Power walk

Min morgonpromenad har precis börjat när min granne kommer ifatt mig bakifrån. Vi möts ibland på morgnarna. Hon brukar promenera tillsammans med en väninna och de har ett tempo som skulle hävda sig i DM i gång.

I dag är hon ensam och när hon passerar frågar hon om jag ska haka på. "Du kanske hellre promenerar ensam?" säger hon och nickar menande mot mina hörlurar. Jag tittar fram och tillbaka på hennes sjumilaben och mina hörlurar, tvekar en stund, men fattar sedan mitt beslut. "Självklart hänger jag på" säger jag och döljer min tvekan bakom en hurtig blick.

Sedan bär det iväg. Efter tio minuter är jag redan helt slut, men biter ihop och pinnar på efter bästa förmåga. Alla människor har olika promenadtempon. Mitt är någonstans mittemellan. Varken snabbt eller långsamt. Att anpassa mina invanda steg till ett tempo dubbelt så snabbt är inte enkelt.

Skam den som ger sig och efter 30 minuter börjar jag ana ljus i tunneln. Nu är det inte långt kvar, tänker jag och ökar resolut stegen. "Brukar du gå direkt hem härifrån eller tar du långa vägen hem?" säger mitt promenadsällskap plötsligt. "Njaa, jag brukar gå närmaste vägen hem" erkänner jag. "Du ska inte med den långa vägen då?" frågar grannen med sjumilastegen. Naturligtvis måste jag haka på hela vägen. Inte kan jag ge upp nu.

Det blev en dubbelt så lång promenad i ett dubbelt så snabbt tempo. Min avslappnande morgonpromenad blev ett workoutpass värdigt Jane Fonda. Jag måste erkänna att det kändes bra efteråt, men en gång i veckan i det här tempot räcker för mig.