vaknat på natten, men eftersom hon så gärna vill ha en väckarklocka har hon somnat om i sin egen säng. Även de gånger det har tagit emot.

Vet hon egentligen vad hon kämpar för? Har hon insett att det hon så målinriktat arbetar för att få, är något som de flesta skulle vilja vara utan? Uppenbarligen inte och jag hoppas att upptäckten inte kommer att förstöra hennes ambitiösa läggning.

Nästan en arbetsdag

Torsdag morgon tog jag bussen in till stan halv åtta på morgonen för att gå på ett seminarium om redovisnings- och skattenyheter. Känslan var nästan overklig, både att bege sig iväg så tidigt på morgonen och att sitta och lyssna på ord som IFRS, bokföringsnämnden, redovisningsrådet och koncernbidragsspärr. Har detta något med mitt liv att göra? Kommer dessa ord verkligen att ha något med mitt liv att göra igen?

Efter seminariet hade jag två möten på två olika platser i stan och jag började nästan känna mig som en normal yrkesarbetande kvinna igen. När jag tog bussen hem igen klockan halv fyra, var jag totalt slut. Nu är det nog dags att börja jobba på allvar snart innan jag blir arbetsskygg.

Konsert

På ett bananskal halkade 15-åringen in i en klass med inriktningen Pop och Rock i höstas när vi återvände till Sverige. Han hade i och för sig börjat spela trummor redan i USA, men för övrigt inte uppvisat några vare sig pop- eller rockdrömmar tidigare.

I går var det dags för samtliga Pop- och rockklasser i skolan att visa upp sig. De andra niorna hade gjort det förut och kände sig varma i kläderna men för vår 15-åring var det första gången och lite nervöst.

Kvaliteten var som väntat varierad på de olika banden. Positivt var att många av tjejerna även vågade sig bakom instrumenten och inte bara höll sig till sång. Förhoppningsvis beror detta inte bara på att det är ont om killar i klasserna. Däremot var det bara en av killarna som vågade sig bakom mikrofonen för att sjunga.

Modigast var tjejen i sjuan som sjöng Nirvanas Smells like teen spirit med en inlevelse som få andra vågade uppvisa. Tråkigast var såväl musiker och sångare som inte vågade titta på sin publik och inte tycktes vara medvetna om vad de egentligen sjöng och spelade om. Bäst tyckte jag om kvällens sista låt, Ain't no Sunshine, som var både snyggt arrangerad och snyggt framförd.

I vilket fall har jag ändrat min syn på Pop och rock-inriktningen i skolan. Först tyckte jag att det var ganska fånigt, men nu inser jag vilken möjlighet det är för tonåringarna att få uttrycka sig och samtidigt lära sig att ta plats. Speciellt för tjejerna är det ovärderligt oavsett vilken riktning deras liv än tar sig senare.

Kombinationslås

På temat rädda amerikaner och låsta dörrar i Sverige har jag gjort en annan iakttagelse. I USA införskaffade jag ett hänglås till gymet. Precis som alla andra där, köpte jag ett kombinationslås. Fördelen med ett kombinationslås på gymet eller i en simhall är naturligtvis att man slipper släpa på en nyckel. Otroligt behändigt, konstaterade jag snabbt. Detta lås har jag nu med mig till Sverige där jag har insett att jag är mycket ensam om att ha ett kombinationslås på gymet.

"Varför använder man inte kombinationslås i Sverige? frågade jag mannen häromdagen. "Det är ju så otroligt smidigt"

"Det anses nog inte säkert" var hans svar.

Kan det vara så att vi återigen är alltför måna om att låsa in oss, att vi inte tycker att ett kombinationslås känns säkert nog? Man kan faktiskt i teorin luska fram kombinationen, även om fyra positioner nog skulle ta några timmar. Tillräckligt länge för att jag skulle hinna tillbaka till omklädningsrummet i allafall. Tror man verkligen att en eventuell tjuv skulle välja att försöka hitta kombinationen framför att knipsa av låset med en bultsax?

