Sommarminnen

I vårt hus lyssnar vi fortfarande på CD-skivor i en klassisk CD-spelare. Helt borttappade bakom vagnen är vi inte. Vi har streamat alla skivorna i datorn och vi har Spotify. Men ändå är det den klassiska gamla stereon vi gillar bäst.

CD-spelaren rymmer sex skivor och byts ut ungefär en gång i veckan. Till helgen brukar någon (läs jag) ha tröttnat på de befintliga skivorna och ladda en ny omgång. Sedan går det en vecka innan någon orkar göra en ny ansträngning. Just nu har vi bland annat Pink Floyd i stereon, närmare bestämt samlingsskivan Echoes, CD 2.

När jag hör Pink Floyd tänker jag på min sommar som 18-åring i Stockholms skärgård. Jag hade precis gått ut gymnasiet, sommarjobbade i en glasskiosk och bodde inneboende hos min kusin. Hon hade köpt en vinylbox med Pink Floyd-skivor som vi lyssnade på varje dag hela sommaren.

Men det är inte sol, bad, glass och fest jag minns från den här sommaren. Det jag minns är istället det som gav ett abrupt slut på sommaridyllen - ett tragiskt mord. En ung man dödar en ännu yngre man, båda helt okända av polisen sedan tidigare. En mordhistoria i Stockholms Skärgård låter som en modern deckare, men det som hände på vår ö finner ingen plats i någon lättläst kriminalroman.

Det fanns ingen spänning, ingen kittlande nerv, ingen Morden i Midsomer-myspys i det som hände de här sista dagarna på ön. Där fanns bara sorg, tragedi, hat och ångest. För egen del lämnade jag olusten kvar på ön och återvände till stan för nya äventyr. För de närmast inblandade började en lång resa av återhämtning, vånda och misstro.

Det är nog det som skulle vara underlag till en bok, inte våldsdådet i sig. Hur återhämtar sig en familj som plötsligt har fått en mördare som familjemedlem? Finns det en väg tillbaka för en förälder som har förlorat ett barn? Alla de här frågorna som inte får plats hos Camilla Läckberg, Marie Jungstedt eller Viveca Sten.