Som en tavla

Jag önskar att alla människor hade möjlighet till en morgonpromenad då och då. Eftersom mitt projekt inte är på heltid lyckas jag fortfarande klämma in en promenad ibland och de senaste morgnarna har varit perfekta.

I morse kom jag ut lite senare, precis lagom till att dimmolnen började lätta från viken. Bilden av det spegelblanka vattnet, den uppluckrande dimman och svanen som glider över ytan är som en impressionistisk tavla.

Skelett

Alla har vi våra skelett i garderoben. Vissa försöker vi dölja till varje pris, andra gömmer vi bara för att det är lättast så. Ett av mina skelett är nu inte längre ens ett benrangel, utan helt borta från garderoben.

Jag har äntligen, 24 år efter alla andra, sett Top Gun.

Det har faktiskt hänt att jag i vissa sammanhang, när diskussionen har varit för initierad och alltför het, hållit tyst om att jag inte har sett denna klassiker. Jag har till och med tänkt, att nog måste jag ha sett den men glömt bort att jag har gjort det.

Nu är det i alla fall gjort och det var inte så mycket mer med det. Det roligaste var när 18-åringen (alltså född sex år efter filmpremiären), 20 minuter in i filmen säger "Maverick är lite lik Tom Cruise". Jag stirrar på henne som om hon skämtar, men inser sedan att hon inte har en aning om vem som spelar huvudrollen.

Slutsatsen av den kommentaren är att jag, som är nästan jämnårig med Tom Cruise tycker att han är precis sig lik idag som för 24 år sedan. Medan 18-åringen som är mer jämnårig med rollkaraktären Maverick, knappt kan se likheten med dagens Tom Cruise. Kanske säger lite om självbilden hos oss 40+.

Kollektivtrafik

Direktbussarna som tar oss förortsbor till stan trafikerar vår förort endast på morgnar och eftermiddagar och bara in en riktning åt gången. För en som har haft gång- eller cykelavstånd till i stort sett alla jobb de senaste 20 åren är detta en tung börda att bära. Kollektivtrafiken och jag är helt enkelt inte bästa vänner.

För det mesta löser jag det problemet med att ta bilen. Jag vet att det inte är en miljövänlig lösning och inte heller den billigaste. Men för mitt eget välbefinnandes skull, är det ofta den bästa lösningen.

I dag åkte jag hem innan bussarna hade börjat gå vilket innebar att jag först fick ta tunnelbana och sedan buss. Det är inte bara själva bytet som skaver, utan också det där med tunnelbana. Tusen gånger hellre buss än tunnelbana.

Inte blev det bättre av att jag inte hittade busshållplatsen när jag väl kommit så långt. Efter en liten stund insåg jag att bussen osannolikt åker i samma riktning åt båda hållen och jag tog mig över till andra sidan bussterminalen. Där hittade jag snart rätt busskur och kunde ta mig hem helskinnad.

Rännstensungar

En fredag utan after work är i vår förort ingen riktig fredag. Konstellationerna varierar och så även seriositeten. I går var det retroafton hos en av våra grannar och det bjöds på Hot shots. Är det någon som kommer ihåg? Galliano, kaffe och grädde läggs i lager i små glas och intas som snaps.

Vi gör ett försök att utbyta senaste hot shot-minnet, men ingen kommer riktigt ihåg. Om det beror på att det var så länge sedan eller om det var för många shots inblandade vet jag inte. Istället avhandlas allt annat.

Samtidigt som vi vuxna dricker hot shots leker alla barnen helt utan vuxen påverkan. De busringer, tittar på Idol, går ut klockan tio på kvällen för att leka burken och springer omkring på vår lilla gata fram till klockan 12 på natten, helt outtröttliga. Som en modern version av rännstensungar härjar de tillsammans utan hänsyn till ålder eller kön.

Utspelar sig liknande scener överallt i Stockholms förorter eller har vi skapat något helt eget?

Elektra

De gamla grekerna visste hur man kryddar en historia. Kan det bli mer dramatiskt än en kvinna som dödar sina barns pappa och därefter själv blir dödad av sin egen son? Endast verkligheten kan nog överträffa de grekiska gudasagorna. Ingen Hollywoodproduktions skulle våga ta sig an en historia av den kalibern.