Eller är det bara ingen som marknadsför kombinationslås i Sverige?

Söndagsbrunch

Eftersom jag fyllde år förra veckan hade vi bjudit hit mina systrar och mamma med familjer på brunch i söndags. Det kan låta som en liten och behändig tillställning men eftersom vi systrar har nio barn tillsammans blev vi en nätt skara om 18 personer inklusive en pojkvän men exklusive två kattungar.

Hur arrangerar man en avspänd brunch för 18 personer om man själv vill delta och inte bara stå vid spisen? Som ska passa för gäster i åldrarna 2-78 år? Planering och förberedelser naturligtvis, såsom så mycket annat här i livet. Bort med nystekta pannkakor och bacon. Istället blev det fläskpannkaka i ugn, grillade kycklingklubbor, smakrika korvar, Maris sagolikt goda couscous-sallad, sill, potatis, äggröra och lax. Samt en stor Grand Blanc från Gateau. Alla nöjda och glada, så också värdinnan.

Dagen avslutas med att den vanligvis ganska tillknäppta 15-åringen kommer ner och spelar introt till Stand by me på gitarr för mig och mannen. Vad är detta? Först slängar frun i huset ihop en läcker brunch för 18 personer som ingenting sen uppträder barnen med gitarr på kvällen? Har vi förvandlats till Familjen Wahlgren till slut?

Trafikgalning

Vår familj har för första gången två bilar. Jag kör den klassiska andrabilen, en röd Audi A3 som jag måste erkänna att jag är otroligt förtjust i. Den är allt som jag själv skulle vilja vara - kvick, säker och snygg.

Den här dagen kör vi, jag och bilen, in mot stan och som vanligt känner jag mig som Charlize Theron i Italian Job. Jag är högst medveten om att likheten är totalt obefintlig. Hon kör en Mini Cooper, är blond, tio år yngre och modellvacker, men det är känslan som räknas.

Vid Sveaplan ser jag på håll hur lyset slår om till rött och hur en stor containerlastbil, trots att det har hunnit vara rött i flera sekunder, kör rakt igenom korsningen. Som tur är händer ingen olycka, utan händelsen passerar ganska obemärkt.

Något senare, strax efter Roslagstull, på Valhallavägen, hamnar jag brevid denna stora lastbil. Jag noterar att min fil försvinner lite längre fram på grund av en parkerad bil i högerfilen och planerar att vara snabbt iväg för att hinna framför den lite långsammare containerlastbilen vid min sida.

Med min kvicka dieselmotor är jag snabbt iväg och har god tid på mig att hinna förbi den rödkörande lastbilen, vilket även bilen bakom mig hinner. När sedan bil nummer tre försöker klämma sig in framför lastbilen ställer sig chauffören på tutan så att det ekar över hela Valhallavägen. Och inte nöjer han sig med det. Han tar sin tunga lastbil, far ut i höger körfält som återigen har blivit ledigt och passerar oss alla. Därefter stannar han sin bil, häver sig ut genom fönstret och vräker ur sig en mängd okvädesord. Detta är alltså samma man som några minuter tidigare körde mot rött i en tättrafikerad korsning.

Visst känns det tryggt att vi delar våra vägar med den här typen av galningar? I bilar som väger flera ton dessutom.

Bilderbok

6-åringen har skrivit en bok, eller rättare sagt ritat en bok. Det rör sig nämligen om en bilderbok. Titeln på boken är Hjertstormen, precis med den stavningen. Hon har själv kommit på titeln och stavat alldeles själv.

Såsom totalt partisk mamma tycker jag att det är en underbart poetisk titel som accentueras ytterligare genom den gammalmodiga stavningen. Jag skulle vilja stjäla titeln rakt av och utifrån den börja på Den Stora Romanen.

