Konsert

På ett bananskal halkade 15-åringen in i en klass med inriktningen Pop och Rock i höstas när vi återvände till Sverige. Han hade i och för sig börjat spela trummor redan i USA, men för övrigt inte uppvisat några vare sig pop- eller rockdrömmar tidigare.

I går var det dags för samtliga Pop- och rockklasser i skolan att visa upp sig. De andra niorna hade gjort det förut och kände sig varma i kläderna men för vår 15-åring var det första gången och lite nervöst.

Kvaliteten var som väntat varierad på de olika banden. Positivt var att många av tjejerna även vågade sig bakom instrumenten och inte bara höll sig till sång. Förhoppningsvis beror detta inte bara på att det är ont om killar i klasserna. Däremot var det bara en av killarna som vågade sig bakom mikrofonen för att sjunga.

Modigast var tjejen i sjuan som sjöng Nirvanas Smells like teen spirit med en inlevelse som få andra vågade uppvisa. Tråkigast var såväl musiker och sångare som inte vågade titta på sin publik och inte tycktes vara medvetna om vad de egentligen sjöng och spelade om. Bäst tyckte jag om kvällens sista låt, Ain't no Sunshine, som var både snyggt arrangerad och snyggt framförd.

I vilket fall har jag ändrat min syn på Pop och rock-inriktningen i skolan. Först tyckte jag att det var ganska fånigt, men nu inser jag vilken möjlighet det är för tonåringarna att få uttrycka sig och samtidigt lära sig att ta plats. Speciellt för tjejerna är det ovärderligt oavsett vilken riktning deras liv än tar sig senare.