I Operans värld är det Strauss som har skrivit musiken till detta drama och det är vackert på ett helt annat sätt än Puccini och Verdi. Utmanade kanske vore den rätta benämningen. Synonymer till utmanande är enligt ordboken bland annat provocerande, trotsig, stimulerande och eggande. Stämmer också bra.

Efter föreställningen känns det som en piprensare har gnuggat rent i kroppens blodomlopp. Jag känner mig tilltufsad, upprymd och obefläckad. Inte så mycket klokare kanske, men en gnutta insiktsfullare.

I arbete

Nu jobbar jag igen. Inte riktigt heltid och under ganska fria förhållanden, men under stark tidspress. Om 2,5 veckor ska vi vara klara med vår rapport.

Tänk att det ska vara så svårt att anpassa ett fritt liv till ett inrutat yrkesliv. Ändå är det så mycket som är roligt. Jag får tänka så att det knakar och leta upp så gamla kunskaper att det dammar ur öronen när jag väl hittar dem. Kollegor är också ett roligt inslag i vardagen som jag nästan glömt bort att jag uppskattar.

Trots allt detta är det tungt. Inga morgonpromenader, inget planlöst surfande, inga besök på återvinningcentralen och betydligt färre träningspass. Mhm, vid närmare eftertanke kanske det var hög tid för mig att komma ut i arbetslivet igen.

Barnfritt

Efter att ha genomfört fem möten på sex timmar kommer jag hem helt urblåst. Att i detta läge sätta sig vid datorn för att sammanfatta dagens möten är kört. I alla fall för en som har haft sommarlov i tre månader. Istället använder jag datorn till att surfa med.

Eftermiddagen är sen och huset är helt tyst och tomt. Tonåringarna är hos sin pappa, mannen är fortfarande på jobbet och sjuåringen är på gymnastik med några klasskamrater. Vi turas om att lämna på gymnastiken, vilket innebär att tre måndagar av fyra ser jag inte sjuåringen förrän klockan åtta på kvällen. Om allt fungerar som det ska, något vi ännu inte vet.

Strax kommer även mannen hem och vi är två vuxna ensamma hemma i huset en måndagskväll. Känslan är overklig. Hur tyst och stilla kan ett hus vara? Och vad gör två vuxna människor ensamma hemma en vardagskväll? Vi tittar på Matrix och äter framför TV:n. Höjden av lycka för en förälder är naturligtvis att få äta framför en film man själv har valt, utan några kompromisser.

Förra gången jag såg Matrix var den 1 januari 2000. Vi hade "dagen-efter-film" hemma hos mig i riktig tonårsanda. Den gången var jag alltför trött och vi var alltför många för att filmen skulle komma till sin rätt. Nu kan jag konstatera att Matrix är en film som håller och att den verkligen har präglat populärkulturen de senaste tio åren, mer än vi kanske har förstått.

Valsöndag

Strax efter nio sliter vi upp den stackars sovande artonåringen trots att det är söndag. Det är nämligen inte vilken söndag som helst, utan valsöndag. Och inte vilket val som helst, utan min äldsta dotters första val. Nu har jag alltså ett barn som har rätt att rösta i riksdagsvalet. Tur att jag slutade räkna vuxenpoäng för många år sedan.

Självklart ska vi rösta tillsammans, alla vi röstberättigade i familjen. Med beslutsamma steg marscherar vi mot vallokalen, där vi möts av TV4. Varför de hade valt att filma just hos oss vet jag inte, men en anledning kan vara att vårt valdistrikt förra valet hade högst valdeltagande i landet.

Först röstar mannen, därefter jag och sist artonåringen. När det är hennes tur att rösta påpekar röstnotarien att hon är en av de yngsta i hela distriktet som får rösta. Bara fem stycken är yngre i hennes lista. Tonåringar lyser med sin frånvaro här i vår förort, det visste vi sedan innan. Eftersom de flesta som bor här är födda på 70-talet eller senare, är jag glad att hon inte påpekar för mig att jag är en av de äldsta som röstar.

Att våra röster inte är tillräckliga för att hålla SD utanför riksdagen är bara att beklaga. Mitt tips till de övriga partierna, är att ta kontakt med Ayaan Hirsi Ali för att få råd och tips om hur detta nya inslag i riksdagen ska hanteras. Att som Lars Ohly och Bengt Westerberg bara vända ryggen till, tror jag inte är rätt melodi.