Bilderboken Hjertstormen handlar om författaren själv samt författarens mamma och storasyster. Dessa tre befinner sig, såsom titeln antyder, i olika vädersituationer, bland annat regnar det hjärtan. Jag tror att min bok med samma titel skulle ha ett annat innehåll, fast ändå kanske inte. Är inte det vad livet och fiktionen ofta går ut på? Kärlek och stormvindar?

Höstlöv

Så här års vadar man i löv i New York Citys förorter. De illaluktande och högljudda lövblåsarna går varma från morgon till kväll, medan markens röd-gula täcke kontinuerligt fylls på uppifrån. De flitiga trädgårdsarbetarnas lågbetalda arbete framstår som såväl hopplöst som fruktlöst.

I vår förort är gräsmattan lika grön som på sommaren, inte ett löv lyser upp gatan framför huset och några lövblåsare har jag varket sett eller hört. Jag antar att i ett äldre område med många lövträd ser det annorlunda ut och att många villaägare just nu svär över sin lövtäckta trädgård, men vi gör det som sagt inte.

Jag ser de kala björkstammarna i skogsslänten från mitt fönster, men några löv under ser jag inte. Vad händer med björklöv när de ramlar av på hösten? Äts de omedelbart upp av förväntansfulla larver i myllan?

Utekväll

Ingen annan har kommit när jag kliver in i baren på Hotel Lydmar strax före sex på fredagens kväll. För säkerhets skull går jag tillbaka till receptionen och frågar om det finns ytterligare en bar en trappa upp, men det gör det bara på somrarna får jag veta.

Tillbaka i baren längst in i restaurangen söker jag efter någonstans att sitta. Den lilla baren är redan full och samtidigt som jag bestämmer mig för att tryggt stanna lite mitt i står bartendern framför mig. Han ser ut som Robert Redford skulle ha gjort i The Great Gatsby om han hade varit 23 år vid inspelningstillfället istället för 37, vilket inspirerar mig till att beställa ett glas champagne.

Strax anländer resten av sällskapet och till slut är vi samlade alla fem. Det är inte direkt första gången vi fem hänger i en bar tillsammans. Förr var det mer regel än undantag. Nuförtiden händer det knappt en gång per år. Så fungerar livet och ingen av oss är speciellt ledsen för det. Istället gäller det att njuta när det väl händer.

Efter ett par timmar beger vi oss till Grill för att äta och kvällen slutar för tre av oss på Riche, där man så här i efterhand kan konstatera att de två glasen rosé, kanske var lite onödiga. Men det kändes helt rätt just då.

Kristen

När jag var tonåring var jag uttalat ateist. Inte ens en klädsam agnostiker, utan kraftigt och bestämt ateist. I dag har jag en annan syn på min religiösitet, dock fortfarande med många frågetecken. Att jag är kristen tycker jag är självklart. Allt jag gör, tänker och säger genomsyras av kristendomen eftersom den så starkt har präglat det samhälle jag har vuxit upp i. Däremot har jag inte hittat någon religiös plattform som passar mig.

Av någon anledning tror jag att det hade varit lättare om jag hade varit katolik. Jag tror att det är enklare att vara religiös light om man är katolik. Det kan till och med vara lite coolt, i alla fall ur vårt nordliga perspektiv. All rökelse, mysticism, korstecken och botgörelse framstår som betydligt mer spännande än vår torra lutherska kyrka.

Jag hade kunnat bära sedessamma, men samtidigt utmanande, svarta kläder på söndagarna med ett vackert kors om halsen och utstråla gåtfullhet. Ingen hade betraktat mig som en torr kristen nörd, utan min religiösa dragning hade istället ansetts som ett naturligt och lite spännande inslag i min personlighet.

Att konvertera till katolicism ser jag dock inte som ett alternativ så jag får nog hitta svaret på mitt religiösa sökande på annat sätt.

