Trafikgalning

Vår familj har för första gången två bilar. Jag kör den klassiska andrabilen, en röd Audi A3 som jag måste erkänna att jag är otroligt förtjust i. Den är allt som jag själv skulle vilja vara - kvick, säker och snygg.

Den här dagen kör vi, jag och bilen, in mot stan och som vanligt känner jag mig som Charlize Theron i Italian Job. Jag är högst medveten om att likheten är totalt obefintlig. Hon kör en Mini Cooper, är blond, tio år yngre och modellvacker, men det är känslan som räknas.

Vid Sveaplan ser jag på håll hur lyset slår om till rött och hur en stor containerlastbil, trots att det har hunnit vara rött i flera sekunder, kör rakt igenom korsningen. Som tur är händer ingen olycka, utan händelsen passerar ganska obemärkt.

Något senare, strax efter Roslagstull, på Valhallavägen, hamnar jag brevid denna stora lastbil. Jag noterar att min fil försvinner lite längre fram på grund av en parkerad bil i högerfilen och planerar att vara snabbt iväg för att hinna framför den lite långsammare containerlastbilen vid min sida.

Med min kvicka dieselmotor är jag snabbt iväg och har god tid på mig att hinna förbi den rödkörande lastbilen, vilket även bilen bakom mig hinner. När sedan bil nummer tre försöker klämma sig in framför lastbilen ställer sig chauffören på tutan så att det ekar över hela Valhallavägen. Och inte nöjer han sig med det. Han tar sin tunga lastbil, far ut i höger körfält som återigen har blivit ledigt och passerar oss alla. Därefter stannar han sin bil, häver sig ut genom fönstret och vräker ur sig en mängd okvädesord. Detta är alltså samma man som några minuter tidigare körde mot rött i en tättrafikerad korsning.

Visst känns det tryggt att vi delar våra vägar med den här typen av galningar? I bilar som väger flera ton dessutom.