Mer tonårsbryderier

Just nu kretsar mitt liv mycket kring att vara tonårsmamma. En tonåring och en förälder har två helt olika perspektiv, vilket gör att våra funderingar, samtal och kontroverser roterar i två separata banor som sällan eller aldrig möts.

Som förälder tänker man på hur ens avkomma ska rustas inför framtiden. Är utbildningen bra nog? Kommer mitt barn klara av vuxenlivets sociala regler? Har jag lärt honom/henne att föra sig i den stora världen? Att smaka på den mat som bjuds? Att tänka på sina medmänniskor?

En tonåring är här och nu. Punkt.

Jag hittade en dikt skriven av Lisen Jonsson som påminner oss vuxna om tonåringens vedermödor. Finns det inte någon motsvarande dikt om tonårsföräldern som kan skapa lite förståelse hos barnen för oss föräldrar?

LÅT MIG

av Lisen Jonsson

Låt mej få vara en trotsig
tonåring,
jag kommer att bli vuxen.

Låt mej få skrika och
springa min väg,
jag kommer att återvända.

Låt mej få hitta min egen väg,
jag kommer ändå att söka.

Låt mej få snubbla
jag kommer att resa mig.

Låt mej få deppa och vara sur
jag kommer att bli glad igen.

Låt mej få hitta mitt eget liv
jag kommer ändå att lämna er snart.

Låt mej få ha hemligheter
jag kommer att berätta dem sen.

Låt mej inte bli sårad
jag litar ju på er.
Låt mej få prata när jag behöver,
jag klarar inte det här själv.

Låt mej få gå när jag är redo
men släpp mej inte helt.

Låt mej få komma igen
och vara liten
jag vill inte alltid vara stor.

Visitkort

Efter att ha strosat omkring i jeans, tröja och sneakers i tre månader har det blivit dags för mig att damma av kostymen igen. Visst är det avkopplande med sköna kläder som inte spänner och drar någonstans, men att dressa upp sig på morgonen har en viss charm.

Jag var nöjd med mitt val denna morgon. Svarta tighta byxor, figursydd skjorta i samma färg som mina ögon och en kort svart kavaj över. Ingen skulle få ana mitt vacklande självförtroende och rostiga kunskaper inom dagens ämne.

Min tillfälliga kollega och jag kommer först till mötesrummet. Vi har precis installerat oss när VD:n slänger sig in genom dörren. Min kollega har han mött förut och de hälsar innerligt. När det är min tur att hälsa intensifierar jag blicken och trycker hans hand i ett fast grepp.

Därefter var det dags för överlämnandet av visitkorten. "Mhm, det här känns lite oprofessionellt, men jag har inget visitkort" klämmer jag fram. VD:n stirrar på mig och jag känner hur det fasta handgreppet, den intensiva blicken och den väluttänkta klädseln rinner av mig och fortsätter ut genom dörren. "Spooky" säger han bara och vårt möte kan börja.

Det är nog dags för mig att skaffa visitkort.

En prick

Nu har det hänt igen. Jag har fått en prick. Precis som förra gången fick jag ont i magen av dåligt samvete och skuld. Prickar utdelas på grund av att man har gjort fel och jag avskyr att göra fel.

Förra gången jag fick en prick var i sjätte klass och jag var skolpolis. Endast vi skötsamma elever var skolpoliser och vi fick inte göra fel. Kom man försent fick man en prick, oavsett varför man kom försent.

Att jag hade varit tvungen att lämna min lillasyster hos dagmamman på morgonen innan skolan, var inte en förmildrande omständighet. Förmildrande omständigheter fanns nämligen inte. En sen ankomst gav en prick och så var det inte mer med det.

Att det var totalt ofarligt att ha en prick, var å andra sidan inte en förmildrande omständighet hos mig. En prick var ett misslyckande och därför avskydde jag min prick.

Precis som jag avskyr min nya prick. Den jag har fått för att ha missat att avboka min plats på gymmet. Först vid tredje pricken blir jag avstängd från bokningssystemet i tre veckor. Ändå känns denna första och enda prick som ett gnagande misslyckande.

Nu kan man tro att jag inte har kommit längre på 30 år än att jag fortfarande gräver ner mig för ett simpelt misslyckande. Det är faktiskt inte helt sant. Jag är fullkomligt övertygad om att jag inte kommer att bära med mig min nya prick i 30 år, såsom jag har gjort med min gamla.