Vinterkläder

I morse visade termometern på 2,6 grader, men vindens vinande utanför fönstret förebådade betydligt kyligare väder än så. Efterom 6-åringen är utomhus stor del av dagen gav jag henne två alternativ, fleecetröja med den tunna Pop-jackan eller täckjackan. Fleecetröja under Pop-jackan var för klumpigt och valet föll på täckjackan. Tills den satt på. Då bryter 6-åringen samman.

"Jag ser jättetjock ut!" pressar hon fram mellan tårarna.

"Men snälla lilla vän, du ser absolut inte tjock ut. Det är jackan som är bullig." Min tröst är totalt meningslös. Varför denna lilla sticka till flicka överhuvudtaget kan få en sådan tanke i huvudet är för mig totalt obegripligt. Resonemanget har dock varit uppe tidigare i samband med överdragsbyxorna på fritids. Vad gör vi med våra barn så att de vid 6 års ålder ifrågasätter om de ser tjocka ut eller inte?

In i hallen kommer då 15-åringen och även han gör sitt bästa för att övertyga 6-åringen om att det är helt OK att ha en jacka som är luftig och bullig.

Därefter börjar nästa diskussion. 15-åringens syn på vinterkläder är nämligen en extra hoodie (i bomull) och en sjal (i bomull).

"Idag måste du ha ytterjacka på dig. Det är svinkallt ute." Jag lägger fram den vinterjacka vi inhandlade på Urban Outfitters i USA förra året.

"Den jackan tänker jag i alla fall inte ha." svarar han sammanbitet, varvid jag suckar uppgivet, tar med mig den någorlunda tröstade 6-åringen ut genom dörren och lämnar 15-åringen åt sitt öde. Vill han frysa är han stor nog att skylla sig själv.

Och vintern har inte ens börjat.

Inledningar

Så här börjar några av mina favoritböcker:

"Byn vintersov i snön. I orörligheten steg rök ur skorstenen på ett vitt hus." Skraplotter av Kerstin Ekman

"-Vem är du? frågar min syster. Hon är känsligare än de andra, det är bara hon som någonsin anar min närvaro." Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson

"Jag känner mig alltid ensammare när det är kallt. Kölden utanför fönstret påminner mig om kylan från min egen kropp" Italienska Skor av Henning Mankell

"Efter kvällsvarden säger Helga att hon tänker ta en promenad. Märit är då i full färd med att duka av." Gregorius av Bengt Ohlsson

Det är slående hur mycket samtliga dessa inledningar säger om innehållet i boken. Innan man har läst boken, vet man naturligtvis inte det, men nu när jag skriver ner det är det påtagligt.

Vintern i Skraplotter som symboliserar det karga och kalla Jämtland, Fredriks ångest och skam i Italienska skor, Desirées gränsöverskridande krafter i Aprilhäxan och den subtila antydan om Helgas otrohet i Gregorius.

Helt plötsligt blev pressen på inledningen ännu större. Kanske bättre att vänta med inledningen till slutet?

Böcker

Första gången jag köpte en skönlitterär bok av någon som jag känner personligen var 2007. Då var det en av papporna på dagis som hade publicerat en deckare och sanningen å säga kände jag honom inte speciellt väl.

För ett tag sedan var det dags igen. Det var en speciell känsla att gå in i Akademibokhandeln och hitta boken på framträdande plats. I kassan ville jag berätta för expediten att jag faktiskt känner han som har skrivit den här boken, men insåg att den saken struntar hon totalt i.

Boken är Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. En underbart rolig och underhållande bok smäckad med historiska personligheter, dråpligheter och livsglädje.

Snart hoppas jag på att få åka till New York och köpa min amerikanska väninnas bok som utspelar sig i Stockholm på Gustav III:s tid. Hon har i alla fall fått ett kontrakt med en förläggare. Det blir extra spännande eftersom jag själv har fått vara med och tycka till om manuset.

Själv då, innan jag börjar jobba på allvar, varför tar jag inte tag i saken och skriver den där fantastiska romanen? Problemet är att jag inte vet hur man börjar (som om det vore det enda problemet...)