Manboy

Under min uppväxt var det framför allt hästar och ridning som gällde. I periferin fanns även ett annat intresse, som aldrig riktigt fick blomma ut och det var dans.

Hästarna försvann tvärt ur mitt liv någonstans i den sena tonåren, men har alltid funnits kvar som en liten irriterande tagg. Tanken "Visst borde jag ta tag i det där med ridningen igen..." har alltid funnits i mitt undermedvetna, men sällan medfört någon action.

När hästarna försvann fick dansen större utrymme. Ibland i organiserad form men oftast totalt oorganiserat under sena nätter i mörka rökiga lokaler. Jag har spenderat timmar på olika dansgolv i ett tillstånd släkt med eufori.

Även dansgolven har dessvärre numera försvunnit ur mitt liv. De enda dansinslagen har de senaste åren varit i form av Dance Aerobic på gymmet. Inte ett helt oävet substitut för rökiga dansgolv, även om det euforiska ruset är begränsat till 60 minuter.

Nu har vi fått en ny danstrend i vår förort. Troligtvis i varje förort i hela Sverige. Vi har fått Manboy. På alla After Works, kräftskivor och parmiddagar som anordnas numera, dansas det till Manboy.

Det är nämligen barnen som ger oss rätt att inta dansgolvet i vardagsrummet en vanlig fredagskväll. Hade vi kunnat välja hade vi kanske valt någon annan musik. Men det är barnen och Erik Saade som är vårt dansalibi, så Manboy får det bli.

Skolväg

Vår sjuåring, som precis har börjat första klass, vill gå själv till skolan. Eftersom vi bor cirka 300 meter från skolan och skolvägen uteslutande består av Gångfartsområde, får hon göra det.

Men det bär emot. Inte för att jag inte tror att hon ska klara av det, eller för att jag tror att något ska hända på vägen. Vi bor i en modern Bullerby där alla känner alla. Tryggare skolväg går inte att ha. Anledningen är bara för att det inte känns helt socialt accepterat.

Alla födda på sextiotalet gick själva till skolan från första klass, oavsett hur lång skolvägen var. Mina klasskamrater som i trean började i Adolf Fredrik, åkte själva på tunnelbanan till skolan varje dag. När vände detta?

Att min syster, som är född på sjuttiotalet, inte gick ensam till skolan de första åren vet jag. Men det trodde jag mest berodde på henne (inget ont menat, min söta syster) och inte på de sociala reglerna.

Lilla sjuåringen är i alla fall mäkta stolt över att få gå till skolan på egen hand och växer för varje steg. Jag tror att vi inte alltid gör våra barn en tjänst när vi har dem under konstant bevakning. Men vem är jag att tala om för andra vad som är rätt eller fel? Men det gäller också åt andra hållet. Jag kommer därför strunta i vad som socialt accepterat och fortsätta låta vår dotter gå själv till skolan.

(Är det förresten korrekt att använda ordet själv i detta sammanhang? Eller är det ensam?)

Moderskap

Statsmän och direktörer slår sig för bröstet och ser sig själva som viktiga personer. De tycker att deras arbete är av väsentlig betydelse och att de som människor är större och mer betydelsefulla än andra människor.

Sanningen är istället att den största utmaning en människa i västvärlden kan utsättas för är att vara en ansvarsfull förälder. En förälder som kan vara vägledande, uppmuntrande och kärleksfull men samtidigt krävande och uppfostrande.

Ju äldre barnen blir desto svårare blir balansakten. Ställer jag för stora krav, utan att samtidigt vara stöttande och uppmuntrande kan jag rasera ett barns självkänsla i ett nafs. Är jag för uppmuntrande utan att samtidigt ställa krav, kanske jag skapar en människa som inte lär sig att respektera andra.

Gudarna ska veta att jag inte alltid gör rätt gentemot mina barn. Jag blir irriterad över småsaker när jag själv är i obalans. Jag är otålig när saker och ting tar tid. Jag är ibland för snäll och ibland för hård. Förhoppningsvis gör jag även något rätt och förhoppningsvis vet mina barn att det jag gör, gör jag med kärlek.

Biobesök

När vi kliver in i biografen Skandia på lördagskvällen, inser jag att vi är på besök i ett annat land. Ett land med ett främmande språk, avvikande kläder och en helt annan kultur. Ett biobesök en lördag är detsamma som att besöka Ungdomens Land.

Vuxna människor går inte på bio på helgen. Vuxna går nog sällan på bio överhuvudtaget nu förtiden. Vi sitter hemma i soffan och tittar på DVD eller om vi är lite mer moderna, nedladdade filmer. Om vi ser på film överhuvudtaget, vill säga. Speciellt småbarnsföräldrar är så trötta att det inte är någon idé att sätta på en film. Ingen kommer orka hålla sig vaken till slutet.

Jag kan förstå att man inte tycker att det är värt att ordna barnvakt för att gå på bio. En barnvakt vill man använda till något mer exklusivt. Men alla vuxna med något äldre barn. de barn som inte behöver barnvakt en lördagkväll, varför går inte de på bio?

Har vi glömt bort att film är bäst på bio? Dags att ge biografen upprättelse medan det fortfarande finns någon biosalong kvar.

Dekadens

På film framstår dekadens som något syndigt attraktivt. Överkonsumtion av sprit och cigaretter paketeras i ett snyggt format och till och med baksmällan efteråt känns lockande.

Inte ens på film kan dock vi mammor vara dekadenta. I alla fall inte så länge barnen fortfarande bor hemma. Mammor som överkonsumerar sprit och cigaretter är bara patetiska och tragiska i filmens värld. Pappor har inte samma begränsningar, det är Hank Moody i Californication ett bevis för.

Just nu skulle jag vilja vara riktigt syndigt dekadent. Dricka drinkar på eftermiddagen och tjuvröka på bakgården. Helst iklädd en Mad Men-frasig klänning.

Tyvärr lever jag i verkligheten och är dessutom mamma. Dekadens är inte lika lockande i verkliga livet som på film. Det finns inget snyggt över en full grannfru och cigaretter har aldrig varit min grej. Baksmälla är vedervärdigt och lockar för min del ofta fram migrän.

Jag får nog hitta andra uttryckssätt än dekadens.

Såld

Nu är den såld, vår amerikanska gasgrill. Inte för ett ögonblick trodde jag att det verkligen skulle funka, när jag satte in annonsen på Tradera. Men visst gick det. Även en gasgrill med en helt annan standard än de svenska gasflaskorna, har ett marknadsvärde.

Jag rekommenderar fortfarande alla som ska flytta hem från USA att sälja sin gasgrill innan flytten istället för efter, men det är inte kört om man väljer det omvända. På Tradera kan man nämligen sälja allt och man slipper själv sätta priset, det gör marknaden.

Jag bugar och bockar för denna fantastiska handelsplats och för alla klimatsmarta människor som hellre köper begagnat än nytt.

The Way We Were

I går såg jag den igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Denna film som innehåller så mycket känslor att man kan ta på dem genom rutan.

Jag älskar, älskar, älskar The Way We Were. Under två timmar är jag Katie Morosky och älskar Hubbell Gardner mer än livet själv.

För varje gång jag ser den, har jag blivit några år äldre och för varje gång adderas ytterligare ett lager med känslor och insikter. Alla människor förtjänar en egen känslokatalysator och The Way We Were är min.

Idioti

I Västerviks kommun har man bestämt sig för att minska städnotan genom att låta lärare och annan skolpersonal ansvara för delar av städningen. Hur tänker man då? Att städpersonal är dyrare än lärarna? Betyder det att städarna tjänar mer än lärarna?

Upplägget är så idiotiskt att håret reser sig på armarna. Jag kan höra resonemanget:

"Vi har en kostnadspost här i vår budget som heter städning. Kan vi minska den på något sätt?"

Förhandling börjar med städfirman som har svar på tal:

"Om ni vill betala mindre, kommer vi att göra mindre"

En smart kommunaltjänsteman kommer på att lärarkåren ändå får månadslön. Vi låter dem utföra de uppgifter städföretaget inte längre har tid med. "Toppen, vi har minskat städkostnaden, men inte dragit ner på städkvaliteten. Jisses vad vi är bra!"

Hur dum får man bli? Tid som ska användas till våra barn används istället till städning. Välutbildad personal får lägga sin tid på att vattna blommor och dammtorka istället för att planera nästa skoldag.

Skulle detta någonsin kunna hända inom någon annan sektor än den offentliga? Skulle ett företag komma på idén att låta sina välutbildade specialister städa bara för att "spara pengar". Självklart inte! Där har man vett att använda exklusiv arbetskraft där den gör mest nytta, något annat är inte företagsekonomiskt lönsamt.

Jag skäms å Västervik Kommuns vägnar.

Sommarminnen

I vårt hus lyssnar vi fortfarande på CD-skivor i en klassisk CD-spelare. Helt borttappade bakom vagnen är vi inte. Vi har streamat alla skivorna i datorn och vi har Spotify. Men ändå är det den klassiska gamla stereon vi gillar bäst.

CD-spelaren rymmer sex skivor och byts ut ungefär en gång i veckan. Till helgen brukar någon (läs jag) ha tröttnat på de befintliga skivorna och ladda en ny omgång. Sedan går det en vecka innan någon orkar göra en ny ansträngning. Just nu har vi bland annat Pink Floyd i stereon, närmare bestämt samlingsskivan Echoes, CD 2.

När jag hör Pink Floyd tänker jag på min sommar som 18-åring i Stockholms skärgård. Jag hade precis gått ut gymnasiet, sommarjobbade i en glasskiosk och bodde inneboende hos min kusin. Hon hade köpt en vinylbox med Pink Floyd-skivor som vi lyssnade på varje dag hela sommaren.

Men det är inte sol, bad, glass och fest jag minns från den här sommaren. Det jag minns är istället det som gav ett abrupt slut på sommaridyllen - ett tragiskt mord. En ung man dödar en ännu yngre man, båda helt okända av polisen sedan tidigare. En mordhistoria i Stockholms Skärgård låter som en modern deckare, men det som hände på vår ö finner ingen plats i någon lättläst kriminalroman.

Det fanns ingen spänning, ingen kittlande nerv, ingen Morden i Midsomer-myspys i det som hände de här sista dagarna på ön. Där fanns bara sorg, tragedi, hat och ångest. För egen del lämnade jag olusten kvar på ön och återvände till stan för nya äventyr. För de närmast inblandade började en lång resa av återhämtning, vånda och misstro.

Det är nog det som skulle vara underlag till en bok, inte våldsdådet i sig. Hur återhämtar sig en familj som plötsligt har fått en mördare som familjemedlem? Finns det en väg tillbaka för en förälder som har förlorat ett barn? Alla de här frågorna som inte får plats hos Camilla Läckberg, Marie Jungstedt eller Viveca Sten.

Power walk

Min morgonpromenad har precis börjat när min granne kommer ifatt mig bakifrån. Vi möts ibland på morgnarna. Hon brukar promenera tillsammans med en väninna och de har ett tempo som skulle hävda sig i DM i gång.

I dag är hon ensam och när hon passerar frågar hon om jag ska haka på. "Du kanske hellre promenerar ensam?" säger hon och nickar menande mot mina hörlurar. Jag tittar fram och tillbaka på hennes sjumilaben och mina hörlurar, tvekar en stund, men fattar sedan mitt beslut. "Självklart hänger jag på" säger jag och döljer min tvekan bakom en hurtig blick.

Sedan bär det iväg. Efter tio minuter är jag redan helt slut, men biter ihop och pinnar på efter bästa förmåga. Alla människor har olika promenadtempon. Mitt är någonstans mittemellan. Varken snabbt eller långsamt. Att anpassa mina invanda steg till ett tempo dubbelt så snabbt är inte enkelt.

Skam den som ger sig och efter 30 minuter börjar jag ana ljus i tunneln. Nu är det inte långt kvar, tänker jag och ökar resolut stegen. "Brukar du gå direkt hem härifrån eller tar du långa vägen hem?" säger mitt promenadsällskap plötsligt. "Njaa, jag brukar gå närmaste vägen hem" erkänner jag. "Du ska inte med den långa vägen då?" frågar grannen med sjumilastegen. Naturligtvis måste jag haka på hela vägen. Inte kan jag ge upp nu.

Det blev en dubbelt så lång promenad i ett dubbelt så snabbt tempo. Min avslappnande morgonpromenad blev ett workoutpass värdigt Jane Fonda. Jag måste erkänna att det kändes bra efteråt, men en gång i veckan i det här tempot räcker för mig.